Jag hade varit på mellandagsrea utan att ha ätit riktigt med mat innan. Jag skulle träffa en vän efter det men min familj ville att jag skulle följa med dom hem och sova där.

Jag kände mig stressad, mådde dåligt och ville bara ta det lugnt MEN familjen ville ju umgås och jag ville inte svika dom. 

Jag hörde varningsklockor i huvudet, jag borde inte åka. Jag borde ta det lugnt hos mormor. Men jag packade ihop grejer och ignorerade det.

Sedan när jag sitter ensam i bilen och väntar på en parkering. Då kommer attacken. Jag börjar andas häftigt, jag skakar i hela kroppen och det bara skriker i mitt huvud ÅK HEM TILL MORMOR.

Jag ringde min sambo, jag ringde min mamma sen bestämde jag mig för att säga nej, att åka hem till mormor i stället.

Jag sa rakt ut till pappa att nu har jag ångest och jag vill vara ifred och ta det lugnt. Han tjatade lite men gav sedan med sig. Han gav mig också en hundring, det var väl hans sätt att säga "ta hand om dig" eller något. Han har ju så svårt att prata om sånt där.....

Väl inne hos mormor så lägger jag mig på soffan och gråter, helt slut är jag. Mormor frågar vad som står på och jag bara ropar rakt ut

JAG HAR PANIKÅNGEST!!!!!!

Hon säger att det låter ju inge bra, är det så illa med dig?

Jag säger tillbaka att jag har gått hos en psykolog sedan augusti, klart det inte är bra då..

Min familj har så svårt att prata om detta, de förstår inte riktigt, mamma förstår lite eftersom hon också har ångest men annars förstår dom inte.

När jag hade gråtit klart så blev jag helt lugn. Det var så skönt att stå upp för sig själv och inte låta sig pressas till saker man inte vill göra. Jag säger nästan aldrig nej. Jag säger ja till allt och stressar och pressar, får ångest och mår dåligt.

Men nu sa jag nej!

Ska lägga mig i badet nu för jag har frossa som fan!

Saknar min sambo och vill bara åka heeeeeem nu men han kommer inte och hämtar mig förens om två dagar.

Jag får härda ut!