Hej hej kära panikångest dagbok!  

Jag har nu segrat över min panikångest flera gånger och jag är så stolt över mig själv.

Först skulle jag till systemet, jag skulle gå dit själv. Tanken av massa folk som trängs och den långa vägen dit gjorde mig jättenervös. Jag var nära att skita i det ett tag men jag skulle ju på fest på kvällen, jag som inte har festat på länge, så jag ville verkligen. Till slut var jag på väg dit. Jag tänkte att jag skulle snabbt in och snabbt ut, jag visste exakt vad jag skulle köpa och fort skulle det gå. På vägen dit så ringde mamma, hon pladdrade på om massa saker. Jag som redan var skakig och nervös blev inte lugnare av det. Jag försökte lägga på men det är svårt ibland med mamma, hon har så mycket att berätta jämt! Till slut la vi på och jag gick in, grabbade tag i en korg och småsprang genom affären. Sedan hittade jag inte det där jävla vinet jag skulle ha, jag gick runt flera varv. Till slut så tog jag mod till mig och frågade en i personalen. Han tog fram vinet åt mig och jag kände att "det där var ju inte så farligt, gick ju jättesnabbt när man frågade om hjälp" :) Kön var inte jättelång, men jag hade ju småsprungit till affären och hade byltat på mig halsduk och massa grejer så det blev väldigt varmt att stå där! Kom igen kom igen snabba er nu då! Till sist var jag ute och andades in den friska luften. Äntligen! På vägen hem var jag himla stolt!

På kvällen skulle jag på fest som sagt. Jag blev mer och mer nervös ju närmare det kom. Jag skulle umgås med gamla vänner och även om jag kände dom väl så hade jag ju faktiskt inte träffat dom på länge och de visste ingenting om min panikångest. Jag hade funderat över att faktiskt berätta när jag kom dit men det skulle väl bli en himla glädjeförstörare. Jag sminkade mig och gjorde mig i ordning, djupandades och funderade över att skita i det. Jag tänkte att bara jag får i mig första ölen så går det bra. Men det finns ju ett problem och det är att när jag får panikångest så vill jag inte alls dricka. Jag får för mig att jag blir mer stirrig och konstig då. Fan om jag går dit, dricker första ölen och mår skit och måste gå hem. Men aja, det fick bära eller brista. 

Det värsta var nog att jag skulle till ett ställe som jag aldrig varit på förut, det gjorde mig väldigt nervös. Jag vill veta hur det ser ut och planera i huvudet, annars blir jag jättenervös! Men jag intalade mig att det skulle gå bra. Jag ville ju verkligen gå och träffa tjejerna!

Väl där så hade all panikångest försvunnit och jag hade jättekul hela kvällen, så jävla värt att gå! :D

Nästa dag så skulle jag och syrran dra på affärer. Ååååååh jag ville verkligen inte gå. Tanken på att stå där i julträngseln fy faaaan. Inget syre, varmt och jävligt, folk som springer omkring. Jag såg framför mig hur jag skulle svimma eller något. Men jag ville ju hitta på något med syrran och inte bara sitta hemma, det fanns inte så mycket annat att göra än att gå på affärer.

När vi gick ut och mot affären så tänkte jag "vi går in köper det vi ska och går ut". Just då så fick jag en konstig smärta över hela magen. Det var som håll som blixtrade till fast över hela magen. Väldigt märklig känsla. Min gamla dödsångest kom tillbaka för en stund och jag blev livrädd. Nej jag kan inte gå på affären skynda skynda hem igen i hemmets trygga vrå! Men jag stod kvar. Syrran frågade hur jag mådde och jag sa att jag fick ont och skulle stå still ett tag. Vid varje andetag så gjorde det ont, jag måste ha sträckt mig eller något? Jag slets mellan att springa hem med svansen mellan benen eller gå på affärer med syrran så hon blir glad. Fan vad ska jag göra tänkte jag. Jag stod ett tag och tankarna for i huvudet. Till slut så började vi gå mot affären igen. Jag sa inget till syrran om ångesten, hon vet inget och skulle inte förstå. Väl på affären så var det inte så farligt som jag trodde men jag njöt inte!

Vi sprang omkring ett tag men när vi hittat det vi letade efter så gick vi hem direkt. Syrran ville titta lite mer men då sa jag att jag var trött. Men jag är glad att jag gick dit åtminstone, egentligen hade man väl velat tagit en fika med syrran eller något. Men det får bli en annan gång.

Ett steg i taget som jag brukar säga. Man ska inte förvänta sig mirakel och att man ska klara allt NU.

Men varje framsteg är ett framsteg, trots att det är ett litet ett.