Jag har glömt bort att berätta hur det gick med mötet hos psykologen.

Jag var aldrig dit.

Kvällen före så hade jag glömt bort det och hållt mig upp sent. Sedan på morgonen så var jag så himla trött, mådde dåligt och ville bara ligga i sängen.

Sen kom jag på, att jag går ju till psykologen för min egen skull. Om jag inte vill gå dit så behöver jag inte det.

Men min prestationsångest gör att jag får världens skuldkänslor om jag inte gör saker perfekt. Men jag släppte taget och sa till mig själv att det är okej. Psykologen har sagt flera gånger att det är heeeeelt okej att ställa in möten.

Jag skickade iväg ett sms. Men sedan så ringde han upp. 

Han var väldigt nyfiken på hur det gick när jag åkte på tältsemester. Jag berättade om hur bra det hade gått, att jag var nervös innan men att det gick över.

Han försökte tuta i mig hur stolt jag ska vara över mig själv, hur mycket jag har klarat av. Men det är tydligen väldigt svårt för mig att fatta :S

Han sa att jag till och med borde skriva en bok! Haha!

Jag berättade om bloggen och han tyckte att det var en jättebra ide :)

Till slut hade vi pratat i en halvtimme så det blev ju nästan ett möte ändå fast över telefonen och dessutom GRATIS. Det klagar vi inte över :)

Men skönt egentligen, att psykologen bryr sig. Att han ringer upp och frågar hur man mår och hur allt har gått.

I början tyckte jag att det var drygt (fortfarande svårt att berätta och erkänna när jag mår dåligt, vill alltid vara stark utåt)

Men nu börjar jag uppskatta det. Det blir lättare att öppna sig för någon som bryr sig och som inte bara babblar..

Andas in och andas ut.........

Morgonen började med gråtkalas. Jag bara grät och grät och grät.

Men jag behövde verkligen släppa på trycket!

Min sambo fanns hos mig och gjorde sedan kaffe till mig <3

Jag försöker vara stark och modig hela tiden. Men det är kaos i mitt huvud. Det är krig och jag vill två olika saker.

Den ena vill bara lägga täcket över huvudet och sova genom livet

Den andra vill leva!

Jag måste hela tiden slåss med mig själv, det är som en psykisk kamp varenda gång jag ska göra något.

Nu handlar det om Stockholm. Jag ska åka tåg, vara på gröna lund och sist åka en dygns färja.

Jag vet att det kommer att gå bra. Men min ångest gör att jag försöker hitta på massa anledningar till att INTE åka. 

Men jag måste åka, för mina syskons skull. Vi gör aldrig något speciellt tillsammans och nu när jag har flyttat så träffas vi knappt.

Jag vill inte tacka nej på grund av min ångest!!!!!

Men idag grät jag och hyperventilerade för att jag är helt jävla livrädd! Jag känner mig tvingad till att åka och det känns inte ett dugg bra.

Jag måste vara stark och modig men ibland så brister det.

Jag är glad att jag grät ut här hemma. Tänk om jag hade hållt det inom mig för att sedan brista mitt på Gröna lund? 

"Hej, här står jag och skriker rakt ut som en jävla galning!"

Jag hatar att göra saker som jag inte vill göra, jag hatar att inte göra saker på MITT sätt. Jag blir väldigt stressad och panikångesten står runt hörnet.

När det är småsaker så gör det mig inget..

Men när det gäller resor, planer och sådant. Ja, då vill jag helst ha kontroll.

Grejen är den, att jag skulle egentligen åka till familjen vid ett senare tillfälle var det planerat. 

MEN sen kommer dom med stockholmsresan och allt blev ändrat. Jag ska nu åka ner tidigare. Det är väl okej..

Men på en gång så blir jag stressad som fan. Dödsångesten har till och med kommit tillbaka lite grann! :(

Jag vet inte vad jag ska göra, ångesten säger åt mig att vara hemma.

