friskochgalen

Alla inlägg under maj 2011

Av MsEvolyn - 24 maj 2011 01:26

Jag ska till kuratorn imorgon. Det blir mitt andra möte. Många tankar i huvudet.


Första gången så visste jag inte alls vad jag skulle prata om så rabblade bara på om mina panikångestattacker, hur dom kändes, vad jag brukar göra när dom kommer och lite bakgrund fast bara några månader bakåt...


Tänkte att jag den här gången kanske skulle berätta lite mer om mitt liv. Det finns ju en massa att berätta.......


Men det känns så konstigt att sitta och berätta sitt innersta för en "främling". Jag får en massa prestationsångest, rädd att göra "fel"..


Vad ska jag berätta?

Vad är aktuellt, relativt?

Tänk om jag berättar onödigt mycket?

Tänk om jag bara rabblar på om saker som inte har med saken att göra?

Vågar jag sitta och berätta om mitt liv?


När jag läser dessa frågor så verkar det inte som att jag ska till en kurator, det låter snarare som en arbetsintervju, som om jag ska träffa någon som har som jobb att dömma mig. Som ska bestämma om jag duger eller ej.. Men det är ju inte sant. Kuratorn finns ju där för mig. Kuratorns jobb är att lyssna på mig och om jag vill prata om något så är det bara att prata..


Suck...


Att jag ska va så jävla nervös!!


Lika bra att göra en checklista över vad jag vill ta upp:


* Min barndom och relationen till mamma, pappa, mormor och lillasyster

* Hur det har blivit när jag har flyttat hem till pojkvännen

* Min oro över att åka hem och hälsa på

* Pressen från släkt och vänner som vill att jag hälsar på

* Oron över att vara ifrån min pojkvän

* Rädslan för att äta vissa saker

* Rädslan för att snusa

* Mår jag bäst av att bara vara hemma eller mår jag bäst av att åka hem till familjen regelbundet?

* Är det verkligen bra för mig att pendla fram och tillbaka?


Dessa saker stressar mig något så otroligt! Jag märkte av det efter mitt första möte hos kuratorn. Då det var dags att börja planera nästa resa ner till familjen. Mitt humör ändrades totoalt! Jag blev deprimerad, stressad, nervös och mådde dåligt.


Då slog det mig!


Jag mår dåligt över att åka ner till familjen hela tiden! Förut misstänkte jag att jag mådde dåligt för att jag hade flyttat från familjen. Men de gångerna jag mår bra är ju när jag är hos min pojkvän och dagarna flyter på. Det är när jag ska åka till familjen som panikångesten sätter igång!







Nu blev det hjärnsläpp, vet inte vad jag mer ska skriva. 


Men uppdaterar såklart imorgon efter mötet!


ANNONS
Av MsEvolyn - 18 maj 2011 19:36

Ensam hemma.. såklart.


Stod och diskade med radion på högsta volym. Basen dunkade och det var den ena dunka dunka låten efter den andra.


Jag hade slängt i mig en kladdkakemuffins precis före.


Plötsligt så känner jag hur jag börjar gå upp i varv. Allt dunkande från den höga musiken, en kladdkakemuffins full med socker.


Jag började hispa över att jag skulle få panik av detta. Att hjärtat skulle rusa iväg.


Min karl kommer inte hem förens tidigast om två timmar... FAN


Jag stängde av musiken och skyndade mig till datorn och bloggen, min enda räddning.


Skriv skriv skriv, andas andas andas, djuuuuupa andetag.


Fan va drygt detta är!


Det känns som att jag MÅSTE hålla koll på mig själv hela tiden. Fokusera!

För att annars så kommer jag bli galen, springa runt och skrika, hyperventilera och inte kunna lugna ner mig själv.


Bloggen är så jävla bra, man kan inte få panik när man skriver. Då måste man koncentrera sig, det är bara att skriva och skriva och skriva. Om jag inte vet vad jag ska skriva så skriver jag bara det första som ploppar upp i huvudet.


