Förlåt att jag inte har bloggat idag. Men det har hänt en hel del hemska saker.

Jag vet inte vart jag ska börja, jag vet inte ens om jag ska skriva om det. Men den här dagen kan lätt bli kallad för den värsta dagen i mitt liv och det är noll ironi i den meningen.

Jag ska försöka att inte bli för personlig. Jag kanske kommer berätta saker som ligger utanför mitt tema, panikångest. Men jag tror att det är viktigt att jag verkligen skriver ner allt jag är med om för att bearbeta det och för att andra ska få ta del av det.

Min lillasyster på elva år ringde idag och grät. Det har hon gjort flera gånger. Jag bor 30 mil ifrån henne och det skär i hjärtat varje gång jag får ett sådant samtal. Mamma hade druckit alkohol igen. Vilket hon har gjort under hela min uppväxt och som hon nu fortsätter med medan min lillasyster växer upp.

Allt ansvar låg i mina händer efter att min syster ringt mig. Alkoholiserade föräldrar blir som småbarn, trotsiga, okänsliga och bara skriker.

JAG måste fixa det här. 30 mil bort, via telefon. Jag måste ringa till mormor och be om skjuts, jag måste trösta min lillasyster via telefon och skälla ut mamma medan hon förnekar alla misstag hon gjort.

Den här gången ville inte mormor hämta min lillasyster som hon har gjort flera gånger förut. Det var då jag som fick ta smällen. Jag fick berätta för min syster att hon inte hade någon skjuts bort därifrån, jag fick lyssna på min lillasysters sorgsna röst i andra änden. Hon var rädd, hon ville inte bo där, hon ville bo hos mig och mest av allt ville hon hem till mormor nu på en gång.

Om jag hade varit där hade jag hämtat henne på en gång. Men jag fick lov att så gott jag kunde lugna ner henne via telefon.

Detta pågår i tre timmar. Velande fram och tillbaka om mormor ska komma eller ej. Mamma förnekar allt, försöker övertyga mormor om att allt är i sin ordning. Jag kokar inombords och nästan sprängs!

Till slut orkar min elvaåriga syster inte längre. Hon skriker på mamma, mamma skriker tillbaka. Jag ber min lillasyster att låsa in sig på toaletten. Mamma håller fast dörren samtidigt som hon skriker "HON LJUGER HON LJUGER!"

Min lillasyster skriker desperat att mamma ska lämna henne ifred. Jag är helt stum på andra änden, vet inte vad jag ska ta mig till.

Till slut hör jag min lillasyster i ett vrål "JAG ORKAR INTE MER! JAG ORKAR INTE MER!"

Vrålet slutar i gråt... min lilla lilla syster gråter...

Jag börjar också gråta, vi gråter tillsammans och jag vill hålla om henne men kan inte.

Mamma sluddrar på rösten och försöker säga något men får inte fram ett ord. Hon förstod inte, hon kunde inte förstå hur mycket hon förstör med sin alkohol.

Mormor bestämde sig till slut för att hämta min lillasyster. Min syster höll på att somna för att hon var så utmattad, men hon höll sig vaken för att inte missa chansen att få komma därifrån.

Min lilla älskade syster...

När jag var liten som henne så betedde sig mamma precis likadant. Men jag hade ingen storasyster. Jag försöker så gott jag kan med att vara den bästa storasystern i hela världen men ibland känns det hopplöst när man inte vet hur man ska lösa allting.

Varje dag den andra lik, ibland har jag tur och mår lite bättre.

Men oftast så sitter jag hela dagen och är rädd..

..rädd för att få en hjärtattack

..rädd för att känna en skrämmande smärta någonstans i kroppen

..rädd för att det ska hända när jag är ensam hemma

Idag har jag suttit flera timmar i sträck och spänt mig. 

Jag har försökt diska, titta på tv, läsa bloggar. Men rädslan försvinner inte!

Jag har blivit helt besatt av det, jag kan inte sluta tänka på det!!!

Jag kan inte sitta hemma och bara chilla :(

GAAAAAAAAAAAAH .. blir helt galen snart!

Sen har jag även ont i ryggen, vet inte varför... suck.

Varje gång jag tar en snus så är jag jätterädd. Jag är rädd för att snusen ska göra så att det gör ont i hjärtat.. Men samtidigt så måste jag ta snusen, för att jag annars blir galen av abstinensen.

Just nu är det så jävla varmt. Jag kollar på termometern och den visar 25 grader vid väggen. Jag som alltid klagar på att jag fryser, nu är det för varmt istället.. suuuuuuuuck!

Snart kommer min sambo tillbaka med sin brorsa. De ska bära in en möbel. Jag har aldrig träffat hans brorsa förut, så är lite nervös, men det ska nog gå bra.

Suck för livet...

Något väldigt skrämmande hände idag. 

Min sambo fick "dubbelslag" i hjärtat. Han fick ont i bröstet och jag blev riktigt rädd.

Han har fått dubbelslag tidigare flera gånger, men den här gången fick han flera på rad. Han tog upp telefonen och ringde sin pappa medan jag stod helt hjälplös och visste inte vad jag skulle göra.

Till slut sa jag åt honom att jag ville följa med dom till sjukhuset. Min sambo vet om att jag har det svårt med att åka bil, åka bil långt, besöka sjukhus och umgås med människor (bland annat hans pappa som skulle med, som är jättetrevlig men det är ändå svårt för mig att umgås med andra).