Men jag vill umgås med min familj, vem tackar nej till att åka till sthlm?

Jag måste åka!

Men allt är så läskigt, alla nya saker, jag har noll kontroll!

Om det var riktigt så skulle jag egentligen ta tåget direkt till sthlm ensam men min sambo är snäll och skjutsar mig till familjen först. Det kostar en hel del mer. Men han menar att det är värt det.

Jag har 200 spänn på mitt kort. Jag skulle behöva köpa en födelsedagspresent, men jag måste prioritera och gå till psykologen på tisdag och fylla på mobilen.

Ååååååhhhh va stressigt allt blev!

Jag hoppas att jag inte får någon black out i sthlm. Att jag kan kämpa igenom det och släppa taget när jag kommer hem. Men vem vet, jag kanske stressar mig själv så mycket att jag får en black out eller något på helt fel ställe.

Det kommer att bli roligt det kommer att bli roligt, bara du åker så kommer det bli roligt

Ta en person med panikångest och släng iväg den till Stockholm. Det låter väl som en helt underbar ide?

Men vad gör man inte för familjen? Vad gör man inte för ett "happy family moment"?

Jag kom nyss hem från en tältsemester STORT FRAMSTEG

och nu ska jag kasta mig in i en till stor sak

Åka tåg

Massa folk

Ja gud vet vad.. läskiga saker de där höhö ;)

Men jag ska vara modig, ta det som det kommer..

och vad är det värsta som kan hända?

Ja, just det!

Jag ska i alla fall prata om detta med psykologen. Undrar vad han tycker om det. Sist jag var där så överraskade jag med tältsemester och nästa gång så ska jag till sthlm. 

Det är kaos i mitt huvud, men jag kämpar vidare!

Det är läskigt så jävla läskigt. Men jag vägrar vara en fegis!

Jag har mått så bra på sista tiden. Otroligt bra. Jag har nästan svävat på moln. Känt mig stark, modig, NORMAL och harmonisk.

Men nu kom panikångesten tillbaka igen. På en skala från 1 till 10 där 1 är inget och 10 är katastrof så ligger jag kanske på en 4a eller ja, 5a kanske.

Men den här gången har jag kontroll, känner mig deppig men jag har kontroll.

Jag märkte nu att panikångesten är väldigt kopplad med mina resor hem till familjen. När en resa dit börjar närma sig, när släkt och vänner därifrån ringer till mig. Ja, då stressar jag upp mig, får små "panik känslor".

Det är synd, att åka till familjen ska ju vara roligt, något jag ser fram emot.

Men pressen därifrån är så stor. Speciellt från två personer i släkten.

De två personerna vet inte vad dessa ord betyder

respekt

hänsyn

omtänksamhet

När de ringer mig så vill de bara prata om sig själva, jag får inte komma till tals och om jag försöker lägga på så "ska de bara berätta en sak till..."

Självklart är jag en snäll lyssnare, men när de inte lyssnar på mig då blir det inte ett trevligt samtal längre.

Dessa samtal stressar mig så otroligt. Pressen av att alltid finnas där och svara, skuldkänslorna när jag dissar.

Jag försöker snällt säga "jag ska se en film nu (eller diska, eller åka och handla)

men de fortsätter bara att prata. När de fortsätter att prata så får jag en klump i magen, huvudet snurrar, jag får nästan panik och vill bara skrika rakt ut

JAG MÅSTE LÄGGA PÅ, DU LYSSNAR JU INTE PÅ MIG, VISA LITE HÄNSYN FÖR FAN!

Men de vet ju inte om hur dåligt jag mår, de vet inte att de stressar mig, de vet inte att jag ligger med dödsångest på kvällen av stressen.

Vanligt vett och hänsyn borde de ha ändå

Men om de visste om att jag hade ångest PÅ RIKTIGT skulle de förstå bättre då?

