Jag hade stora problem förut med att min släkt och mina vänner ringde mig regelbundet.

Som sagt så bor jag ganska långt bort från min hemstad nu och får samtal flera gånger i veckan.

Inget konstigt med det kanske. Men jag fick alltid en klump i magen när de ringde och jag fick nästan panik när det var omöjligt att lägga på för att de ville prata så länge varje gång.

Varje gång någon där hemifrån ringde så tänkte jag alltid.

- Fan nu är de sura på mig för att jag inte har hälsat på på länge

- Åh de är så besvikna på mig!

- Jag påminns om de ringer, måste de ringa så ofta?

- De vill bara tjata om saker som jag inte har med och göra!

- Jag oooooorkar inte

- Om jag svarar så kan jag inte lägga på, bäst att inte svara alls

Jag fick stora skuldkänslor för att jag hade flyttat därifrån varje gång de ringde. Vad de än hade att säga så kunde jag inte släppa tankarna som for runt i huvudet.

När man känner att någon anfaller en med kritik så brukar man oftast reagera med försvar, det var de jag gjorde. Jag blev sur och inåtvänd, kaxig och vägrade svara i telefonen på flera dagar.

Dessutom så blev jag så stressad av pressen att jag fick panikångestattacker och mådde verkligen dåligt, det kändes som om den onda cirkeln aldrig skulle brytas.

Jag visste inte hur jag skulle lösa detta och att BERÄTTA för mina nära och kära om min panikångest skulle bli jättsvårt! Jag visste inte ens om de skulle förstå allvaret. Hur berättar man sådant? Jag får direkt känslan av att jag försöker göra mig märkvärdig då.

"Du får ta det lungt med mig för jag har panikångest"

Det låter som att jag ska få special behandling och att folk ska tassa på tå. 

Det vill jag inte! Därför var det svårt att berätta.

Men nu har jag hittat lösningen och som alltid när man har ett stooooort problem framför sig som har något med panikångest att göra, så var lösningen så enkel så jag skäms över att jag inte fattade det tidigare.

Det var psykologen som hjälpte mig komma fram till detta.

I stället för att tänka negativt när de ringer så ska jag tänka positivt!

De ringer inte för att klaga på mig och ge mig dåligt samvete.

De ringer för att de TYCKER OM MIG, för att de SAKNAR MIG.

När jag hörde det där så föll polletten ner. Det är ju så enkelt och självklart!

Hela min inställning till deras ringande ändrades totalt.

Jag sa det till psykologen att när de ringer och ber mig komma och hälsa på så tänker jag oftast:

-Fan nu tycker de att jag är en dålig kompis/syster/dotter när jag inte har tid att komma ner den här månaden

-De tycker inte om mig och kommer att börja hata mig

-De vill inte att jag ska bo så här långt bort, jag kommer ju såra dom nu!

-Nu ringde dom tredje dagen i rad, de vill bara tjata så jag flyttar hem igen.

-Varför ska mamma prata om sina problem på jobbet, jag bryr mig inte i var Berta  har gjort nu igen.

Men istället så ska jag tänka så här:

-Hon/Han vill att jag kommer ner, vad roligt att han/hon vill umgås med MIG

-Nu ringer pappa/mamma/syster igen, tredje dagen i rad, hon/han måste verkligen sakna mig :)

-Min mamma tycker att det är drygt på jobbet, jag kan inte göra så mycket åt saken för jag bor så långt bort, men vilken komplimang att hon vill prata om sina problem med MIG. Hon tycker nog att jag är en bra lyssnare :)

Det är såååå enkelt! Tänk positivt :D

Jag testade detta när pappa ringde häromdagen. Han brukar vilja prata i över en timme om saker som jag inte intresserar mig i. Jag brukar bli väldigt irriterad och får dåligt samvete som inte vill komma ner och hälsa på just nu.

Men den här gången så lyssnade jag intresserat och tänkte "va kul att han vill prata med MIG om detta, vad roligt att han vill dela sin dag med mig, han kanske saknar mig eftersom han vill prata så länge?"

Helt plötsligt så kunde man inte vara sur längre. Nu blir jag i stället gladare och gladare för varje gång de ringer! :D

Snacka om tvärvändning!