Nu är jag lite lugnare.. ska slå på lugna favoriter på radion istället och försöka diska klart.


Hoppas ni mår bra där ute!


ANNONS
Av MsEvolyn - 18 maj 2011 00:49

Jag sitter med spänningar i bröstet, det har hållt i sig i flera timmar.


Jag har en känsla i kroppen, en känsla som jag känner igen. Det är den känslan som jag kände varje dag förut men som hade försvunnit. Nu är den här igen.


Stress, oro och att inte kunna slappna av trots att man ligger i en varm säng med sin älskling. Man är spänd och i varv hela tiden och till slut så kan man drabbas av en panikångestattack.


Alla tankar kring att besöka släkt och vänner, allt jag måste hinna med, all press och all ångest över att inte räcka till. Det är de som gör att jag får panikångestattacker.


Jag kom på det nyss.


Först vare på tal att jag bara skulle åka ner och fira min födelsedag, lite fika, umgås lite och ta det lungt en helg och sedan åka upp igen.


Men det fanns ju mer som jag BORDE göra, saker som gör mig stressad och mår dåligt.


Jag får ju inte glömma pappas födelsedag, syrrans skolavslutning, min väninna som nyss blivit gravid och gamla kompisgänget som vill bjuda med mig på en tur ut till en stuga och sova över.


Jahapp, där försvann den lugna helgen.


Det blev ändring och resulterade i två veckor planerat där nere.

UTAN MIN SAMBO som måste vara hemma pga av jobb.


Detta har nu gjort att jag mår lika dåligt som jag gjorde förut. All press på att göra saker för andra för att dom inte ska bli besvikna.


Klart det vore roligt att göra allt detta. Men varför jag mår dåligt beror på att jag 

känner att jag inte har något val. Om något inte klaffar så blir den personen det gäller så jävla besviken!


Då sätter panikångesten igång.


När jag är hemma med min sambo så passar jag på att vara självisk och göra saker för min egen skull. Men då ringer dom och påminner mig om att jag inte finns hos dom, frågar när jag kommer ner igen och ungefär som att jag struntar i dom.


Hur fan ska detta gå?


Jaja, nu har jag i alla fall en del att ta upp med terapeuten. Jag var ju orolig över att jag inte visste vad jag skulle prata om där, men nu har jag som sagt en del.


Godnatt på er!

Av MsEvolyn - 17 maj 2011 17:55

Idag kunde jag fått en redig panikattack. Men jag kontrollerade det. Lät mig själv gråta ut och djupandades. Jävlar vad jag är expert på att stressa upp mig själv.


Jag har flyttat från släkt och vänner. Hem till kärleken där jag känner mig lycklig och kär och galen. Men pressen från släkt och vänner ligger alltid i luften. Alla vill ha min tid, alla vill att jag ska finnas där. Jag gör så gott jag kan. Vi åker ner och hälsar på så ofta vi kan. Men det kostar pengar!


Min lillasyster påpekade idag att jag borde gå på hennes skolavslutning, hon la även till att jag inte har varit på någon skolavslutning på flera år. Det var som en kniv i hjärtat. Jag vill inte svika henne, jag vill finnas där, jag vill att hon ska tycka om mig. Men istället så drar jag, flyttar från stan och knappt kan gå på hennes skolavslutning.


Men jag måste ju leva mitt liv? Jag vill bo med den jag älskar. Med tanke på vårat jobb, hans boende etc så blir det bäst så att jag flyttade hem till honom.


Men alla sliter och drar i mig. Jag har alltid funnits där för dom. Jag har varit en blyg och rädd person hela livet. De blev väl chockade när jag tog en sådant stort steg som att flytta långt åt helvete och inte ha dom runt omkring mig längre, de trodde väl att jag skulle finnas där för alltid.


Jag saknar dom, men kärleken får en att göra saker man inte brukar göra.

Jag älskar honom, han har blivit min bästa vän och jag vill leva med honom.


Min panikångest gör att jag får grov prestationsångest. Eller så är det tvärtom.