Den ena vet att jag har ångest. Jag berättade till och med att jag nyss varit till psykologen. Till svar fick jag:

- Nej, de där tycker jag är onödigt, du kan väl göra lite KBT hemma för dig själv i stället?

Vilket jävla svar!! Frågade inte ens hur jag mådde!!

De tar inte mig på allvar, de bryr sig inte. Och lik förbannat så sitter jag och är så jävla snäll och lyssnar på deras problem i flera timmar!

Varför är jag så jävla snäll? Varför sätter jag mig själv åt sidan när ingen annan gör det?

Utåt sett så är vi väldigt trevliga i min släkt, vi har roligt ihop och alla har sina egna personligheter och unika egenskaper.

Men det som inte syns på utsidan är att vi ALDRIG pratar om problem. Då menar jag inte problem som "vilken mat som ska lagas på julafton eller vilken dag vi ska åka och bada" utan allvarliga problem, djupa problem.

Känslor

Sorg

Detta pratar vi aldrig om. Om någon är ledsen så ska man sopa det under mattan.

Vi har en outtalad tävling i "framgång". Pengar, boende, partner och sådant. Det är det som räknas. Ytliga saker. 

Ni kan ju tänka er vad som händer om någon i släkten har panikångest? 

Det får inte finnas, det sätter käppar i hjulet för "framgången".

Som personen sa "men gud va onödigt att gå till en psykolog".

Men jag måste vara ärlig, berätta, de måste förstå och jag måste visa vart mina gränser går. Jag får inte vara för snäll, jag måste tänka mer på mig själv.

För tänka på sig själv är ju de andra expert på, det är ju det som de gör hela dagarna!

Min sambo ville att jag skulle skriva ett brev till en av personerna. SKriva ner allt, ärligt om min ångest och stress. Men det skulle bli så .. 

Ja vad säger man.. Ja, vi skulle aldrig kunna prata om djupa saker helt enkelt!

Vi har aldrig gjort det, bara sopat under mattan.

Jag kommer ihåg när jag var i yngre tonåren. När jag blev dumpad av min pojkvän. En av personerna skulle skjutsa hem mig. Jag grät och grät i bilen. Inte ett ord som tröst fick jag.. inte ett enda.. det var liksom suck it up!

Vi pratar inte om känslor..

Men jag måste berätta om min ångest för att sakta må bättre.

Hur?

När?

Jag vet inte..

Jag ska till psykologen på tisdag. Hoppas han kan hjälpa mig med detta!

Jag sitter med en eventuell tågresa framför mig.   

Jag har aldrig åkt tåg/buss ensam (förutom bussen hemma då, som man stiger av efter 5 minuter), två gånger har jag åkt med en vän och två gånger har jag åkt med en grupp av människor.

Den senaste gången (ca ett år sedan) så åkte jag buss till stockholm med en grupp. Jag var knäpptyst i bussen på vägen dit, spänd nervös och ja, livrädd.

Jag ville veta exakt vad vi skulle göra, när vi skulle göra det.

Men det fanns det ingen information om, allt var lite spontant.

Jag hatar spontant, speciellt när det är på bortaplan.

Men det har blivit bättre nu, men ja, inte helt återställt.

Det var en mardröm att vara i Stockholm, jag gick på toaletten så fort jag fick tillfälle till det. Jag var orolig och nervös, kunde inte njuta av resan.

Jag åkte tunnelbana för första gången, åh vilken mardröm!

Så mycket folk, trängsel och ingen aning om "hur man gör".

Men jag skämtade bort min nervositet, satt och snackade min bonniga dialekt på tunnelbanan så att folk rynkade på pannan och jag skrattade åt mig själv.

Det gick ganska bra, men shit va läskigt det var!

Jag hade inte berättat för någon som var med om mitt tillstånd, det gjorde det hela ännu värre. Att försöka le och gömma allt kaos som fanns inom mig.

Men nu bär det förmodligen av till stockholm igen. Denna gången talas det om att jag ska åka tåg i över tre timmar helt själv och möta min familj i huvudstaden. 

