Det blir lite svårt att tänka på annat nu, men tanke på vad jag skrev om i förra inlägget. Men jag känner att jag bara måste skriva lite just nu för att lugna ner mig. Är helt uppe i varv och arg, ledsen, trött och pigg på samma gång.

Men men.. 

Läkartid var det ju idag..

Innan jag skulle dit så var jag sjuuuuuukt nervös. För bara någon månad sen så var jag livrädd för att besöka ett sjukhus. Men nu hade jag mått så pass dåligt att jag var beredd att göra allt för att bota den där jävla ångesten.

Min sambo försökte muntra upp mig genom att muta mig med att vi skulle köpa oss en varsin go, kletig subway macka efteråt och kolla på film.

När jag kom till vårdcentralen som jag aldrig har besökt förut så fick vi betala för att sedan sätta oss att vänta. Jag satt och pillrade med kvittot nervöst. Min sambo tog min ena hand och sa att det nog skulle gå bra.

Min sambo fick följa med in till läkaren också. Det kändes bäst så. Så fort vi hade kommit in i rummet så kändes det lugnare. Jag var ivrig över att få veta så mycket som möjligt och få höra lite fakta från en expert.

Vi pratade lite om vad jag hade för problem. Det var svårt att få fram allt, så min sambo la till lite då och då när han märkte att det var något jag hade glömt.

Till slut sa läkaren att jag skulle få en tid hos en terapeut (googlade stavningen hehe) 

Jag frågade hur lång tid det skulle ta, men det visste han inte. Jag suckade och blev besviken. Min sambo var snäll och frågade åt mig om vi kunde få några tabletter att köpa med hem för att använda vid behov. Läkaren skrev ut något lugnande och sen tackade vi och gick.

Så fort jag kom utanför dörrarna så uttryckte jag min besvikelse för min sambo. Jag hade väntat mig guld och gröna skogar. En läkare som vet vad han pratar om, som kommer säga de rätta sakerna och hjälpa mig på direkten. Men det enda han sa var saker som jag redan visste om, sen vare tack och adjö och nu ska jag bara sitta och vänta....

När vi kom hem så glufsade vi i oss våra mackor och kollade på naturfilm. Jag funderade och funderade. Till slut bestämde jag mig för att prova en tablett, bara för att se hur de fungerade.

Jag hatar egentligen tabletter, är rädd för dom OCKSÅ.. suck

Jag läste beskrivningen först. Där står det att man kan men väldigt sällan få rubbad hjärtrytm eller något och massa andra saker med hjärtat. Då var det kört.

Jag som är livrädd för de där med hjärtat. Jag tog en tablett och snabbt insåg jag att fan, jag kan inte slappna av! Jag började oroa mig för att just jag skulle få ont i bröstet av tabletterna. Min sambo försökte övertala mig att tabletterna ska hjälpa mig, men det hjälptes inte.

Jag stressade upp mig själv, började frysa som en idiot och till slut brast det. Jag grät och grät och grät. Jag kommer ihåg att jag sa:

"Det är bara skit allting, jag kan inte ta tabletter för att jag är rädd för dom, jag vill ta tabletter för att få bort ångesten på nå jävla sätt. De där jävla påståendena om att man ska ta fotbad och dricka te det skiter jag i. Inte fan kan en jävla tekopp ta bort det här?! Och sen ska man vakna imorgon och allt börjar om på nytt....."

Allt kändes så hopplöst. Samtidigt låg jag och skakade i soffan för att jag frös så mycket. Till slut tog jag mig i kragen och traskade in till duschen, en lång HET dusch. Intalade mig själv att slappna av och att det skulle bli bättre så fort jag slutade frysa. Jag la mig i sängen, varm och skön, skulle skriva i bloggen och kolla på big brother. Kände mig väldigt lugn och var tacksam för de..

Men då ringer telefonen och det som beskrivs nedan händer...........

En skit dag helt enkelt.

Förlåt att jag inte har bloggat idag. Men det har hänt en hel del hemska saker.

Jag vet inte vart jag ska börja, jag vet inte ens om jag ska skriva om det. Men den här dagen kan lätt bli kallad för den värsta dagen i mitt liv och det är noll ironi i den meningen.

Jag ska försöka att inte bli för personlig. Jag kanske kommer berätta saker som ligger utanför mitt tema, panikångest. Men jag tror att det är viktigt att jag verkligen skriver ner allt jag är med om för att bearbeta det och för att andra ska få ta del av det.

Min lillasyster på elva år ringde idag och grät. Det har hon gjort flera gånger. Jag bor 30 mil ifrån henne och det skär i hjärtat varje gång jag får ett sådant samtal. Mamma hade druckit alkohol igen. Vilket hon har gjort under hela min uppväxt och som hon nu fortsätter med medan min lillasyster växer upp.

Allt ansvar låg i mina händer efter att min syster ringt mig. Alkoholiserade föräldrar blir som småbarn, trotsiga, okänsliga och bara skriker.

JAG måste fixa det här. 30 mil bort, via telefon. Jag måste ringa till mormor och be om skjuts, jag måste trösta min lillasyster via telefon och skälla ut mamma medan hon förnekar alla misstag hon gjort.

Den här gången ville inte mormor hämta min lillasyster som hon har gjort flera gånger förut. Det var då jag som fick ta smällen. Jag fick berätta för min syster att hon inte hade någon skjuts bort därifrån, jag fick lyssna på min lillasysters sorgsna röst i andra änden. Hon var rädd, hon ville inte bo där, hon ville bo hos mig och mest av allt ville hon hem till mormor nu på en gång.

Om jag hade varit där hade jag hämtat henne på en gång. Men jag fick lov att så gott jag kunde lugna ner henne via telefon.

Detta pågår i tre timmar. Velande fram och tillbaka om mormor ska komma eller ej. Mamma förnekar allt, försöker övertyga mormor om att allt är i sin ordning. Jag kokar inombords och nästan sprängs!

Till slut orkar min elvaåriga syster inte längre. Hon skriker på mamma, mamma skriker tillbaka. Jag ber min lillasyster att låsa in sig på toaletten. Mamma håller fast dörren samtidigt som hon skriker "HON LJUGER HON LJUGER!"

Min lillasyster skriker desperat att mamma ska lämna henne ifred. Jag är helt stum på andra änden, vet inte vad jag ska ta mig till.

Till slut hör jag min lillasyster i ett vrål "JAG ORKAR INTE MER! JAG ORKAR INTE MER!"

Vrålet slutar i gråt... min lilla lilla syster gråter...

Jag börjar också gråta, vi gråter tillsammans och jag vill hålla om henne men kan inte.

Mamma sluddrar på rösten och försöker säga något men får inte fram ett ord. Hon förstod inte, hon kunde inte förstå hur mycket hon förstör med sin alkohol.

Mormor bestämde sig till slut för att hämta min lillasyster. Min syster höll på att somna för att hon var så utmattad, men hon höll sig vaken för att inte missa chansen att få komma därifrån.

Min lilla älskade syster...

När jag var liten som henne så betedde sig mamma precis likadant. Men jag hade ingen storasyster. Jag försöker så gott jag kan med att vara den bästa storasystern i hela världen men ibland känns det hopplöst när man inte vet hur man ska lösa allting.