Min sambo sa att jag inte behövde åka med, men jag hade bestämt mig. Jag ville vara där för honom för vi visste ju inte än vad det var som hade hänt.

Vi satte oss i bilen med hans pappa och åkte iväg. All min ångest var som bortblåst och det enda jag tänkte på var hur min sambo mådde.

Efter en del åkande så bestämde vi oss för att åka hem igen eftersom smärtan i bröstet hade gått över.

Men usch va läskigt det var! Det är ju smärtor i hjärtat som jag är så himla rädd för. Min sambo säger jämt att det inte kommer hända, att jag är ung och frisk. Men man blir rädd när det sedan händer honom, mitt framför ögonen på mig :(

Då tänker jag på en gång "Tänk om det händer mig? Fan va ont det måste göra? Fan va rädd jag blir!!"

Att få ont i fingret eller något gör mig ingenting men hjärtat.. det är läskigt. 

Nu ska vi äta lite middag, det blev inte så mycket skrivande i bloggen idag. Jag har hunnit storstäda och sen blev de ju den där svängen som nästan tog oss till sjukhuset.

Vi hörs nog lite senare!

Jag kan inte låta bli och le när jag ser det här klippet!

En katt som vill vara en kaninis!   

Fan helvete. Sitter och mår illa, fryser och ja, sedan går det utför. Jag mår piss.

Så fort jag mår liite dåligt på något sätt så går det utför.

Jag blir apatisk, bara sitter som en staty och mår dåligt.

Så jävla skönt med bloggen då. För nu känner jag jämt att jag ska skriva i bloggen så fort jag mår dåligt. Då aktiverar jag mig. Jag gör något.

Oftast har det gått över när jag har skrivit klart inlägget :)

Jag är så besviken på den här dagen. Jag har bara kastat bort den och jag kan inte sluta må dåligt över det. FAN VA JAG ÄR NEDSTÄMD HELA TIDEN!

Känns som att det inte finns något att vara glad över.. allt är bara skit.

Jag blir så ledsen när jag tänker så ibland. Jag SKA inte tänka så!

Jag har världens underbaraste pojkvän, fint hem, jobb och massa saker att se fram emot!

Men likt fan så sitter jag och surar ner mig. Dagarna släpar sig fram..........

Jag borde städa, jag borde duscha, jag borde fixa och dona, jag borde göra något vettigt! Jag vill göra något vettigt!

Men ändå sitter jag här och det känns som att jag inte gör någonting.

Min sambo är så kärleksfull, så omtänksam. Han lyssnar och frågar hur jag mår hela tiden. Jag får dåligt samvete för att jag mår dåligt hela tiden. Det kan inte vara kul att vara tillsammans med mig just nu. Men han säger att det är så det är, ibland mår man dåligt, att man ställer upp för varandra i vått och torrt. Han är helt underbar! Jag älskar honom så himla mycket! Det känns som att vi har varit tillsammans i flera år. Vi förstår varandra och ställer upp för varandra. Fast vi har bara varit tillsammans i några månader :)

Fan det känns som att jag har vuxit fast i soffan.. fastlimmad med arselet, kan inte resa på mig och få något gjort.

Allt för den där låten jag hörde tidigare idag. Jag skulle ju bara sätta på musik på datorn och sedan börja dona här hemma. Men så hörde jag den där sorgliga låten, började gråta, och sen dess har jag suttit här i soffan.

Det blev en tung dag i dag..

Jag upptäckte att jag har varit okontaktbar idag.

Har bara suttit vid datorn HELA DAGEN.

Min sambo har kommit och gått. Sättit sig brevid mig i soffan och pratat.

Jag har lyssnat, men märkt att jag titt som tätt inte hör vad han säger. 

Han har tittat mig i ögonen som om "lyssnar du på vad jag säger eller?"

Jag har svarat med att jag var trött, att jag är lite borta idag.

Så har det fortsatt hela dagen. Jag har varit helt borta i huvudet. Typ varit klistrad vid datorn! Stackars min sambo :(

Jag sa förlåt flera gånger, men han sa att det inte gjorde någonting, att ibland har man dåliga dagar.

Nu är han och handlar. Jag stannade hemma. Varför följde jag inte med?

När han skulle åka så sa jag bara "okej" och försvann in i dataskärmen igen..

Vi glömde bort att laga middag idag, GLÖMDE BORT MIDDAGEN! 

Shit vilken dag, det är som att hjärnan har stängt av sig själv..

Jag mår inte dåligt, jag är inte glad, jag bara sitter och är. Vet inte vad jag känner. Jag skulle ju städa idag.. hur fan blev det med de?

*suck*

Det var skönt att gråta ut idag. Ibland måste man få vara ledsen och våga vara sårbar. Man kan inte vara stark hela tiden.

Efter mitt bölande så hade jag ingen ångest alls. Bara lite dunkningar i vänsterarmen men det får jag nästan varje dag.

Jag inbillar mig alltså att jag får dunkningar i armen, att det är början på en hjärtattack, men jag har lärt mig att ignorera det nu.

Min sambo ska iväg på ett ärende senare, han frågade om jag ville följa med. Direkt vill jag tacka nej men bestämde mig för att följa med. Jag kan ju inte låsa in mig här hemma varje dag. Jag måste ut och våga göra saker! Sminka mig, sätta på mig vanliga kläder istället för mjukisbyxorna, då mår man bättre! Än att gräva ner sig hemma, inte ens borsta håret och bara må dåligt..