Nu har jag arbetat med min panikångest i ca 11 månader. Jag har genomgått KBT terapi och jag har utsatt mig själv för flera "läskiga situationer" och övervunnit min rädsla.

Är panikångesten borta?

Nej, det kommer den nog aldrig vara helt.

Men jag ser på panikångesten på ett helt annat sätt nu. I stället för att "se in i mig själv", känna efter, fokusera på alla känslor och saker som känns i kroppen. Så nästan kliver jag ut och ser mig själv från en utomståendes synvinkel. Då blir allt så himla självklart. Då ser jag att allt det "läskiga" som triggar min panikångest egentligen inte är något att vara orolig över alls.

Oron och känslorna som kommer innan en panikattack kommer lite då och då nu också. Men i stället för att få panik så ser jag på det med vana ögon och jag vet nu precis vad det handlar om. Jag blir lite rädd än, men det går inte överstyr utan jag känner att jag har kontroll över situationen och vet att det går över efter ett tag.

Idag hade jag en väldans oro inför en lång bilresa. Men den här gången accepterade jag situationen och bara väntade ut oron och till slut var den borta. Men det är lättare sagt än gjort, jag vet. Man måste försöka upprepa i sitt huvud. "Vad är det värsta som kan hända?" När man inser att det inte är farligt så blir det lättare att vara lugn.

Det gäller bara att träna och träna och träna. Varje gång ångestmonstret skriker i öronen på dig att du ska låta bli att göra vissa saker, att du inte klarar av det, att du kommer att dö. Då ska man genomföra det ändå och när man sedan klarade av det så blir det ännu lättare nästa gång.

För vissa tar det ett år, för andra tar det flera år. Man måste ge sig själv tid men samtidigt tro på sig själv och ge sig själv beröm för varje litet steg man tar framåt.