Snart fyller jag år, en till fyller år, sedan har vi skolavslutningen och massa annat som man "borde" närvara på. Men jag hinner inte, har inte råd och det ända jag ser är besvikna ansikten runt omkring mig.


Jag har inte besökt min kusin sedan december. Hon smsar och ringer och jag svarar inte, jag orkar inte. Jag känner mig så taskig men mitt dåliga samvete plågar mig varje dag.


Min bästa vän träffar jag en dag i månaden om jag har tur. Därför att jag prioriterar min lillasyster när jag hälsar på.


Min lillasyster blir besviken, vad jag än gör. Jag får inte ens prata med min sambo på telefonen när jag är där nere. Då tycker hon att jag är tråkig som inte umgås. Trots att vi har hängt hela dagen, jag har bjudit henne på saker och gjort allt som hon velat.


Idag fick jag ett meltdown. Jag bara grät och grät. Inget blir någonsing bra eller stabilt. Alltid är det något problem som ska fixas. Aldrig blir någon nöjd.


Min sambo betalar allt just nu. Han betalade min snus och jag mår skit för de. Klart man ska samarbeta, hjälpa varandra när man lever ihop. Men jag känner mig som en treåring som han tar hand om. Kramar när jag är ledsen, köper snus och godis när jag vill ha, ger mig presenter och betalar all mat och bensin.


Jag vill också ta ansvar, känna att jag tillför något. Jag bakar kakor och diskar som en idiot på grund av dåligt samvete att jag inte tillför något här hemma.


Jag vill inte vara dyr i drift för honom.


Men jag jobbar för honom och just nu har det inte funnits så mycket jobb. Jag kanske borde söka ett annat jobb, ett extrajobb så länge så jag kan betala min snus själv? Men jag är så rädd, en fegis med panikångest. Jag drar mig för detta men samtidigt så är jag så arg på mig själv, jävla arsel som bara sitter framför datorn och min karl betalar allt.


Allt detta stressar mig något så otroligt och ibland så orkar jag inte mer och får panikattacker, gråter, skriker och det känns som att inget kommer ordna sig till slut.



Aldrig har jag fått höra från släkt och vänner att "jag förstår att det är svårt för dig nu, att ni inte har så mycket pengar, att du mår dåligt, att det är stressigt, att du gör ditt bästa, jag förstår dig och tycker inget illa om dig. Hälsa på när du kan, vi finns här".


ALDRIG!


Så fort man säger att man inte kan, att man inte hinner, så får man en suck tillbaka.


Min lilla lillasyster. Hon är mitt hjärta mitt allt. När hon blir stor kommer hon förstå men just nu så förstår hon inte. Hon ser bara sin storasyster som har flyttat ifrån henne. Hennes storasyster som aldrig har tid, som aldrig vill och som aldrig kan. 


Hon har gråtit i telefonen, ropat på hjälp, verkligen gjort det klart för mig att hon behöver mig hos sig.


Vad gör man då? Hur bär man sig åt? Om jag inte bor med min sambo så har vi inget liv tillsammans. Jag vill ha ett liv med honom, jag vill inte välja mellan ditten och datten. Varför kan inte folk förstå?!



Jag sitter här i huset och funderar och funderar. Försöker pussla ihop allting. Försöker åka ner så ofta jag kan men ändå få en balans så att jag inte kräver massa utgifter från min karl som betalar hela kalaset.


Han säger att det är okej, att det minsta han kan göra är att låta mig träffa min släkt och vänner, nu när jag har "offrat mig" och flyttat hem till honom så att han kan bo kvar i sitt hem med sin släkt och vänner.


Men det låter så fel att han ska betala allt, jag vill betala själv, det är ju mina utgifter. Men hur fan ska man göra då?


Min lillasyster ska komma upp hit under sommarlovet. Jag hoppades att hon skulle bli jätteglad, men jag vet, att hur jag än gör så kommer hon bli besviken. Om hon får vara här en vecka så ville hon stanna två veckor, om hon fick vara här en månad så vill hon att jag ska följa med ner och vara hemma i en månad.


