Jag är fortfarande lite skakig över det som hände igår.

Stegvis har jag nu fått ont i bröstet, det gör ont i halsen för varje andetag jag tar.

Jag tittar på pillerburken på bordet, funderar på om jag ska ta en tablett eller inte. Jag vill helst inte, men det skulle vara så skönt att få vara lugn för en stund, att trycket på bröstet skulle försvinna, blunda och bara slappna av.

Jag ska nog ta på mig lite kläder nu för att sedan gå en promenad med min sambo. Han har försökt få ut mig på promenader i flera veckor nu. Han går ut och går varje dag medan jag stannar inne. 

Jag har hört att man mår bättre av promenader, lika bra att testa kanske?

Något väldigt skrämmande hände idag. 

Min sambo fick "dubbelslag" i hjärtat. Han fick ont i bröstet och jag blev riktigt rädd.

Han har fått dubbelslag tidigare flera gånger, men den här gången fick han flera på rad. Han tog upp telefonen och ringde sin pappa medan jag stod helt hjälplös och visste inte vad jag skulle göra.

Till slut sa jag åt honom att jag ville följa med dom till sjukhuset. Min sambo vet om att jag har det svårt med att åka bil, åka bil långt, besöka sjukhus och umgås med människor (bland annat hans pappa som skulle med, som är jättetrevlig men det är ändå svårt för mig att umgås med andra).

Min sambo sa att jag inte behövde åka med, men jag hade bestämt mig. Jag ville vara där för honom för vi visste ju inte än vad det var som hade hänt.

Vi satte oss i bilen med hans pappa och åkte iväg. All min ångest var som bortblåst och det enda jag tänkte på var hur min sambo mådde.

Efter en del åkande så bestämde vi oss för att åka hem igen eftersom smärtan i bröstet hade gått över.

Men usch va läskigt det var! Det är ju smärtor i hjärtat som jag är så himla rädd för. Min sambo säger jämt att det inte kommer hända, att jag är ung och frisk. Men man blir rädd när det sedan händer honom, mitt framför ögonen på mig :(

Då tänker jag på en gång "Tänk om det händer mig? Fan va ont det måste göra? Fan va rädd jag blir!!"

Att få ont i fingret eller något gör mig ingenting men hjärtat.. det är läskigt. 

Nu ska vi äta lite middag, det blev inte så mycket skrivande i bloggen idag. Jag har hunnit storstäda och sen blev de ju den där svängen som nästan tog oss till sjukhuset.

Vi hörs nog lite senare!

Jag kan inte låta bli och le när jag ser det här klippet!

En katt som vill vara en kaninis!   

Fan helvete. Sitter och mår illa, fryser och ja, sedan går det utför. Jag mår piss.

Så fort jag mår liite dåligt på något sätt så går det utför.

Jag blir apatisk, bara sitter som en staty och mår dåligt.

Så jävla skönt med bloggen då. För nu känner jag jämt att jag ska skriva i bloggen så fort jag mår dåligt. Då aktiverar jag mig. Jag gör något.

Oftast har det gått över när jag har skrivit klart inlägget :)

Jag är så besviken på den här dagen. Jag har bara kastat bort den och jag kan inte sluta må dåligt över det. FAN VA JAG ÄR NEDSTÄMD HELA TIDEN!

Känns som att det inte finns något att vara glad över.. allt är bara skit.

Jag blir så ledsen när jag tänker så ibland. Jag SKA inte tänka så!

Jag har världens underbaraste pojkvän, fint hem, jobb och massa saker att se fram emot!

Men likt fan så sitter jag och surar ner mig. Dagarna släpar sig fram..........

Jag borde städa, jag borde duscha, jag borde fixa och dona, jag borde göra något vettigt! Jag vill göra något vettigt!

Men ändå sitter jag här och det känns som att jag inte gör någonting.

