Imorse blev jag väckt av att telefonen ringde. Det var psykologen som ringde för att boka ett möte.

Äntligen!

Jag har väntat på detta i flera månader och nu äntligen så händer någonting.

Men mötet innebär inget speciellt, bara snacka lite om hur allt är, sedan till hösten så ska jag börja med KBT:n

Vi får hoppas att KBT:n fungerar på mig. Jag är trött på att leva som jag gör nu. Jag blir ju nervös för minsta lilla och vågar inte göra något "nytt".

När min kusin frågade om jag ville bli hennes brudtärna så blev jag inte glad, det enda jag tänkte på var att jag var livrädd och ville verkligen inte stå där framme framför massa folk i kyrkan!

När min bästa vän frågade om jag ville läsa upp en text på hennes förstföddas dop så blev det samma sak.

Jag vågar inte ta tåget hem ensam, så min sambo får skjutsa mig 30 mil fram och tillbaka varje gång jag ska hälsa på familjen.

Jag vågar inte gå på bio, drar mig för att gå på offentliga platser där jag aldrig varit förut.

Klart att jag lever ett ganska bra liv ändå och gör saker, men jag vill också var spontan! Bara dra in på ett fik och ta en spontan fika, träffa upp kompisarna på stan utan några planer och se vad som händer, följa med min sambo hem till hans polare på middag.

Allt är så himla svårt för mig, allt handlar om att jag bli rädd, nervös och orolig.

Jag HOPPAS Kognitiv beteende terapi kan ändra mitt liv.

För det viktigaste är redan klart och det är att jag VILL ändra mig. Då borde resten lösa sig om man bara jobbar på det.

Hurra hurra för mig som tagit mig så långt! Ganska kul att jag har allt nerskrivet, hela min resa och den är inte slut ännu....

Jag pratade ju med pappa igår. Samtalet fick mig att må otroligt dåligt.

Idag ringde mamma, då fick jag reda på att pappa hade sagt till alla att vi skulle komma ner och hälsa på redan till helgen, fast jag sa till pappa att vi skulle fundera på det!!!

Jag blir så jävla stressad och pressad. Så jävla egoistiskt av pappa att tjata och tjata och sätta tankar i mitt huvud som gör att jag mår dåligt.

Men mamma sa att hon förstod, att vi bestämmer själva när vi vill komma ner och att det inte är bråttom. Det var så otroligt skönt att höra.

Jag sa rakt ut till henne att jag hade pratat med kuratorn om att jag får ångestattacker när pressen kommer från familjen att vi ska åka ner och hälsa på. Att jag blir så jävla stressad och har svårt för att säga nej.

Jag fick inte så mycket respons från henne men jag vet att hon förstod och inte tänker pressa mig.

Det är så jävla drygt, att minsta lilla räcker för att jag ska bli helt deprimerad och stressad så man blir helt utmattad.

Men det blir väl bättre med tiden...

Jag hade ett otroligt långt samtal med pappa nyss. Han började tjata om när jag skulle komma ner och hälsa på. Jag sa ärligt att jag nog kommer lite senare, att jag inte orkar vara hemifrån två veckor i streck.

Han fortsatte att tjata och började "hota" med att min lillasyster skulle bli ledsen.

"Hon skulle ju bli så glad om du kom nu"

"Då kan vi ju göra något roligt i helgen, hon har ju så tråkigt hemma"

"Vi kan göra de där och de där och de där, ska du inte komma hit?"

Till slut utbrast jag: Men vad vill JAG göra då?

Jag har ju så himla svårt med att säga nej och tänka på mig själv. Men då bestämde jag mig för att stå upp för mig själv.

Alla tjatar på mig från alla håll och kanter. Men de är ju inte bättre själv! Jag och sambon har åkt till dom typ 8 gånger på ett halvår, de har inte åkt hem till oss en enda gång! Det är fan lika långt för dom att åka hit och lika dyrt som det är för oss!!

Pappa fortsatte att babbla på och till slut säger han:

"Gud va du är tråkig"

Han sa precis det som jag alltid oroar mig över, som jag alltid stressar upp mig för. Jag är så jävla stressad över att folk ska tycka att jag är tråkig och inte bryr mig i folk!

Jag hade pratat om det med terapeuten tidigare idag, att jag ränner omkring och är alla till lags. Att jag struntar i vad jag vill göra och springer runt tills jag blir helt utmattad och får ångestattacker.

Jag får så jävla ont i magen av sånt här!!!!!!!!!

Idag var jag på mitt andra möte hos kuratorn, jag tänkte skriva lite om hur det gick och hur det kändes.

Jag vaknade åtta på morgonen. Hade inte fått så mycket sömn eftersom jag var väldigt orolig. Det var jättesvårt att ta sig ur sängen och jag ville så gärna skita i allting.

Slängde i mig frukost och gjorde mig i ordning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag försökte komma på flera anledningar till att skita i mötet. Att bara strunta i det och lägga sig i sängen igen. Det är så jag alltid har gjort, när något har varit nytt, läskigt, nervöst så har jag skitit i det, trots att det egentligen inte är så farligt.

Även den här gången så gick jag på toaletten tre gånger innan vi skulle åka, var så jävla nervös!

När vi satte oss i bilen så blev jag mer och mer nervös ju närmare vi kom. Men jag intalade mig att det är ju just därför jag ska träffa kuratorn, för att lösa problemen med att jag är så rädd för allting.

Vi anmälde oss i receptionen och gick nerför en trappa till väntrummet. I trappan så kändes det som att jag skulle ner till en håla i marken och bli torterad. Jag var så jävla rädd och nervös!

Nere i väntrummet så höll jag på att gå under. Tårarna började krypa fram och jag var rädd att jag skulle få panik. Jag visste inte vad jag var rädd för, varför det var så läskigt. Det bara var det och det kändes som att jag inte kunde styra över det.

Min pojkvän höll min hand och kollade mig i ögonen. Jag försökte andas lungt och intalade mig att det skulle bli bra bara jag hade sättit mig i rummet. 

Kuratorn kom och ledde mig in till rummet. Jag satte mig i stolen och andades ut. På en gång sa jag att jag hade varit jättenervös, att jag inte visste varför men att det kändes bättre när jag hade kommit in i rummet.

Efter den meningen så försvann nervositeten, för då satt jag ju i rummet, då var jag framme och det fanns inget läskigt där. Fantasin kunde inte längre springa iväg och inbilla mig saker. 

Vi pratade mycket om min lillasyster, om min familjs alkoholproblem, vi kom fram till att min rädsla för nya saker började när jag flyttade hemifrån (i protest för att mamma svek mig)

Vi pratade även om att jag måste våga säga nej. Säga nej till saker jag inte vill göra. Just nu är jag för snäll och springer omkring och tillfredställer alla runt omkring mig. Stressar och mår dåligt över att jag tycker att jag inte gör tillräckligt.

Vi kom fram till att jag bara är människa, att jag inte är någon som kan hinna med allt, vilja göra allt och vara alla till lags. Ibland måste man säga nej, ta det lungt och tänka på sig själv i första hand.

Vi pratade i ungefär en timme och tiden bara flög iväg. Hon sa att de kunde erbjuda Kognitiv beteende terapi som går ut på att man utsätter sig för sådant man är rädd för, och på så vis inse att det inte var så läskigt och steg för steg så försvinner rädslan förhoppningsvis.

DET LÄT LÄSKIGT! OMG! HUR FAN SKA DETTA GÅ?!

Men jag sa direkt att jag får väl tvinga mig själv till det, det finns ju inget annat jag kan göra om jag vill ändra på mig själv och må bättre.

Psykologen skulle ringa upp mig och boka en tid. Sedan skulle jag få 10 stycken möten i höst för terapin.

Hon frågade även om jag ville träffa henne igen, men jag sa att jag skulle fundera på det.

Sån är jag, praktisk och saklig. Om jag ska gå vidare med KBT så vill jag gå vidare. Jag ser den här behandlingen som en lista där jag ska kryssa för allt jag måste göra för att sedan bli frisk. Om det krävs att jag göra olika saker så gör jag dom bara för att traska vidare mot målet.

Känns onödigt att sitta och "snacka" med henne då om det inte ger mig någonting.

Jag ska till kuratorn imorgon. Det blir mitt andra möte. Många tankar i huvudet.

Första gången så visste jag inte alls vad jag skulle prata om så rabblade bara på om mina panikångestattacker, hur dom kändes, vad jag brukar göra när dom kommer och lite bakgrund fast bara några månader bakåt...

Tänkte att jag den här gången kanske skulle berätta lite mer om mitt liv. Det finns ju en massa att berätta.......

Men det känns så konstigt att sitta och berätta sitt innersta för en "främling". Jag får en massa prestationsångest, rädd att göra "fel"..

Vad ska jag berätta?

Vad är aktuellt, relativt?

Tänk om jag berättar onödigt mycket?

Tänk om jag bara rabblar på om saker som inte har med saken att göra?

Vågar jag sitta och berätta om mitt liv?

När jag läser dessa frågor så verkar det inte som att jag ska till en kurator, det låter snarare som en arbetsintervju, som om jag ska träffa någon som har som jobb att dömma mig. Som ska bestämma om jag duger eller ej.. Men det är ju inte sant. Kuratorn finns ju där för mig. Kuratorns jobb är att lyssna på mig och om jag vill prata om något så är det bara att prata..

Suck...

Att jag ska va så jävla nervös!!

Lika bra att göra en checklista över vad jag vill ta upp:

* Min barndom och relationen till mamma, pappa, mormor och lillasyster

* Hur det har blivit när jag har flyttat hem till pojkvännen

* Min oro över att åka hem och hälsa på

* Pressen från släkt och vänner som vill att jag hälsar på

* Oron över att vara ifrån min pojkvän

* Rädslan för att äta vissa saker

* Rädslan för att snusa

* Mår jag bäst av att bara vara hemma eller mår jag bäst av att åka hem till familjen regelbundet?

* Är det verkligen bra för mig att pendla fram och tillbaka?

Dessa saker stressar mig något så otroligt! Jag märkte av det efter mitt första möte hos kuratorn. Då det var dags att börja planera nästa resa ner till familjen. Mitt humör ändrades totoalt! Jag blev deprimerad, stressad, nervös och mådde dåligt.

Då slog det mig!

Jag mår dåligt över att åka ner till familjen hela tiden! Förut misstänkte jag att jag mådde dåligt för att jag hade flyttat från familjen. Men de gångerna jag mår bra är ju när jag är hos min pojkvän och dagarna flyter på. Det är när jag ska åka till familjen som panikångesten sätter igång!

Nu blev det hjärnsläpp, vet inte vad jag mer ska skriva. 

Men uppdaterar såklart imorgon efter mötet!

Ensam hemma.. såklart.

Stod och diskade med radion på högsta volym. Basen dunkade och det var den ena dunka dunka låten efter den andra.

Jag hade slängt i mig en kladdkakemuffins precis före.

Plötsligt så känner jag hur jag börjar gå upp i varv. Allt dunkande från den höga musiken, en kladdkakemuffins full med socker.

Jag började hispa över att jag skulle få panik av detta. Att hjärtat skulle rusa iväg.

Min karl kommer inte hem förens tidigast om två timmar... FAN

Jag stängde av musiken och skyndade mig till datorn och bloggen, min enda räddning.

Skriv skriv skriv, andas andas andas, djuuuuupa andetag.

Fan va drygt detta är!

Det känns som att jag MÅSTE hålla koll på mig själv hela tiden. Fokusera!

För att annars så kommer jag bli galen, springa runt och skrika, hyperventilera och inte kunna lugna ner mig själv.

Bloggen är så jävla bra, man kan inte få panik när man skriver. Då måste man koncentrera sig, det är bara att skriva och skriva och skriva. Om jag inte vet vad jag ska skriva så skriver jag bara det första som ploppar upp i huvudet.

Nu är jag lite lugnare.. ska slå på lugna favoriter på radion istället och försöka diska klart.

Hoppas ni mår bra där ute!

Jag sitter med spänningar i bröstet, det har hållt i sig i flera timmar.

Jag har en känsla i kroppen, en känsla som jag känner igen. Det är den känslan som jag kände varje dag förut men som hade försvunnit. Nu är den här igen.

Stress, oro och att inte kunna slappna av trots att man ligger i en varm säng med sin älskling. Man är spänd och i varv hela tiden och till slut så kan man drabbas av en panikångestattack.

Alla tankar kring att besöka släkt och vänner, allt jag måste hinna med, all press och all ångest över att inte räcka till. Det är de som gör att jag får panikångestattacker.

Jag kom på det nyss.

Först vare på tal att jag bara skulle åka ner och fira min födelsedag, lite fika, umgås lite och ta det lungt en helg och sedan åka upp igen.

Men det fanns ju mer som jag BORDE göra, saker som gör mig stressad och mår dåligt.

Jag får ju inte glömma pappas födelsedag, syrrans skolavslutning, min väninna som nyss blivit gravid och gamla kompisgänget som vill bjuda med mig på en tur ut till en stuga och sova över.

Jahapp, där försvann den lugna helgen.

Det blev ändring och resulterade i två veckor planerat där nere.

UTAN MIN SAMBO som måste vara hemma pga av jobb.

Detta har nu gjort att jag mår lika dåligt som jag gjorde förut. All press på att göra saker för andra för att dom inte ska bli besvikna.

Klart det vore roligt att göra allt detta. Men varför jag mår dåligt beror på att jag 

känner att jag inte har något val. Om något inte klaffar så blir den personen det gäller så jävla besviken!

Då sätter panikångesten igång.

När jag är hemma med min sambo så passar jag på att vara självisk och göra saker för min egen skull. Men då ringer dom och påminner mig om att jag inte finns hos dom, frågar när jag kommer ner igen och ungefär som att jag struntar i dom.

Hur fan ska detta gå?

Jaja, nu har jag i alla fall en del att ta upp med terapeuten. Jag var ju orolig över att jag inte visste vad jag skulle prata om där, men nu har jag som sagt en del.

Godnatt på er!

Idag kunde jag fått en redig panikattack. Men jag kontrollerade det. Lät mig själv gråta ut och djupandades. Jävlar vad jag är expert på att stressa upp mig själv.

Jag har flyttat från släkt och vänner. Hem till kärleken där jag känner mig lycklig och kär och galen. Men pressen från släkt och vänner ligger alltid i luften. Alla vill ha min tid, alla vill att jag ska finnas där. Jag gör så gott jag kan. Vi åker ner och hälsar på så ofta vi kan. Men det kostar pengar!

Min lillasyster påpekade idag att jag borde gå på hennes skolavslutning, hon la även till att jag inte har varit på någon skolavslutning på flera år. Det var som en kniv i hjärtat. Jag vill inte svika henne, jag vill finnas där, jag vill att hon ska tycka om mig. Men istället så drar jag, flyttar från stan och knappt kan gå på hennes skolavslutning.

Men jag måste ju leva mitt liv? Jag vill bo med den jag älskar. Med tanke på vårat jobb, hans boende etc så blir det bäst så att jag flyttade hem till honom.

Men alla sliter och drar i mig. Jag har alltid funnits där för dom. Jag har varit en blyg och rädd person hela livet. De blev väl chockade när jag tog en sådant stort steg som att flytta långt åt helvete och inte ha dom runt omkring mig längre, de trodde väl att jag skulle finnas där för alltid.

Jag saknar dom, men kärleken får en att göra saker man inte brukar göra.

Jag älskar honom, han har blivit min bästa vän och jag vill leva med honom.

Min panikångest gör att jag får grov prestationsångest. Eller så är det tvärtom.

Snart fyller jag år, en till fyller år, sedan har vi skolavslutningen och massa annat som man "borde" närvara på. Men jag hinner inte, har inte råd och det ända jag ser är besvikna ansikten runt omkring mig.

Jag har inte besökt min kusin sedan december. Hon smsar och ringer och jag svarar inte, jag orkar inte. Jag känner mig så taskig men mitt dåliga samvete plågar mig varje dag.

Min bästa vän träffar jag en dag i månaden om jag har tur. Därför att jag prioriterar min lillasyster när jag hälsar på.

Min lillasyster blir besviken, vad jag än gör. Jag får inte ens prata med min sambo på telefonen när jag är där nere. Då tycker hon att jag är tråkig som inte umgås. Trots att vi har hängt hela dagen, jag har bjudit henne på saker och gjort allt som hon velat.

Idag fick jag ett meltdown. Jag bara grät och grät. Inget blir någonsing bra eller stabilt. Alltid är det något problem som ska fixas. Aldrig blir någon nöjd.

