Äntligen så har solen kommit tillbaka. Därmed är jag mycket gladare och piggare.

Jag har spelat musik i dag, diskat och sjungit för full hals.

Åh vad jag är glad nu! :D

Helvetes mörka vinter skit äntligen är du över!

Idag skulle jag till katthemmet. Första gången jag gör något på över ett år. Första gången jag tar mig ut till en plats helt frivilligt som är utan för husets väggar, frivilligt! Förutom att handla mat osv.

Första gången jag åker till en plats med främmande folk...  

Dagen före försökte jag peppa mig själv, intalade mig hur kul det skulle bli och sånt.

Samma dag så var jag nervös. Men inte jättenervös.

Jag försökte jämföra det med när jag skulle åka till psykologen. Då var jag alltid jättenervös innan mötet, men sen när jag hade kommit in på rummet och började prata med psykologen så försvann all nervositet och jag blev lugn.

Jag intalade mig själv att det nog skulle bli likadant nu. Först nervös, men väl där skulle det gå jättebra.

Jag gjorde mig i ordning, åt mat och fixade. Hmm är jag klar, ska jag ta med mig något? Hur mycket är klockan?

Gick och funderade och såg massa olika scenarior (stavning?) framför mig. Försökte förbereda mig på allt som kunde hända, tänk om det är en person där, tänk om det är flera personer där, hur kan det se ut, vad ska vi göra. Ska vi bara prata eller ska jag jobba direkt? Hur ska jag hälsa, kom ihåg att le...

Många frågor, inget svar. Det gör mig nervös för jag vill ha kontroll och veta allt i förväg.

Jag försökte intala mig själv igen. Det kommer gå bra, det kommer gå bra, det kommer gå bra.

Väl där så plingar vi på dörren, en tjej öppnar och vi får komma in. Jag skakar hand och hinner knappt säga mitt namn. Sedan är hon igång och berättar och pratar. Jag nickar, ler, och försöker visa intresse. Hon visar runt oss i hela huset. Sedan sitter vi ner och pratar, eller ja, hon pratar. Skönt tycker jag.

Jag flackar med blicken lite, vet inte vart jag ska hålla den. I hennes ögon, inte för länge..

Jag kommer inte på så mycket att säga, nickar bara och skrattar till där det behövs. 

Men jag var noga med att påpeka det viktigaste, att jag hade erfarenhet, att jag var beredd att jobba mycket och att det kommer blir roligt :)

Efter en timme så är det klart. Vi tackar och åker hem.

Det var som att riva av ett plåster. Man sitter och drar i det sakta och det gör ont som fan. Men så fort jag kom in på katthemmet så ryckte jag loss plåstret och vips så var det klart och nu är jag inte nervös längre! :)

En sak som jag har varit "rädd för" så länge, jag har äntligen tagit tag i det och det gick bra!

Hon kanske såg att jag var nervös, men de var så glada över att få mer hjälp, jag tror att de inte brydde sig ett dugg att jag flackade i blicken, de var bara tacksamma. Då var det verkligen värt att komma!

Det här kommer att bli så bra så bra. Jag kommer ha något "att göra". Jag kommer träffa folk och ha en uppgift.

Jag älskar katter och mitt humör kommer att bli mycket bättre. Jag kommer bli piggare och gladare :)

När vi satt i bilen på vägen hem så klappade jag mig själv på armen, jag brukar göra det ibland när jag har varit riktigt duktig. För nu var jag verkligen jättemodig och duktig. Fy fan va bra du är!!!! :D

Man ska komma ihåg att berömma sig själv. Man kanske tycker att det är småsaker, saker som andra människor gör hur lätt som helst, inget att få beröm för.

MEN om man har agorafobi, har haft dödsångest, har panikångest. Ja jävlar va duktig man är om man tar tag i sig själv och VÅGAR gå ut och göra saker. Duktig duktig duktig!

 Jag är glad 

Nu hörde katthemmet av sig.

Jag hörde av mig till dom först, de hörde av sig till mig men sen... ja sen har jag struntat i det.

Nu hörde de av sig igen och frågade om jag var intresserad eller inte.

Min sambo sa att nu ska jag väl ta tag i det där och gå dit, för du kommer säkert må jättebra av det.

Ja, jag ska ta tag i det, nu jävlar!

Jag sa att jag var intresserad.

På onsdag ska jag dit.

Första gången jag gör något på egen hand, tar tag i något, träffar folk, ska arbeta...

Första gången på över ett år.

Allt annat har handlat om min sambos ärenden och jobb grejer.

Men nu är det jag, nu är det MITT ärende. Mitt val, min grej. Jag ska iväg och göra något.

Jag ska arbeta!

Det är så pirrigt så det är inte klokt. Men jag vet att det kommer gå bra. För jag ska arbeta på ett katthem. Med söta katter som jag älskar, de kommer att få mig att må så bra och jag kommer att hjälpa de hemlösa stackarna till ett bättre liv. Vi hjälper varandra   

Jag kan se in i katternas ögon, de kommer inte att dömma mig, de tycker inte att  jag är konstig. Jag kan vara mig själv, jag kan slappna av och man får så mycket kärlek tillbaka! Det älskar jag med katter, de har ett lugn över sig, det går inte att må dåligt när man har 20 hårbollar runtom sig.

Jag ska volontärarbeta på helger. Gå utanför dörren och göra något, göra nytta, känna att man behövs, känna att man KAN NÅGONTING. 

Det här kommer att göra susen för mig tror jag. Jag kommer att bli piggare och gladare.

Jag tror även att det blir bra arbetsträning inför ett "riktigt" jobb. För en dag måste jag väl ha det också.

Jag kanske träffar nya vänner till och med, vem vet?  

Håll tummarna för mig nu, på onsdag gäller det   *men är jättenervööööös*

Här är en av mina favoritkatter på youtube - Katten Maru!

Vi skulle på restaurang med familjen. Jag visste inte alls hur det skulle gå eller vad jag kunde väntat mig.

Jag har bara nyligen accepterat och fattat att jag har agorafobi - fobi för offentliga platser.

Nya platser, platser där det är mycket folk. Där man måste sitta stilla, där det är trångt eller bökigt att komma fram. Jag har undvikit dom så gått det går, eller härdat i genom det och mått väldigt dåligt.

Men nu när jag vet att jag har agorafobi så kan jag försöka jobba på det och träna på att få bort fobin.

Innan vi skulle till restaurangen så mådde jag illa, var lite okontaktbar. Massa tankar snurrade i huvudet. Jag satt och kom på den ena anledningen efter den andra till att skita i alltihop.

Men jag är så himla envis, jag ska klara av det. Jag tvingar mig själv. Jag berättar inte för någon om hur jag egentligen mår, bara för min sambo. Jag ler och jag försöker bete mig normalt fast inombords skriker och gråter jag. 

På vägen till restaurangen så trodde jag att jag skulle sprängas. Det var som om jag var på väg mot en avrättning, så jävla rädd var jag.

När vi kommer in på restaurangen så är vi många som ska äta ihop. Restaurangen är relativt tom. Bara två andra bord där det sitter folk. SKÖNT!

Jag tittar mig omkring, försök få kontroll över situationen. Vart är toaletten? Vart ska vi sitta? Vilken plats ska jag ta?

Jag tar stolen längst ut på bordet, jag har hela högra sidan fri. Jag känner mig någorlunda bekväm då. Jag försöker välja mat på menyn, trots att jag inte är sugen på någonting. Jag mår illa och känner mig inte ett dugg hungrig. Men jag beställer och tänker att jag äter så mycket jag klarar av. Jag tar en öl också, trots att jag är rädd att den ska krångla med min mage men cola eller juice kändes ännu värre. En öl blir bra, jag kanske slappnar av lite då.

Vi får vänta en halvtimme på maten och det enda jag tänker på är att jag vill gå på toaletten. Jag är så nervös så magen slår volter. Jag sitter och spänner mig och jag kan inte få i väg mig till toaletten. Kommer alla titta på mig om jag reser mig? Till slut så skyndar jag mig iväg. Äntligen! Inne på toaletten så är jag nervös över att jag inte ska "bli klar" och sedan få lov att gå en vända till senare. Jag kan ju inte gå två gånger, då kanske folk börjar undra?

Men jag andas djupt och försöker lugna ner mig. Jag kollar mig själv i spegeln, ger mig själv en klapp på axeln och säger att det kommer att gå bra nu. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen några gånger. Nu ska vi ha kul, äta gott, försök slappna av.

