Hejsan..

De senaste dagarna har jag mått ovanligt bra.

MEN panikångesten ligger och pyr i kroppen. Den gör ingenting, men det är som att den vill visa mig att den finns där, att jag inte ska tro att den försvinner så enkelt.

Men jag har lärt mig en hel del. Jag är mycket starkare nu. Jag vet att jag inte kommer att dö. Rädslan för att dö är nästan borta. Jag har börjat tänka realistiskt!

Rädslan för att bli galen/tokig är fortfarande kvar. När jag känner att panikångesten finns där, när hjärtat börjar klappa fortfare och bröstkorgen spänner sig, då känns det som om jag snart kommer bli galen, att jag inte kommer orka mer. Men jag har inte blivit tokig än. Jag har det under kontroll.

Terapeuten har fortfarande inte hört av sig. Jag tycker att det är helt sjukt dåligt. Vi lever ju i Sverige, ska man inte få hjälp?!

Det var så länge sen som jag var in till vårdcentralen och berättade allt, vädjade efter hjälp. Allt skulle bli så bra sa läkaren, jag skulle få hjälp. Men nu har det gått två månader. 

För en person med panikångest så är varje dag en kamp. Två månader är en evighet!

Jag har haft sån jävla tur, att jag har klarat mig så bra ändå. Min sambo säger att jag har tagit elefantsteg, att jag har imponerat på honom och att jag har klarat av otroligt mycket helt på egen hand.

Det är så otroligt skönt att sommaren är på väg. Man får så mycket att göra, man har så mycket att tänka på. Jag och min sambo har börjat pilla i trädgården. Vi är så mycket nybörjare man kan bli, men gud va kul det är!

Meta på bryggan med en rosa solnedgång är också en favorit aktivitet :)

Nu ska vi ta och jobba lite,

ta hand om er därute!

Kram!

Jag mår väldigt bra nu för tiden och jag tänkte testa att försöka att tänka på annat än panikångest. Därför tänkte jag ta en bloggpaus både från bloggen och olika forum. 

Jag tänkte lägga ner tiden på att skriva i "min vanliga blogg" och fokusera på vanliga saker i livet. 

När solen ligger på så gillar jag att pilla i trädgården, det är bra för själen :)

Så vi hörs när vi hörs!

Ta hand om er därute   

När jag hade min panikångest attack förra veckan så satte jag mig ner och skrev på ett papper allt som dök upp i huvudet.

När jag får en panikångest attack så beror det antingen på att jag tror att jag ska dö, alltså på riktigt DÖ. Eller så beror det på att jag stressar upp mig över något och sedan inte kan lugna ner mig.

Jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor och tankar. Jag börjar gråta, vill slå sönder saker. Det känns som att man kommer att bli helt GALEN och det går inte att lugna ner sig.

Men jag har upptäckt, när jag skriver ner tankarna så lugnar jag ner mig. Jag bara skriver och skriver och till slut så är jag lugn igen.

Jag tänkte dela med mig av en text som jag skrev under en attack. Jag hyperventilerade, skakade och trodde att jag skulle bli galen men försökte samtidigt fokusera och styra pennan.

När jag skriver en sådan text så tillåter jag mig själv att skriva ner precis allt. Jag ska inte behöva skämmas, jag ska inte förfina någonting utan bara helt ärligt skriva ner allt.

"Jag mår dåligt. Jag vet inte varför. Just nu börjar det lugna ner sig. Jag försöker göra allting "rätt". Men när jag gör någonting "rätt" så mår jag dåligt. Om jag är sysslolös så blir jag stressad, om jag har mycket att göra så klagar jag. Jag är en jävla pessimist jämt.

Jag är rädd att min sambo ska tröttna. Fan va dryg jag är. Han säger att jag kan ringa när jag vill men när jag ringer så känner jag mig i vägen. Jag känner mig dryg, att allt ska handla om mig och mina jävla problem. Jag kanske har svårt att tycka om mig själv just nu och därför tror att han så småningom inte kommer tycka om mig heller.