Min sambo betalar allt just nu. Han betalade min snus och jag mår skit för de. Klart man ska samarbeta, hjälpa varandra när man lever ihop. Men jag känner mig som en treåring som han tar hand om. Kramar när jag är ledsen, köper snus och godis när jag vill ha, ger mig presenter och betalar all mat och bensin.

Jag vill också ta ansvar, känna att jag tillför något. Jag bakar kakor och diskar som en idiot på grund av dåligt samvete att jag inte tillför något här hemma.

Jag vill inte vara dyr i drift för honom.

Men jag jobbar för honom och just nu har det inte funnits så mycket jobb. Jag kanske borde söka ett annat jobb, ett extrajobb så länge så jag kan betala min snus själv? Men jag är så rädd, en fegis med panikångest. Jag drar mig för detta men samtidigt så är jag så arg på mig själv, jävla arsel som bara sitter framför datorn och min karl betalar allt.

Allt detta stressar mig något så otroligt och ibland så orkar jag inte mer och får panikattacker, gråter, skriker och det känns som att inget kommer ordna sig till slut.

Aldrig har jag fått höra från släkt och vänner att "jag förstår att det är svårt för dig nu, att ni inte har så mycket pengar, att du mår dåligt, att det är stressigt, att du gör ditt bästa, jag förstår dig och tycker inget illa om dig. Hälsa på när du kan, vi finns här".

ALDRIG!

Så fort man säger att man inte kan, att man inte hinner, så får man en suck tillbaka.

Min lilla lillasyster. Hon är mitt hjärta mitt allt. När hon blir stor kommer hon förstå men just nu så förstår hon inte. Hon ser bara sin storasyster som har flyttat ifrån henne. Hennes storasyster som aldrig har tid, som aldrig vill och som aldrig kan. 

Hon har gråtit i telefonen, ropat på hjälp, verkligen gjort det klart för mig att hon behöver mig hos sig.

Vad gör man då? Hur bär man sig åt? Om jag inte bor med min sambo så har vi inget liv tillsammans. Jag vill ha ett liv med honom, jag vill inte välja mellan ditten och datten. Varför kan inte folk förstå?!

Jag sitter här i huset och funderar och funderar. Försöker pussla ihop allting. Försöker åka ner så ofta jag kan men ändå få en balans så att jag inte kräver massa utgifter från min karl som betalar hela kalaset.

Han säger att det är okej, att det minsta han kan göra är att låta mig träffa min släkt och vänner, nu när jag har "offrat mig" och flyttat hem till honom så att han kan bo kvar i sitt hem med sin släkt och vänner.

Men det låter så fel att han ska betala allt, jag vill betala själv, det är ju mina utgifter. Men hur fan ska man göra då?

Min lillasyster ska komma upp hit under sommarlovet. Jag hoppades att hon skulle bli jätteglad, men jag vet, att hur jag än gör så kommer hon bli besviken. Om hon får vara här en vecka så ville hon stanna två veckor, om hon fick vara här en månad så vill hon att jag ska följa med ner och vara hemma i en månad.

Om vi badar en gång om dagen så vill hon bada två gånger. Om vi spelar tv spel i 2 timmar så vill hon spela i 4 timmar och accepterar inte att jag vill sitta en stund vid datorn och ta det lungt.

"Du är tråkig" 

Det är precis vad som kommer hända. Hon förstår ingenting. Att jag försöker göra allt för henne, samtidigt som jag försöker tänka på mig själv, på min hälsa, på vad jag vill och mitt förhållande med min stora kärlek.

Jag vill bara vara en bra storasyster

Jag vill bara vara en bra flickvän

Jag vill vara en bra kompis

Men alltid är det någon som blir besviken. 

Det svåraste av allt är att vara ärlig. Att berätta för sina nära och kära hur man mår. Om man mår dåligt så visar man sig svag.

Min lillasyster är för liten för att förstå vad panikångest är. Jag hoppas att när hon blir äldre, att hon förstår att jag verkligen försökte göra allt för henne. Att hon ser att jag inte hade det lätt, att hon kommer yttra orden:

"Det är lungt, jag förstår nu och jag ser att du verkligen var världens bästa storasyster och att du gjorde allt för mig trots att du mådde dåligt"