Imorn är det dags för möte igen. Det var nästan en månad sedan sist. Jag hoppade ju över det en gång och nästa gång var jag sjuk.

Men jag har haft möte över telefonen och berättat lite hur det har gått och så.

Just nu går det väl ganska bra. Men det kanske beror på att jag har varit mycket hemma och tagit det lungt.

Jag är lite orolig över min sambo. Han får dubbelslag i hjärtat ibland. Han säger att det inte är farligt men jag blir rädd varje gång. Eftersom jag hade grov dödsångest förut så var krångel med hjärtat något som skrämde mig mycket, och det ligger väl kvar än idag...

Jag har varit himla trött i flera dagar. På morgonen så är jag som en zombie. Jag måste sätta mig på en stol och tvinga ögonen att hållas öppna för att vakna någorlunda. Då har jag sovit från 01-12 ungefär. Det borde ju räcka?

Jag vet att jag borde lägga mig tidigare på kvällarna men det är svårt.

Jag får lite prestationsångest av att jag inte har så mycket att prata om i morgon på mötet. Jag vill ha en lista med saker som jag vill ta upp. Men nu har jag inte det. Men jag tänker gå dit ändå. Något kommer vi ju prata om i alla fall.

Jag har i alla fall gjort upp en plan. Att jag inte ska hälsa på familjen på länge. Jag ska bara vara hemma och ta hand om mig själv. Få in rutiner och låta vardagen rulla på. Ingen press, ingen stress. Sen får familjen självklart komma hit och hälsa på om de skulle sakna ihjäl sig.

Det blir nog inte ett besök förens till jul tror jag. Det känns bäst så. Jag blir helkonstig när jag hälsar på familjen. Får alltid panikångest då och blir helt snurrig i huvudet. När jag sedan kommer hem igen så tar det en eller två veckor innan jag har tagit igen mig. Helt sjukt! Jag vill ju hälsa på dom och så, men jag blir så stressad och känner ett så stort ansvar att räcka till åt alla. Om någon blir besviken så tar jag åt mig som fan! 

Men det är väl något jag får träna på.