Jag hade ett otroligt långt samtal med pappa nyss. Han började tjata om när jag skulle komma ner och hälsa på. Jag sa ärligt att jag nog kommer lite senare, att jag inte orkar vara hemifrån två veckor i streck.

Han fortsatte att tjata och började "hota" med att min lillasyster skulle bli ledsen.

"Hon skulle ju bli så glad om du kom nu"

"Då kan vi ju göra något roligt i helgen, hon har ju så tråkigt hemma"

"Vi kan göra de där och de där och de där, ska du inte komma hit?"

Till slut utbrast jag: Men vad vill JAG göra då?

Jag har ju så himla svårt med att säga nej och tänka på mig själv. Men då bestämde jag mig för att stå upp för mig själv.

Alla tjatar på mig från alla håll och kanter. Men de är ju inte bättre själv! Jag och sambon har åkt till dom typ 8 gånger på ett halvår, de har inte åkt hem till oss en enda gång! Det är fan lika långt för dom att åka hit och lika dyrt som det är för oss!!

Pappa fortsatte att babbla på och till slut säger han:

"Gud va du är tråkig"

Han sa precis det som jag alltid oroar mig över, som jag alltid stressar upp mig för. Jag är så jävla stressad över att folk ska tycka att jag är tråkig och inte bryr mig i folk!

Jag hade pratat om det med terapeuten tidigare idag, att jag ränner omkring och är alla till lags. Att jag struntar i vad jag vill göra och springer runt tills jag blir helt utmattad och får ångestattacker.

Jag får så jävla ont i magen av sånt här!!!!!!!!!

Idag var jag på mitt andra möte hos kuratorn, jag tänkte skriva lite om hur det gick och hur det kändes.

Jag vaknade åtta på morgonen. Hade inte fått så mycket sömn eftersom jag var väldigt orolig. Det var jättesvårt att ta sig ur sängen och jag ville så gärna skita i allting.

Slängde i mig frukost och gjorde mig i ordning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag försökte komma på flera anledningar till att skita i mötet. Att bara strunta i det och lägga sig i sängen igen. Det är så jag alltid har gjort, när något har varit nytt, läskigt, nervöst så har jag skitit i det, trots att det egentligen inte är så farligt.

Även den här gången så gick jag på toaletten tre gånger innan vi skulle åka, var så jävla nervös!

När vi satte oss i bilen så blev jag mer och mer nervös ju närmare vi kom. Men jag intalade mig att det är ju just därför jag ska träffa kuratorn, för att lösa problemen med att jag är så rädd för allting.

Vi anmälde oss i receptionen och gick nerför en trappa till väntrummet. I trappan så kändes det som att jag skulle ner till en håla i marken och bli torterad. Jag var så jävla rädd och nervös!

Nere i väntrummet så höll jag på att gå under. Tårarna började krypa fram och jag var rädd att jag skulle få panik. Jag visste inte vad jag var rädd för, varför det var så läskigt. Det bara var det och det kändes som att jag inte kunde styra över det.

Min pojkvän höll min hand och kollade mig i ögonen. Jag försökte andas lungt och intalade mig att det skulle bli bra bara jag hade sättit mig i rummet. 

Kuratorn kom och ledde mig in till rummet. Jag satte mig i stolen och andades ut. På en gång sa jag att jag hade varit jättenervös, att jag inte visste varför men att det kändes bättre när jag hade kommit in i rummet.

Efter den meningen så försvann nervositeten, för då satt jag ju i rummet, då var jag framme och det fanns inget läskigt där. Fantasin kunde inte längre springa iväg och inbilla mig saker. 

Vi pratade mycket om min lillasyster, om min familjs alkoholproblem, vi kom fram till att min rädsla för nya saker började när jag flyttade hemifrån (i protest för att mamma svek mig)

Vi pratade även om att jag måste våga säga nej. Säga nej till saker jag inte vill göra. Just nu är jag för snäll och springer omkring och tillfredställer alla runt omkring mig. Stressar och mår dåligt över att jag tycker att jag inte gör tillräckligt.

