Jag fick ju samtalet IGÅR så man hann ju inte förbereda sig direkt. Det var bara att ta tjuren vid hornen!

JAG VAR SÅ JÄVLA FUCKING NERVÖS!!!!!  

Min sambo väckte mig klockan åtta på morgonen. Det spöregnade utomhus och det var kallt i huset. Jag ville bara ligga kvar under täcket och skita i alltihop.

Till slut kom jag upp ur sängen och började göra mig i ordning. Jag slängde i mig en ordentlig frukost så att jag inte skulle få mer ont i magen än nödvändigt. För varje minut så blev jag mer och mer nervös.

Jag gick på toaletten tre gånger innan vi skulle åka!

När vi kom dit så blev jag helt apatisk. Min sambo frågade hur jag mådde, men jag sa att jag mådde bra men var jättenervös.

Vi fick anmäla oss i receptionen och sedan gå nerför en trappa och in i ett väntrum. Det var hemskt att vänta! Det var kaos i mitt huvud, allt bara snurrade och det kändes som att jag skulle ta emot ett dödsstraff!

Sedan kommer en medelålders kvinna och ber mig komma med in i ett rum. Jag log lite och frågade om min sambo kunde följa med in, det fick han.

Väl där inne satt vi tre på en varsin stol. Ett vitt, litet avlångt rum med fårskinnsfåtöljer. Hon förklarade lite om hur hon brukar sköta sådant här, men jag kommer inte ihåg ett ord hon sa. Jag nickade och mumlade lite tillbaka.

Sedan bad hon mig berätta om mig själv. Jag blev helt ställd. Jag visste inte vart jag skulle börja eller vad som var viktigt att berätta. Med trevande steg så hade jag till slut fått fram en liten presentation. Hon tittade mig i ögonen nickade och antecknade.

Jag hade en fet prestationsångest under hela mötet. Tankar flög runt i huvudet. 

- Le lite!

- Men mumla inte sådär prata normalt!

- Men säg något då, du kan inte bara vara tyst!

- Svara på hennes fråga nu då, fan va seg du är!

- Spänn dig inte så mycket, slappna av, du ser knäpp ut!

Jag vågade helt enkelt inte vara mig själv, slappna av eller berätta bara hur jag kände. Hela tiden kände jag att jag måste bete mig på ett visst sätt. Jag sätter så jävla mycket press på mig själv, inte undra på att jag blir så jävla nervös?!

Vi pratade mycket om vad som funkar för mig, vad det är för saker som kan hjälpa mig när det kommer en panikattack. Jag berättade om bloggen, att den har hjälpt mig otroligt bra. Att jag tycker om att baka, pilla i trädgården och att dansa till ett xbox spel.

Jag blev förvånad över hur mycket frågor jag fick. Jag hade helst velat att hon skulle prata, att jag skulle fråga och hon sedan svarade mig, mirakel svar, svar som skulle fixa allting. "Gör såhär så ordnar sig allting"

Men istället var det jag som skulle sitta med alla svar. Jag hade ingen aning om hur man hanterar detta. Hon lyssnade noga på mig. När jag hade pratat klart så var hon tyst i 10 sekunder så att jag skulle få chansen att prata klart.

Men jävlar va nervöst det blev. Jag blev jättespänd och visste inte alls vad jag skulle säga. Det kändes som att jag var helt dum i huvudet. SOm tur var så var min sambo där och fyllde i när jag tappade orden..

Om två veckor så ska jag dit igen. Det första mötet har sått många frön i mitt huvud. Jag tänker var mer förberedd och skriva upp saker som jag vill ta upp. Jag tänker var ÄRLIG och berätta om min prestationsångest.

Jag hoppas hoppas att detta kommer bli bra!

Hon frågade även på en skala 1-10 hur jag mår just nu där 1 är bra och 10 är värst.

Panikattacker är under ganska bra kontroll så det fick bli en 4 till 5

Rädsla, depression, stress och funderingar ligger på 8 till 9

Sedan frågade hon hur långt jag har kommit på vägen om 1 är första steget och 10 är hur jag vill att mitt liv ska se ut. Det fick bli en 5:a

Jag har nog kommit halvvägs ändå, fast jag har gjort allt på egen hand.

Hon tyckte att jag hade varit väldigt duktig.