friskochgalen

Alla inlägg under oktober 2011

Av MsEvolyn - 11 oktober 2011 17:59

På morgonen innan mötet så kändes det ganska bra. Jag har ju varit på möte några gånger nu så jag visste exakt hur det skulle gå till. 


Men jag kunde inte släppa tanken om att jag verkligen inte ville dit. Det var samma känsla som när man inte ville till skolan för att man hade ett drygt matteprov den dagen.


Jag ville så gärna stanna hemma och ta det lungt. Att jag dessutom fick lov att gå upp tidigt gjorde inte saken bättre.


Men jag tvingade iväg mig själv. Jag till och med åt en stor frukost och tog en dusch innan.


I bilen så snurrade tankarna. Jag var så less på alltsammans. Kan det inte vara över snart? :( Jag vill inte ha "problem" längre. Jag vill vara normal och kunna göra normala saker.


Att gå på möte hos en psykolog gör det hela så påtagligt. Varje gång jag åker så måste jag erkänna för mig själv att jag behöver hjälp. 

Jag vill ofta bara skita i mötet och "låtsas som att jag är frisk". Men det leder ju ingen vart så jag tvingar mig på mötena.


När det bara var en liten bit kvar till vårdcentralen så brast jag ihop i bilen. Tårarna bara rann och jag försökte torka dom så gott jag kunde. Min sambo sa att vi kunde hoppa över mötet och åka hem om jag ville och bara ringa och säga att jag inte klarade av det idag. Men jag sa att det var bättre om jag gick in och gav det en chans. Jag kunde då gå ut när jag ville om det skulle kännas drygt.


Jag kollade mig i spegeln i bilen och försökte trycka in tårarna igen innan vi gick in. Nere i väntrummet så kände jag mig helt tom. Jag orkade inte längre.


Psykologen kom och jag fick följa med in på rummet och sätta mig i en stol som vanligt. Han frågade hur det hade gått och jag fick inte fram ett ord.


Jag bara satt och försökte hålla tillbaka tårarna. Men jag lyckades inte. De kom och jag sa med gråt i rösten att det hade varit drygt nu på morgonen. Jag förklarade att jag var så less på alltihop och ville bara att det skulle försvinna.


Pappersnäsdukarna som stod på bordet kom nu till användning. Vid varje möte har jag glott på de där näsdukarna och funderat över hur många som har gråtit i det här rummet. Nu var jag en av dom...


Jag tycker att psykologen tog mina tårar på ett bra sätt. Han daddade inte med mig samtidigt som han inte var känslokall. Han bara betedde sig som att det var helt naturligt att gråta och pratade på. Det var skönt och det gjorde att jag inte kände mig dum överhuvudtaget :)


Vi hade ett samtal på en timme och kom fram till många bra saker. När vi skulle boka tid till nästa möte så bad jag om att flytta fram det en tid. Så nästa tid blir om 6 veckor. Det känns bra att få fundera lite och ta det lungt hemma utan någon press om saker jag måste göra.


Av MsEvolyn - 10 oktober 2011 21:31

Imorn är det dags för möte igen. Det var nästan en månad sedan sist. Jag hoppade ju över det en gång och nästa gång var jag sjuk.


Men jag har haft möte över telefonen och berättat lite hur det har gått och så.


Just nu går det väl ganska bra. Men det kanske beror på att jag har varit mycket hemma och tagit det lungt.


Jag är lite orolig över min sambo. Han får dubbelslag i hjärtat ibland. Han säger att det inte är farligt men jag blir rädd varje gång. Eftersom jag hade grov dödsångest förut så var krångel med hjärtat något som skrämde mig mycket, och det ligger väl kvar än idag...


Jag har varit himla trött i flera dagar. På morgonen så är jag som en zombie. Jag måste sätta mig på en stol och tvinga ögonen att hållas öppna för att vakna någorlunda. Då har jag sovit från 01-12 ungefär. Det borde ju räcka?


Jag vet att jag borde lägga mig tidigare på kvällarna men det är svårt.


Jag får lite prestationsångest av att jag inte har så mycket att prata om i morgon på mötet. Jag vill ha en lista med saker som jag vill ta upp. Men nu har jag inte det. Men jag tänker gå dit ändå. Något kommer vi ju prata om i alla fall.


Jag har i alla fall gjort upp en plan. Att jag inte ska hälsa på familjen på länge. Jag ska bara vara hemma och ta hand om mig själv. Få in rutiner och låta vardagen rulla på. Ingen press, ingen stress. Sen får familjen självklart komma hit och hälsa på om de skulle sakna ihjäl sig.


Det blir nog inte ett besök förens till jul tror jag. Det känns bäst så. Jag blir helkonstig när jag hälsar på familjen. Får alltid panikångest då och blir helt snurrig i huvudet. När jag sedan kommer hem igen så tar det en eller två veckor innan jag har tagit igen mig. Helt sjukt! Jag vill ju hälsa på dom och så, men jag blir så stressad och känner ett så stort ansvar att räcka till åt alla. Om någon blir besviken så tar jag åt mig som fan! 


Men det är väl något jag får träna på.


Av MsEvolyn - 7 oktober 2011 21:55

Sambons kompisar skulle komma förbi på fika idag. Jag hade aldrig träffat dom förut.


Men jag hade upplevt en liknande situation flera gånger tidigare så jag visste hur jag skulle hantera det, någorlunda i alla fall.


Innan de kom hit så "sprang" jag in på toaletten som vanligt. Jag försökte intala mig att "det är okej att gå på toaletten trots att dom är här, om jag blir nervös och vill gå på toa så är det bara att gå, jag är ju på hemmaplan trots allt"


När jag är inne på toaletten så hör jag hur det knackar på dörren och gästerna kommer in i hallen. Jag tog ett djupt andetag och tänkte att: ja, det är bara att köra.


Ut och skaka hand. Hej hej (ser dom hur nervös jag är?)


In i vardagsrummet, bulle och kaffe (vågar jag dricka kaffe? kommer magen krångla? kan jag äta en bulle? fan jag har ingen matlust :( )


Le lite, skratta lite åt vad de har att säga, våga ta ögonkontakt, visa att man är intresserad... le lite mer.. 


Sambon skötte snacket som tur var..


Efter en halvtimme så hade jag lugnat ner mig, lilla missen kom in och allt blev mer avslappnat. Så jävla skönt med djur i närheten, då kan man inte vara nervös :)


Efter ett tag tackar dom för sig och jag kunde pusta ut. Skönt!


Sådana här situationer hade jag jättesvårt för förut. I nuläget så har jag klarat av situationer som varit 1000 gånger svårare.

Därför känns det lite som ett bakslag att fortfarande ha svårt för sådant som jag ser som "gamla problem". Men jag måste väl tillåta mig själv att det tar tid.


Men jag har så dåligt tålamod att det är inte klokt. Jag vill vara frisk nu!

Av MsEvolyn - 7 oktober 2011 21:40

Min sambo som alltid finns där, som tröstar och stöttar.

Han förstår och dömer mig aldrig.

Han älskar mig för den jag är

Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat ibland 


 


I love you because you understand dear
Every single thing I try to do.
You're always there to lend a helping hand, dear.
I love you most of all because you're you.


No matter what the world may say about me,
I know your love will always see me through.
I love you for the way you never doubt me.
But most of all I love you 'cause you're you.


No matter what may be the style or season,
I know your heart will always be true.
I love you for a hundred thousand reasons,
But most of all I love you 'cause you're you.

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards