Alltså det är helt sjukt hur långt jag har kommit. Jag kollade igenom lite gamla inlägg nu och jag har ju även lite videoklipp.

Jag kommer ihåg när jag var mitt i smeten. Jag var så frustrerad. Jag ville bara få det gjort, ta reda på hur var och när man får bort panikångest, göra det som man ska göra och vips så skulle det vara borta.

Men det är ju inte så lätt, verkligen inte.

Jag kände mig så hjälplös och svag, som om hela mitt liv var förstört. Jag fick panik av att inte veta hur min framtid skulle bli. Jag läste om folk som kämpade med panikångest i 10 år.

Tanken på att ha dödsångest i 10 år gjorde mig mer rädd för framtiden.

Men det blev bra till slut. Med lite tålamod och jävlar anamma så sitter jag här nu. Utan panikångest dagligen

Det är nästan så att jag har börjat att glömma bort hur det var när det var som värst, som om det aldrig har hänt.

Jag kommer ihåg hur jag tänkte, hur jag kände efter i kroppen. Men skillnaden nu är att när jag försöker känna efter med flit så bryr jag mig inte. Det är bara tomt. Inga panik känslor, ingen rädsla. Bara "So what?"

Hur jag tog mig hit det vet jag inte riktigt, det bara blev så. Jag vet att jag har kämpat, tränat och försökt. Men det finns inte ett exakt steg för steg som man kan göra. Det handlar nog mer om vilja.

Viljan att bli bättre.

Man kan tycka synd om sig själv vissa dagar, vilja ge upp. Men den mesta tiden måste man verkligen försöka! Annars går det inte att bli bättre. Man måste slänga sig ut, skrika av rädsla men ändå genomföra det.

I flera månader så var jag livrädd för att få en hjärtattack, trots att jag var fullt frisk. När jag såg tillbaka på månaderna, att jag alla dessa dagar inte fått en enda hjärtattack. Ja, då kändes det ganska dumt att fortsätta oroa sig.

Det handlar om små små steg framåt. Man kan inte bli botad på en gång. Det häftigaste med hela upplevelsen var att när man gjorde dessa små steg så verkligen kände man att "nu tog jag ett steg framåt".

Till exempel:

-Den gången jag bad min sambo att åka iväg trots att jag inte ville vara ensam hemma

-Den gången jag hade ångest men ställde mig och rensade rabatter och märkte att jag tog mig igenom det på ett bra sätt

Det finns säkert hundra mer exempel. Alla dessa små steg gjorde att jag till slut blev bättre. Det räcker inte med ETT litet steg, det finns inget stort steg och sen är det klart. Det gäller att ta hundra små steg. Vägen är kanske lång men man får inte ge upp. Varje litet steg är ett framsteg och man ska berömma sig själv så otroligt mycket!

Jag hade jättesvårt för att berömma mig själv, jag såg varje framsteg som att jag hade tur eller något. Men min sambo och min psykolog öppnade mina ögon och när jag såg hur duktig jag var så växte självförtroendet och jag blev starkare och modigare.

Jag kommer att fortsätta blogga här, men kanske inte lika ofta. Den här bloggen betyder mycket för mig trots allt. Jag har varit helt ärlig i den här bloggen, jag äger fler bloggar, men ingen av bloggarna är ens i närheten av denna. Den här kommer direkt från hjärtat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...