Om vi badar en gång om dagen så vill hon bada två gånger. Om vi spelar tv spel i 2 timmar så vill hon spela i 4 timmar och accepterar inte att jag vill sitta en stund vid datorn och ta det lungt.


"Du är tråkig" 


Det är precis vad som kommer hända. Hon förstår ingenting. Att jag försöker göra allt för henne, samtidigt som jag försöker tänka på mig själv, på min hälsa, på vad jag vill och mitt förhållande med min stora kärlek.



Jag vill bara vara en bra storasyster

Jag vill bara vara en bra flickvän

Jag vill vara en bra kompis


Men alltid är det någon som blir besviken. 


Det svåraste av allt är att vara ärlig. Att berätta för sina nära och kära hur man mår. Om man mår dåligt så visar man sig svag.


Min lillasyster är för liten för att förstå vad panikångest är. Jag hoppas att när hon blir äldre, att hon förstår att jag verkligen försökte göra allt för henne. Att hon ser att jag inte hade det lätt, att hon kommer yttra orden:


"Det är lungt, jag förstår nu och jag ser att du verkligen var världens bästa storasyster och att du gjorde allt för mig trots att du mådde dåligt"


Av MsEvolyn - 17 maj 2011 16:10

Nu blir jag ensam hemma i några timmar. Helt fel dag att vara ensam på.

Har gråtit i flera minuter, fick värsta meltdown eller vad det heter.


Stressade upp mig som fan och SEN kom jag på att sambon skulle iväg idag.


Fan, skulle behövt honom här nu!


Jag satte på radion på hög volym för att inte känna mig så ensam. Tänkte slänga mig i duschen och ha musiken på.


Första låten som spelas är såklart "All by myself"


PERFEKT....not..


Sedan kommer en låt med texten:


"I'm all alone and I need you now. I've lost all control and I need you now."


Så jävla typiskt!!!!!!! 



Nej, nu ska jag in i duschen och skölja bort all stress ner i avloppet. Men kommer tillbaka sen och skriver mer.


Det blir lite om mitt liv och varför jag är så stressad


även


Mina tankar om nästa besök hos terapeuten som är på tisdag.. nervös!! 

Av MsEvolyn - 13 maj 2011 14:36

Snubblade över en läsvärd blogg! Om en tjej och hennes kamp mot cancer.


Jag länkar henne så fler kan läsa

http://sannassanna.blogg.se



Hon håller i en insamling där hon försöker samla in pengar till forskningen om cancer. Gå gärna in och skänk en slant! Man kan även skänka genom mobilen, genom att enkelt skicka ett sms!


Länk till insamlingen

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=1145






Min panikångest handlar ofta om att jag tror att jag ska bli sjuk. Alltså allvarligt sjuk så jag får panik och dödsångest. Men när jag läste hennes blogg så öppnade hon mina ögon. Jag borde uppskatta mitt friska liv och leva livet istället för att vara rädd. Det är svårt, men jag är på väg!



Av MsEvolyn - 11 maj 2011 13:07

Jag fick ju samtalet IGÅR så man hann ju inte förbereda sig direkt. Det var bara att ta tjuren vid hornen!


JAG VAR SÅ JÄVLA FUCKING NERVÖS!!!!!  


Min sambo väckte mig klockan åtta på morgonen. Det spöregnade utomhus och det var kallt i huset. Jag ville bara ligga kvar under täcket och skita i alltihop.


Till slut kom jag upp ur sängen och började göra mig i ordning. Jag slängde i mig en ordentlig frukost så att jag inte skulle få mer ont i magen än nödvändigt. För varje minut så blev jag mer och mer nervös.


Jag gick på toaletten tre gånger innan vi skulle åka!


När vi kom dit så blev jag helt apatisk. Min sambo frågade hur jag mådde, men jag sa att jag mådde bra men var jättenervös.


