Hejsan..

De senaste dagarna har jag mått ovanligt bra.

MEN panikångesten ligger och pyr i kroppen. Den gör ingenting, men det är som att den vill visa mig att den finns där, att jag inte ska tro att den försvinner så enkelt.

Men jag har lärt mig en hel del. Jag är mycket starkare nu. Jag vet att jag inte kommer att dö. Rädslan för att dö är nästan borta. Jag har börjat tänka realistiskt!

Rädslan för att bli galen/tokig är fortfarande kvar. När jag känner att panikångesten finns där, när hjärtat börjar klappa fortfare och bröstkorgen spänner sig, då känns det som om jag snart kommer bli galen, att jag inte kommer orka mer. Men jag har inte blivit tokig än. Jag har det under kontroll.

Terapeuten har fortfarande inte hört av sig. Jag tycker att det är helt sjukt dåligt. Vi lever ju i Sverige, ska man inte få hjälp?!

Det var så länge sen som jag var in till vårdcentralen och berättade allt, vädjade efter hjälp. Allt skulle bli så bra sa läkaren, jag skulle få hjälp. Men nu har det gått två månader. 

För en person med panikångest så är varje dag en kamp. Två månader är en evighet!

Jag har haft sån jävla tur, att jag har klarat mig så bra ändå. Min sambo säger att jag har tagit elefantsteg, att jag har imponerat på honom och att jag har klarat av otroligt mycket helt på egen hand.

Det är så otroligt skönt att sommaren är på väg. Man får så mycket att göra, man har så mycket att tänka på. Jag och min sambo har börjat pilla i trädgården. Vi är så mycket nybörjare man kan bli, men gud va kul det är!

Meta på bryggan med en rosa solnedgång är också en favorit aktivitet :)

Nu ska vi ta och jobba lite,

ta hand om er därute!

Kram!