Allt är upp och ner, in och ut...

Jag kan inte få rätsida på någonting. Jag vill ha svar på allt, jag mår dåligt när jag inte har kontroll.

Jag har varit på badhus två gånger, jag har rådfrågat personal i en affär, jag har gjort normala saker och känt mig normal. Men när det kommer ett bakslag så blir jag på ruta ett igen.

Jag vill veta vad som är fel i mitt liv och sen bara ordna det. Men om det inte är något som är fel utan det är bara jag som tänker fel då är det ju helt upp till mig om jag vill må bra. Men jag tenderar att skylla allt på andra. Min lillasyster stressar mig, mamma dricker, min pojkvän har inte tid...

Om alla gjorde si och så så skulle jag må bra. Men borde inte min glädje komma från vad JAG gör? Mår jag dåligt för att JAG beter mig dåligt? Jag försöker ju göra allt rätt men det känns som att tiden inte räcker till. Vill jag göra mig själv nöjd eller göra andra nöjda? Är andra missnöjda med mig eller inbillar jag mig och sätter en omöjlig nivå för mig att nå så att jag alltid misslyckas? Jag säger åt min lillasyster att vara nöjd, kanske är det istället jag som borde vara nöjd med mig själv?

"It's good enough" = nöjd

"It must be perfect" = stress

Jag ser mig själv i spegeln. Utsidan visar inte hur insidan mår förutom en mörkare nyans under ögonen. Jag borde inte klaga på livet. Söta, vackra människor är glada människor. Jag känner mig bortskämd när jag mår dåligt. 

- Stackars vackra flicka, oj vad det är synd om dig!

Jag vill torka tårarna och smälla till mig själv på käften. Jävla gnällkärring! Du går runt och gnäller och klagar och gråter och får panik. Vill du få uppmärksamhet?!"

Jag är så jävla stabil just nu. Så jävla skönt. Allt känns bara normalt.

Är dock fortfarande stressad, deprimerad och så.

Men det är så jävla skönt att inte tro att jag ska döööööööö varje dag!!

NI ANAR INTE HUR JÄVLA SKÖNT DET ÄR!

Man uppskattar allt i livet mycket mer nu. Bara att åka till affärn utan att få panik, att gå och lägga sig i sängen ensam utan att bli livrädd för tystnaden.

Jag har varit på ett badhus, jag har varit på krogen, jag har varit ensam hemma och jag har varit utan min sambo i en el vecka och ingen panikångest alls!

Men det var en dag, i tisdags eller onsdags som det kom en liten attack. Jag kommer inte ens ihåg varför den kom, så oviktig var den.

Jag var hemma hos mormor. Jag gick in på toaletten och låste in mig. Djupandades, började gråta, ville slå sönder saker, konstiga tankar for runt i huvudet. Men sedan tog jag papper och penna och skrev ner skiten som for runt. Sedan gick det över.

Ååh happy happy happy times! Min sambo har alltid sagt att det bara är en period att det kommer gå över och nu märker jag det. Hur det går över!

Det är som ett mirakel!

Tid läker alla sår? Inte vet jag. Men med tiden nu så har det blivit bättre och bättre. Jag har läst om extrem fall, stackars människor som får lida i flera år och jag såg framför mig hur jag skulle bara falla och falla ner i ett mörker och inte ta mig ur. Men för mig kanske det inte behöver gå så långt?

Hoppas hoppas hoppas hoppas!

Men man kan ju få återfall.. jag tänker inte sitta och tro att allt är frid och fröjd.

MEN JAG TÄNKER NJUTA AV TIDEN! OJ VAD JAG SKA NJUTA!

Nu är jag hemma igen efter en lång, stressig och fartfylld vecka hos familjen.

Uppdaterar mer imorgon. Har saknat bloggen som faaen!

Hoppas ni mår bra alla där ute!

Kram