Sedan kommer maten in. Dom andra glufsar i sig, åh så gott med mat! Jag pillar lite i maten och försöker äta sakta för att jag fortfarande mår illa. Efter en stund så är pratet igång och jag slappnar av lite. Jag följer med rökarna ut på balkongen och tar lite frisk luft trots att den inte var så frisk då. Men skönt att röra på benen och få lite blod upp i hjärnan igen.

De andra äter förrätt, varmrätt och efterrätt. Alltså blev det en middag på över 2 timmar lång.

Jag har ätit upp och sitter och väntar. Jag ser in i ögonen på min sambo, han märker av min panik så lätt. Han tar min hand och ser tröstande in i mina ögon.

När servitrisen sedan kommer för att ta betalt så känner jag ett "åh nu är vi snart klara"

Men jag blir inte glad, utan nu kommer slutspurten, jag blir stressad. Snart snart snart, kom igen nu då skynda på.

Vi fick betala sist. Ju närmare servitrisen kom med betalningsapparaten desto nervösare blev jag. Snart sprängs jag, snart springer jag ut. Flera timmar av spänning i kroppen, panik och rädsla. Sista sekunderna tills det är över är mest smärtsamma!!

Vi betalar, folk reser sig, jag andas ut. Vi går ut och all spänning försvinner. Det är klart. Jag är utsläppt ur fängelsehålan. Nu ska vi bara hem.

Alla säger att det var trevligt, alla är på bra humör, jag nickar och ler nervöst.

Ingen vet om min sjukdom. Ingen vet om hur jag mår.

Det syns inte utanpå men det känns som fan inuti

Jag har hittat en väldigt bra text som beskriver allt så bra. Det är så svårt att sätta ord på detta men den här texten, alltså den är perfekt skriven!

KLICKA OCH LÄÄÄÄÄS --> Att leva med paniksyndrom

I texten så pratar hon mycket om hur man kan förändra vården och hur paniker kan bli bättre bemötta när de söker hjälp. Då började jag fundera på hur jag blev bemött och tänkte skriva ner lite tankar kring det här:

När jag ser tillbaka, för ett år sedan i februari. Då satt jag hemma med den ena panikattacken efter den andra. Jag hade ingen aning om vad som hade drabbat mig mer än vad jag fått veta av min sambos förklaringar.
Jag var livrädd och kände mig så ensam. Jag trodde att jag skulle bli mentalt störd eller att jag höll på att bli galen.

När min sambo till slut fick iväg mig till vårdcentralen så var jag ett nervrak. Jag skämdes så otroligt mycket. Jag kände mig så löjligt. Att komma in där på vårdcentralen och berätta att man trodde att man skulle dö trots att man var frisk. Att man hade något som hette panikångest.

Jag kommer inte ihåg ett ord av vad läkaren sa. Inte ett ord. Blackout. Han kanske sa att panikångest var normalt, vad vet jag. Det skulle verkligen vara på sin plats att få en liten broschyr att ta med hem, men det fick jag inte.
Jag fick inte heller ett telefon nummer som jag hade kunnat ringa på och få stöd. Nej jag fick en tid, en tid hos en kurator. När skulle jag få träffa kuratorn? Det kunde han inte svara på, bara att vänta och se.

Sen åkte vi hem. Jag var helt borta i huvudet, att ta sig till vårdcentralen tog på alla mina krafter för att klara av. Vad hade jag fått av det? EN BOKAD TID.

Vad skulle jag göra så länge? VÄNTA
Jag hade så mycket frågor, jag var desperat efter hjälp och livrädd men läkaren hade bett mig att vänta.

Just då accepterade jag det hela. Jag visste inte om något annat. Jag hade ingen aning om vad panikångest var, jag visste inte hur behandlingen såg ut eller om man fick en behandling överhuvudtaget. Jag skulle prata med en kurator, betydde det att jag skulle sitta och prata om min barndom och massa sånt? Jag hade ingen aning...

Det var den värsta tiden i mitt liv, att vänta på den där bokade tiden. Min sambo ringde vårdcentralen efter en vecka då ingen fortfarande hade hört av sig och jag klättrade på väggarna. Vårdcentralen hade fortfarande inget svar.

Jag fick vänta över en månad innan min bokade tid blev av.
Under den månaden hade jag googlat som en idiot, hyperventilerat, gråtit mig till sömns.