Vi fick anmäla oss i receptionen och sedan gå nerför en trappa och in i ett väntrum. Det var hemskt att vänta! Det var kaos i mitt huvud, allt bara snurrade och det kändes som att jag skulle ta emot ett dödsstraff!


Sedan kommer en medelålders kvinna och ber mig komma med in i ett rum. Jag log lite och frågade om min sambo kunde följa med in, det fick han.


Väl där inne satt vi tre på en varsin stol. Ett vitt, litet avlångt rum med fårskinnsfåtöljer. Hon förklarade lite om hur hon brukar sköta sådant här, men jag kommer inte ihåg ett ord hon sa. Jag nickade och mumlade lite tillbaka.


Sedan bad hon mig berätta om mig själv. Jag blev helt ställd. Jag visste inte vart jag skulle börja eller vad som var viktigt att berätta. Med trevande steg så hade jag till slut fått fram en liten presentation. Hon tittade mig i ögonen nickade och antecknade.


Jag hade en fet prestationsångest under hela mötet. Tankar flög runt i huvudet. 


- Le lite!

- Men mumla inte sådär prata normalt!

- Men säg något då, du kan inte bara vara tyst!

- Svara på hennes fråga nu då, fan va seg du är!

- Spänn dig inte så mycket, slappna av, du ser knäpp ut!


Jag vågade helt enkelt inte vara mig själv, slappna av eller berätta bara hur jag kände. Hela tiden kände jag att jag måste bete mig på ett visst sätt. Jag sätter så jävla mycket press på mig själv, inte undra på att jag blir så jävla nervös?!


Vi pratade mycket om vad som funkar för mig, vad det är för saker som kan hjälpa mig när det kommer en panikattack. Jag berättade om bloggen, att den har hjälpt mig otroligt bra. Att jag tycker om att baka, pilla i trädgården och att dansa till ett xbox spel.


Jag blev förvånad över hur mycket frågor jag fick. Jag hade helst velat att hon skulle prata, att jag skulle fråga och hon sedan svarade mig, mirakel svar, svar som skulle fixa allting. "Gör såhär så ordnar sig allting"


Men istället var det jag som skulle sitta med alla svar. Jag hade ingen aning om hur man hanterar detta. Hon lyssnade noga på mig. När jag hade pratat klart så var hon tyst i 10 sekunder så att jag skulle få chansen att prata klart.


Men jävlar va nervöst det blev. Jag blev jättespänd och visste inte alls vad jag skulle säga. Det kändes som att jag var helt dum i huvudet. SOm tur var så var min sambo där och fyllde i när jag tappade orden..


Om två veckor så ska jag dit igen. Det första mötet har sått många frön i mitt huvud. Jag tänker var mer förberedd och skriva upp saker som jag vill ta upp. Jag tänker var ÄRLIG och berätta om min prestationsångest.


Jag hoppas hoppas att detta kommer bli bra!


Hon frågade även på en skala 1-10 hur jag mår just nu där 1 är bra och 10 är värst.


Panikattacker är under ganska bra kontroll så det fick bli en 4 till 5

Rädsla, depression, stress och funderingar ligger på 8 till 9


Sedan frågade hon hur långt jag har kommit på vägen om 1 är första steget och 10 är hur jag vill att mitt liv ska se ut. Det fick bli en 5:a


Jag har nog kommit halvvägs ändå, fast jag har gjort allt på egen hand.

Hon tyckte att jag hade varit väldigt duktig.

Av MsEvolyn - 10 maj 2011 13:12

Idag fick jag ett överraskande samtal. En kurator på vårdcentralen hörde av sig!


Hon frågade om jag fortfarande ville träffa en kurator..


Öööh JAA!


Jag fick en tid redan i morgon  


Jag är lite nervös inför detta men det ska samtidigt bli sååååå skönt att få svar på alla frågor som man har haft. Att få prata med någon som vet!


Min sambo skjutsar mig och följer med. Han sa att han kunde följa med in om jag ville det. Vi får se hur jag gör.


åååhhhh va lättad jag är! Jag ska äntligen få HJÄLP!

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se