Min sambo är så kärleksfull, så omtänksam. Han lyssnar och frågar hur jag mår hela tiden. Jag får dåligt samvete för att jag mår dåligt hela tiden. Det kan inte vara kul att vara tillsammans med mig just nu. Men han säger att det är så det är, ibland mår man dåligt, att man ställer upp för varandra i vått och torrt. Han är helt underbar! Jag älskar honom så himla mycket! Det känns som att vi har varit tillsammans i flera år. Vi förstår varandra och ställer upp för varandra. Fast vi har bara varit tillsammans i några månader :)

Fan det känns som att jag har vuxit fast i soffan.. fastlimmad med arselet, kan inte resa på mig och få något gjort.

Allt för den där låten jag hörde tidigare idag. Jag skulle ju bara sätta på musik på datorn och sedan börja dona här hemma. Men så hörde jag den där sorgliga låten, började gråta, och sen dess har jag suttit här i soffan.

Det blev en tung dag i dag..

Jag hittade en låt på http://panikplaneten.blogg.se/

...och nu kan jag inte sluta gråta. Jag bara gråter och gråter och gråter!!   

Man försöker vara stark, man försöker kämpa, men INGEN förtjänar ett liv med ångest. Det är ett jävla helvete och jag blir så jävla förbannad och ledsen. Man är rädd varje dag, man är ledsen varje dag. Jag vill också leva livet, gå på bio, åka buss... fy fan kan inte sluta gråta.

Den här låten beskriver ALLT, allt i texten stämmer. Jag började fan gråta vid första textraden och nu kan jag inte sluta gråta.

Igår såg jag ett stjärnfall, jag önskade att ångesten skulle försvinna.

Sen nu så sjunger dom i låten: "Fast du önskar varje gång som ser upp och ser ett stjärnfall"

Jag bara brast i gråt ännu mer. Fy fan för detta liv, hur fan ska man orka vara stark heeeela tiden?!?!?!   

Reff

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers1

Har du nån gång känt dig ensam, utan nån att hålla om
Då ångesten kom bakifrån och ingen här vet hur du mår//
Då skuggan rör sig överallt, då rummet krymper och sen pang
Ligg du där vid elementet för du fryser som ba fan//

Och benen går åt var sitt håll och det blir svårt att stå
Får en fysisk reaktion, fast läkaren hittar inget fel ändå//
Man lever så begränsat, Tankarna dom cirkulerar
Känner sig så ensam, tänker att man inte orkar mera//

Måste hyperventilera, För att få ha luften kvar
och hjärtat börjar dunka snabbt, de känns som man ska tuppa av//
De känns som någon sticker 1000 nålar i kroppen
och man gråter själv för att de känns som man tappar hoppet//

För att allt är svart, fast alla andra ser ljuset
30 grader varmt fast man själv ligg där stel frusen//
Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du är inte ensam//

Reff

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers2

Har du nån gång känn dig ensam, Utan känslan av att älska
Och då gråter av en längtan och du svimmar utav rädslan//
Av att aldrig kunna ta de andetag som du förtjänar
Fast du önskar varje gång som ser upp och ser ett stjärnfall//

Och du tänker på den dan då hela livet blev förändrat
Så du ligger där och ber om att tabletterna ska hjälpa//
Faller in i apati, de känns som om,, man saknar hjärta
Och man hittar inte meningen med att fortsätta kämpa//

- Som en blixt från himlen, kom från ingenstans
Får panik försöker fly men fötterna dom sitter fast//
De regnar överallt i själen, fast vädret lyser klart
och Man visste vart man skulle tills att vägen viker av//

Man lider av en känsla som man aldrig kom ifrån
Sanningen tystnar för man tror inte på orden man får//
- Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du aldrig ensam//

Reffx2

Ja, nu är det inte många dagar kvar tills jag ska på mitt första läkarbesök.

Nu börjar jag bli nervös istället för förväntansfull..

Jag har hört att kognitiv beteendeterapi fungerar bra mot ångest. Vad jag har hört så går det ut på att man utsätter sig för just de situationer som man tycker är läskigt för att sedan inse att det inte var så farligt.