Väl hos kuratorn så är jag ivrig, jag vill veta allt om de här helvetet som har drabbat mig och jag vill få bort det NU.
Men kuratorn säger ingenting, hon ber mig berätta om mig själv, sedan nickar hon och mhmmm:ar i en timme. Sedan var tiden slut.

Jag gick dit en gång till efter detta men sedan sa jag nej tack, för vad gav det mig? Ingenting.
Jag fick boka tid hos psykolog i stället och kognitiv beteendeterapi det kändes bättre och som något som skulle hjälpa mig trots att jag inte hade en aning om vad det var.

Men inte var det bråttom inte, jag fick vänta ytterligare 2 månader tills dess.
Som tur var var det sommar och jag blev distraherad av blommor och bin, fiske och fika på altanen.

När jag till slut fick träffa psykologen så var jag bitter och arg. Jag hade fått vänta på svar, hjälp, stöd ända sedan vintern och nu var det augusti.

Väldigt dåligt tycker jag!


Vad hade läkaren kunnat berätta för mig när jag sökte hjälp första gången?

Jo..

Ett telefon nummer som jag hade kunnat ringa på om det blev akut
En broschyr som jag kunnat ta med hem för att det är svårt att lyssna på honom när man har panik!!
En hänvisning till en hemsida med information
En hänvisning till ett forum på internet där jag kunnat prata med andra
En broschyr om vad man kan få för hjälp i just min stad tex. stödgrupper osv.


Det är svårt att ställa frågor när man har panik, det är svårt att lyssna och det är svårt att fråga om hjälp.
Det hade hjälpt mig så mycket om den där läkaren hade gjort något för mig när jag var där i stället för att skicka hem mig med ingenting.

På fredag ska jag åka tåg. Jag känner mig lite apatisk för tillfället. Det kom så plötsligt.

Vi har alltid åkt bil när vi ska ner till min familj, min sambo och jag.

Men nu gick bilen sönder, det kom så plötsligt och vips så måste vi åka tåg.

Jag åkte tåg i somras till stockholm och det gick ganska bra. Jag tvingade mig själv.

Men jag har ändå undvikit tåg och bussar och har lyckats att slippa åka nu på ett helt år minst.

Då känns det extra pirrigt nu när jag helt plötsligt måste ta tag i den där rädslan :(

Jag vill inte vara instängd, jag vill inte vara instängd med massa människor. 

Jag har lyckats övertala mig själv att det finns toalett på tågen, att det är lugnt och skönt och man sitter och tar det lugnt. 

Rädslan sitter nog mest i att jag inte har åkt tåg så många gånger, att det är en grej som är ovant för mig. Att det känns som att jag inte har någon kontroll eftersom jag inte har koll på någonting vad gäller hur man åker tåg.

För att känna mig trygg och lugn så vill jag ha koll på varenda detalj, men då är det ju svårt att prova nya saker såklart. Men det är ett problem jag har som jag måste jobba med. Jag måste våga släppa taget och bara köra på och intala mig själv att jag kommer inte att dö. Det kommer gå bra oavsett vad som händer!

Jag är glad att jag ska åka med min sambo, han är min största trygghet just nu.

Jag hoppas hoppas hoppas att jag kommer att inse att det är helt okej att åka tåg. Då kan jag åka tåg själv ner till familjen sen, då slipper min sambo åka dubbla vändor för att lämna och hämta mig.

Vad gäller kostnaden så kostar det ungefär lika mycket att åka tåg som att åka bil. Det positiva är att min sambo slipper sitta och köra i flera timmar. Jag vill klara av det här för hans skull. Han är min klippa och han finns alltid där och hjälper mig. Men de här körningarna till min familj, alltså det håller inte.

Skulle vara jättebra om jag klarade av att åka tåg själv sen efter det här.

Som sagt känner mig lite apatiskt nu, typ tom. Inga känslor, ingenting. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Jag vet inte hur jag kommer att känna när det är dags att åka till tågstationen. Jag vet ingenting.

Det skrämmer mig :(

Men jag vet att det är värt för att hälsa på familjen. Jag vet det. Därför tvingar jag mig själv.

Jag kommer inte att dö

Men kommer jag få panik?

Nej nej, hoppas inte, tror inte. Vill inte de!