Jag börjar känna mig nervös, det pirrar i magen på ett negativt sätt.

Jag känner mig rädd och sorgsen, vet inte varför.

Som om man snart ska göra något jätte läskigt fast man egentligen bara sitter i soffan hemma.

Jag blir nervösare och nervösare och får lust att andas häftigare,

men jag försöker andas lugnt för jag vet att det blir värre om jag andas fortare.

Jag blir stel och spänd i kroppen, sitter och bara glor rakt fram,

tankarna flyger i huvudet och jag försöker kontrollera situationen men den känns okontrollerbar.

Jag blir på helspänn, väntar, känner efter, är rädd.

Plötsligt känns det bara tomt, som ett tomt papper.

Jag har inga känslor i kroppen, känner mig varken glad eller ledsen. Allt är bara tomt.

Jag sjunker djupare och djupare ner i ett mörkt hål.

Jag vet inte varför, kommer inte på någon anledning till varför allt känns konstigt.

Det bara gör det helt plötsligt.

Jag sitter och väntar ut det. Minuter känns som evigheter.

Alla känslor och tankar är borta. Jag känner mig som ett tomt skal.

Om jag skulle dö nu så skulle det inte spela någon roll.

Ingenting betyder någonting just nu.

Jag vet att jag egentligen inte vill dö, men i den stunden så är allt svart.

Jag försöker intala mig själv att jag är lycklig, försöker tänka på glada saker.

Men ingenting betyder något, ingenting betyder något...

Allt är borta, jag bara sitter och tittar rakt fram.

Jag blir rädd för mig själv, är jag galen? Blir jag galen nu? Kommer det sluta med att jag skriker rakt ut och gör något hemskt? Skadar mig själv eller skadar andra? Slår sönder saker?

Hela tiden känns det som att jag ska sprängas när som helst.

Men inget händer, jag sitter i stillhet som förlamad, tankar flyger samtidigt som allt står stilla.

Ingenting kan få det att försvinna, ingen kopp te, ingen promenad, ingen kram.

Det handlar bara om väntan, vänta ut det.

För det är samma sak varje gång, samma process.

Om en timme, eller kanske en dag så är allt normalt igen, Det vet jag.

Men den där väntan känns som en evighet, i den stunden så är jag någon annanstans.

Jag är i ett helvete, ett helvete som kallas ångest.

 

Creadiem

27 februari 2012 22:33

Du förklarar det så bra, precis så känns det.. Visst känns det som att man är någonannanstans, som att man ska bli galen... och dedär minuterna, dedär timmarna, domdär dagarna... de kan kännas långa, men dom går över.
Kram

 

Creadiem

27 februari 2012 22:35

Du förklarar det så bra. Jag tycker att det är svårt att beskriva för andra, men du gör det bra, det är ju sådär man känner sig. Man undrar om man ska bli galen..
Tänk vad vi funderar, funderar för mycket.
De kan kännas långa dedär minuterna, dedär timmarna, domdär dagarna, men de går ju över.. De bra dagarna kommer.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...