Vi kom fram till att jag bara är människa, att jag inte är någon som kan hinna med allt, vilja göra allt och vara alla till lags. Ibland måste man säga nej, ta det lungt och tänka på sig själv i första hand.

Vi pratade i ungefär en timme och tiden bara flög iväg. Hon sa att de kunde erbjuda Kognitiv beteende terapi som går ut på att man utsätter sig för sådant man är rädd för, och på så vis inse att det inte var så läskigt och steg för steg så försvinner rädslan förhoppningsvis.

DET LÄT LÄSKIGT! OMG! HUR FAN SKA DETTA GÅ?!

Men jag sa direkt att jag får väl tvinga mig själv till det, det finns ju inget annat jag kan göra om jag vill ändra på mig själv och må bättre.

Psykologen skulle ringa upp mig och boka en tid. Sedan skulle jag få 10 stycken möten i höst för terapin.

Hon frågade även om jag ville träffa henne igen, men jag sa att jag skulle fundera på det.

Sån är jag, praktisk och saklig. Om jag ska gå vidare med KBT så vill jag gå vidare. Jag ser den här behandlingen som en lista där jag ska kryssa för allt jag måste göra för att sedan bli frisk. Om det krävs att jag göra olika saker så gör jag dom bara för att traska vidare mot målet.

Känns onödigt att sitta och "snacka" med henne då om det inte ger mig någonting.

Jag ska till kuratorn imorgon. Det blir mitt andra möte. Många tankar i huvudet.

Första gången så visste jag inte alls vad jag skulle prata om så rabblade bara på om mina panikångestattacker, hur dom kändes, vad jag brukar göra när dom kommer och lite bakgrund fast bara några månader bakåt...

Tänkte att jag den här gången kanske skulle berätta lite mer om mitt liv. Det finns ju en massa att berätta.......

Men det känns så konstigt att sitta och berätta sitt innersta för en "främling". Jag får en massa prestationsångest, rädd att göra "fel"..

Vad ska jag berätta?

Vad är aktuellt, relativt?

Tänk om jag berättar onödigt mycket?

Tänk om jag bara rabblar på om saker som inte har med saken att göra?

Vågar jag sitta och berätta om mitt liv?

När jag läser dessa frågor så verkar det inte som att jag ska till en kurator, det låter snarare som en arbetsintervju, som om jag ska träffa någon som har som jobb att dömma mig. Som ska bestämma om jag duger eller ej.. Men det är ju inte sant. Kuratorn finns ju där för mig. Kuratorns jobb är att lyssna på mig och om jag vill prata om något så är det bara att prata..

Suck...

Att jag ska va så jävla nervös!!

Lika bra att göra en checklista över vad jag vill ta upp:

* Min barndom och relationen till mamma, pappa, mormor och lillasyster

* Hur det har blivit när jag har flyttat hem till pojkvännen

* Min oro över att åka hem och hälsa på

* Pressen från släkt och vänner som vill att jag hälsar på

* Oron över att vara ifrån min pojkvän

* Rädslan för att äta vissa saker

* Rädslan för att snusa

* Mår jag bäst av att bara vara hemma eller mår jag bäst av att åka hem till familjen regelbundet?

* Är det verkligen bra för mig att pendla fram och tillbaka?

Dessa saker stressar mig något så otroligt! Jag märkte av det efter mitt första möte hos kuratorn. Då det var dags att börja planera nästa resa ner till familjen. Mitt humör ändrades totoalt! Jag blev deprimerad, stressad, nervös och mådde dåligt.

Då slog det mig!

Jag mår dåligt över att åka ner till familjen hela tiden! Förut misstänkte jag att jag mådde dåligt för att jag hade flyttat från familjen. Men de gångerna jag mår bra är ju när jag är hos min pojkvän och dagarna flyter på. Det är när jag ska åka till familjen som panikångesten sätter igång!

Nu blev det hjärnsläpp, vet inte vad jag mer ska skriva. 

Men uppdaterar såklart imorgon efter mötet!