Idag skulle karln iväg på ett oplanerat möte, han frågade snabbt om jag ville följa med.

Jag ville inte men jag tvingade mig själv ändå.

Jag satte mig i bilen, var helt apatisk, livrädd och försökte att andas lugnt.

De där med att åka bil långt är inte min grej alltså!!

Men jag satt där, jag åkte med, jag tvingade mig själv.

Jag tänkte att bara jag härdar ut så försvinner rädslan snart.

Jag hade en penna i handen som jag kramade hårt. Mitt ena ben hoppade upp och ner och jag sa inte mycket under resan.

Ju längre hemifrån vi kom desto nervösare blev jag. Min sambo tackade för att jag följde med och höll honom sällskap i bilen. Jag sa att jag redan hunnit ångra mig 200 gånger...

Men som vanligt så tog det ungefär en timme, sedan hade jag sakta men säkert börjat prata och till slut så försvann nervositeten och jag satt lugnt och åkte med.

Då skojjade jag till det med att säga "ja, det är väl bra att jag skrämmer upp mig själv rejält lite då och då"

Varje gång jag härdar igenom min rädsla och inte ger upp så är jag ett steg närmare mitt mål.

Att få bort den här jävla fobin eller ja, helvetet.

Härda, härda, härda. Till slut borde jag lära mig själv att man inte behöver vara nervös över att åka bil långt.

Ibland vill man bara ge upp, man tränar och tränar och tränar men ändå är man lika rädd och panikslagen varje gång.

Men fan, jag vägrar låta det här styra mitt liv. Jag tänker göra normala saker trots att jag är rädd.

Jag hoppas fortfarande att det till slut ska försvinna.

Kämpa på alla ni där ute som tycker att det är obehagligt att åka bil

Kämpa på alla ni som har agorafobi

Kämpa på alla ni som har panikångest

Den enda som jag hjälpa oss är vi själva :)