Då får väl jag lov att gå på bio kan jag tänka mig. Fy fan va hemskt :( 

Jag undviker att gå på bio. Sist jag gick på bio var ca ett år sedan. Det var sex and the city filmen. Jag tvingade mig dit eftersom jag älskar sex and the city. Det var jätteläskigt och jag var nervös som fan, men det gick ju bra till slut, såg hela filmen och överlevde :)

Problemet med bio är att man tränger ihop sig med massa andra människor i ett trångt rum och ska sitta där i flera timmar. Då får jag för mig att jag inte kan gå ut därifrån, att folk blir störda och att jag MÅSTE sitta kvar. Just därför så vill jag gå ut hela tiden, får för mig att jag är pissnödig heeeela tiden.

Mardrömmen vore om man satt i mitten av salen och verkligen måste krångla för att ta sig ut, då skulle jag få panik! Men om jag skulle boka en stol längst bak i hörnet så kanske det skulle fungera..

Men aja, jag går aldrig på bio. Det är vanligt att jag skyller ifrån mig istället för att bara inse att det beror på ångesten. Jag brukar hitta på massa anledningar till varför bio är så jävla dåligt. 

Varför gå på bio när man kan sitta hemma i sin egna soffa, äta vad man vill, pausa när man vill och slippa trängas med folk och betala massa pengar?

Hmm..

Nu ska jag slå på lite musik och sen blire städning och pajbakning. Jag har fått igång en rutin att efter frukosten så ska jag alltid hålla mig sysselsatt! Jag springer omkring och fixar och donar. Annars är jag rädd att jag ska sitta och fundera för mycket.

Solen skiner, det gör mig alltid lite gladare, det känns lite som att ångesten kommer att försvinna i och med att vintern försvinner, men det vet man ju aldrig.

Kram på er!

Det blev brådskande och min karl fick lov att åka iväg på ett ärende.

Så nu sitter jag här ensam hemma. Nästan det läskigaste som finns är att vara ensam.

Jag har i alla fall gjort framsteg. Jag tror inte längre att jag kommer att dö, svimma eller känna en stor smärta någonstans i kroppen.

Men det är fortfarande inte kul att få ångestattackerna. Det är fortfarande läskigt när det händer saker i kroppen som man inte kan styra över. 

Man blir väl rädd för rädslan..

Jag hittade en bra sida igår som jag lärde mig mycket av! http://www.panik.n.nu/

Jag hittade den här texten där, den hjälpte mig mycket:

"...alla reaktioner som sker i kroppen under en panikångestattack – kamp/flykt-beteende inträffar för att kroppen ska vara så alert som möjligt om man möts av en livshotande fara. Man blir inte galen av panikångestattacker, man dör inte av dem, och det är så gott som omöjligt att svimma – allt kroppen vill är ju att förbereda sig för en kamp eller en flykt. Kroppen skulle ju knappast ha någon nytta av att bli galen eller svimma, om man är hotad till livet.

Panikångestattacker är alltså viktiga för människans överlevnad, men varför drabbas vi av det idag? Och varför drabbas vi ibland i helt ofarliga situationer, när vi till exempel sitter hemma och ser på film? Den första attacken är som sagt en stressreaktion, och om man drabbats av en panikångestattack kommer man ihåg hur rädd man blev under attacken. Man fruktar att få en ny attack och bli lika rädd igen. Man brukar säga att man blir rädd för rädslan, det vill säga att man får förväntansångest. Orostankarna bli som en trigger för hjärnan (”en fara hotar! Bäst att sätta på kroppens försvarsmekanismer!”). Hjärnan får då för sig att en fara hotar och sätter igång kamp/flykt-beteendet. Det blir helt enkelt ett falskt alarm. Hjärnan gör helt enkelt sina misstag, ibland."

Nu ska jag försöka hålla mig lite sysselsatt, spela glad musik och ja, hoppas på att eftermiddagen kommer att gå bra trots att jag är ensam. Om det kommer en attack så tänker jag försöka följa dessa steg:

Möt – fly inte
Acceptera – spjärna inte emot
Flyt med – spänn dig inte
Låt tiden gå – var inte otålig