Jag såg på outsiders nyligen. Där fanns en tjej med som hade fobi för att kräkas. Hon hade svårt för att flyga flygplan och åka tunnelbana bland annat. Dels för att det var krångligt att gå på en toalett.

Jag kände igen mig som fan, skillnaden var bara att när jag blir "nervös" så vill jag ha en toalett i närheten för att jag tror att jag ska bli dålig i magen, alltså problem med hål nummer två ;)

Jag är så jävla nervös över att inte ha en toalett i närheten OM jag skulle få panik och behöva en. Därför har jag undvikit situationer där det kan vara "svårt" att gå på toaletten. Att vara hemma är alltså det stället som jag är mest avslappnad på pga detta.

Nu har jag arbetat bort mycket av detta och klarat av många svåra situationer. Men det styr fortfarande mitt liv.

När jag är hemma så kan hela dagen gå utan att jag behöver gå på toaletten. Men när jag åker på affärer eller bort överhuvudtaget så får jag för mig att jag måste gå på toaletten hela tiden. Det blir väldigt stressigt, frustrerande och man undviker att gå på bio, åka buss, åka hem till karlns kompisar och så.

Jag har verkligen försökt övertala mig själv att det finns toaletter nästan överallt och att det är helt lungt att bara fråga om man får låna en toalett. Men jag är inte riktigt där än.

Nu är det inte så att jag har en fobi. Jag är bara jävligt orolig över att bli dålig i magen och akut behöva gå på toaletten och då inte kunna göra det!

Jag kommer ihåg i gymnasiet,  jag gick ut från lektionen flera gånger och gick på toaletten. Ibland struntade jag i att gå tillbaka till lektionen för att jag var rädd för att jag skulle behöva gå på toaletten igen och att det då skulle se dumt ut. 

Grejen är inte att jag behöver gå på toa så ofta, allt sitter bara i mitt huvud. Jag måste lära mig att inte oroa mig över det och ta det som det kommer, då kommer jag inte behöva gå på toaletten och kan då göra saker normalt.

Det är drygt att hela tiden, vad man än gör, så kollar jag alltid först vart toaletten är, hur det ser ut och om jag enkelt kan ta mig dit. Om jag är hemma hos någon och dens toalett inte känns trygg (för nära vardagsrummet eller inget toapapper eller liknande) ja då kan jag bli så nervös så jag blir helt apatisk och det är ju tråkigt, man kan ju inte njuta av stunden och ha roligt.

Men jag försöker verkligen säga åt mig själv att det är helt okej att gå på toaletten och inget att bli nervös över.

En gång när jag skulle åka buss så blev jag akut toanödig. Jag sprang hem, gick på toaletten och hann tillbaka. När jag satte mig på bussen så blev jag toanödig igen, alla känner väl igen sig och tycker att det är en hemsk situation men det skrämde mig totalt och jag vägrade åka buss sedan dess. Bara om det är en busstur som tar några minuter och som jag har åkt flera gånger tidigare....

Det har inte varit så här hela mitt liv så det känns drygt att jag inte kan göra samma saker som jag gjort förut innan problemen kom. Det gick ju så bra förut, varför är det så svårt nu?

Men jag jobbar på det, min största bedrift är att jag i år har sovit på ett kalfjäll (där fanns det minsann ingen toalett, inga träd eller buskar för den delen heller)

Men jag klarade det :) och då klarar jag nog nästan allt!

Nu för tiden mår jag ganska bra. Jag ska till psykologen den 22 november. Behandlingen är typ klar men jag ville ha ett möte till, lite "uppföljning" eller vad man ska säga. 

Ärligt talat så är jag lite skraj och känner mig inte riktigt "klar". Men jag känner att jag har fått den hjälp jag behöver, de verktyg och tekniker som kan hjälpa mig.

Jag känner att jag klarar av mycket som jag inte klarade av förut. Visst är jag en liten fegis fortfarande men det är ju små fjuttiga problem jämfört med de problem som jag har HAFT TIDIGARE.

Jag tänkte ju gå på bio, harry potter, men det blev aldrig av. Nu har jag istället siktat in mig på ett biobesök till våren. Titanic i 3D. Jag måste se den, jag älskar Titanic, har till och med film musiken på cd. Detta får inte missas!

Panikångesten ska faaaan inte få hindra mig då :)

Får sitta längst bak på hörnet bara...

Snart kommer min mormor och min syster hit och hälsar på. Detta betyder att jag får träffa dom (har saknat dom jättemycket) men jag slipper den här stressen med att åka ner till dom, att vara ifrån min sambo i flera dagar.

Jävlar var smidigt allt går när folk KOMMER HIT och hälsar på istället för att jag kommer dit.

Jag kan vara i hemmets trygga vrå, men min sambo och ändå träffa dom jag har saknat!

Jag har världens lyckorus i kroppen och känner mig jätteglad! Full av energi! :D

Det är bara två gånger tidigare som någon har kommit på besök, medan jag har åkt som en jojo hur många gånger som helst upp och ner. Detta har stressat mig som fan och jag har fått mycket panikångest av det.

Men just nu får jag uppleva det ultimata, att umgås och bara må bra och slippa stressa. Jag önskar att fler hade velat komma hit, de är ju så välkomna! Men vi får se, det är kanske svårt för dom att vänja sig med min flytt eller nått.