Anledningen till att jag inte har skrivit så mycket är för att jag mår BRA!

Kan vara för att jag för en gång skull stod upp för mig själv, tänkte på mig själv i första hand. Jag sa nej och gjorde det som jag ville göra.

Då försvann panikångesten och jag känner mig NORMAL...halleluja!

Men jag tänker inte ropa hej än (eller hur man säger)

jag vet att panikångesten kan komma tillbaka och att det är något som jag måste lära mig att leva med. Men perioderna då allt bara känns bra och lugnt och skönt och man inte är rädd för döden eller dödstrött eller tror att man är dödsjuk...

Ja, de perioderna är underbara!   

Jag har varit hemma, jag har haft normalt vardagsliv, jag har stängt av mobilen ibland, lekt med missarna, druckit kaffe på bron, sett det fina i det lilla och njutit av naturen och gos och mys från sambon.

Ingen stress, ingen press och definitivt inte några planer på att åka någonstans eller göra någonting.

Där har jag min lösning VÅGA SÄGA NEJ

sen så löser sig resten tydligen..

Konstigt att man kan kan få dödsångest och tro att man ska dö bara för att man är stressad och mår dåligt.

Jag trodde ju att jag höll på att bli mentalt sjuk ett tag, att jag skulle in på psykhem. För normala personer kan väl inte sitta och bokstavligt talat tro att de ska dö hela tiden?

Men tydligen så kan man de och tydligen så kan man även lära sig hantera det.

Jag är inte 100 % frisk. Det blir jag nog aldrig. Men jag har lärt mig hantera det. Jag har nått målet på mindre än ett år. Jag förväntar mig "dåliga dagar", ibland kanske jag kör ner i diket men jag vet att jag aldrig någonsin kommer att må sådär dåligt som jag gjorde i vintras. För nu vet jag vad panikångest är, jag vet att det inte är farligt.

Den 22 november är det KBT möte igen. Jag tror att det blir mitt sista. I alla fall för den här gången.

Jag är stolt över mig själv och jag vågar säga de