Jag försöker vara realistisk, jag ska faktiskt sitta på samma tåg hela resan, inte några byten, kan ju inte vara så svårt?

Boka plats kan man också göra, då är det ju inget krångel heller.

Jag väljer en plats intill gången, med ett bord framför. Lite space och enkelt om man vill gå på toa.

Förut trodde jag att det inte fanns toaletter på tåg, jag vet inte var jag fick det ifrån, men det var en stor anledning till att jag inte ville åka tåg.

Hur ska detta gå? JAG PÅ ETT TÅG?!

Vad är det värsta som kan hända?

- Att någon har tagit min plats och jag måste be dom flytta på sig

svar: ingen big deal, de förstår väl och flyttar på sig?

- Att det blir problem på tåget och vi måste byta eller ta en buss

svar: mardrömmen! noll kontroll och noll initiativförmåga, kanske kan haka på någon som ska till samma ställe som jag? prata med personen och hålla ihop så man inte blir helt ensam och virrig?

- Att när jag kommer fram så har jag ingen aning om hur jag ska göra, vart jag ska gå eller ja, vart fan är jag?

svar: ja, jag har aldrig varit på det stället, och nu är jag ensam, men det går väl att planera, bestämma mötesplats med familjen? eller att jag står still på samma ställe och de kommer till mig?

Oh my god, kolla vilka "stora" problem jag har. Det här är ju löjligt!

Men faaaaaaaaaaaaaaaan!

Min sambo skulle kunna skjutsa mig hem till familjen och sedan tar jag tåget till huvudstaden tillsammans med dom. Men där handlar det om pengar. Det verkar vara billigare om jag tar tåget direkt hemifrån.

Jag kan inte

Jag vill inte

att min sambo ska sitta och betala och skjutsa och betala och skjutsa mig bara för att jag är helt jävla retarded!!!! 

Det är så jävla sjukt det här, att man kan vara så jävla invalid!

Jag har i alla fall bokningen framför mig, ska snacka med familjen, ska snacka med sambon. Vi får se hur det blir.

Face your fears 

or

hide from them?

Jag gjorde det, jag släppte taget, jag utmanade mig själv.

Jag har genomgått den största utmaningen och jag överlevde!!

Min sambo frågade mig om jag kunde komma på något större, läskigare eller svårare att utmana mig själv med. Nej, jag kommer inte på något..

Jag har alltså helt frivilligt utsatt mig själv för en situation som smällde ångesten på käften!

Jag har åkt bil, 45 mil, tillsammans med min sambo och hans kompis

(ni kommer ihåg att jag hatar att åka bil med "främlingar" va?)

Jag har tältat ute i vilda naturen

(ingen kontroll på situationen, inga bekvämligheter)

Utsatt mig för en situation där det inte fanns någon chans att ångra sig

(jag kunde inte ge upp, inte åka hem)

Fysiskt så klarade jag av mer än jag någonsin trott!

(mitt hjärta är alltså friskt, min kropp likaså!!!)

Alltså fattar ni vad jag har gjort?! Fattar ni att jag klarade det?!

Jag har utvecklats som bara faaaaan!!!

Ursäkta svordomarna, men hur ska man annars uttrycka denna enorma upplevelse?!?!?!? Det är helt sjukt att jag sitter här framför datorn, efter en sån här grej och bara "jag klarade det".

Jag har suttit och tittat på gamla videoklipp som jag har lagt ut på bloggen. Där jag förklarar hur rädd jag är för att vara ensam hemma eller med massa folk eller att jag kommer att dö.

Men nu har jag gjort en grej, en grej där jag hade noll kontroll. Jag visste inte vart jag skulle åka, hade aldrig varit där, visste inte hur det såg ut, visste inte exakt vad vi skulle göra.

Jag var spontan!! Jag gjorde saker som var läskiga men klarade det!!

Mitt självförtroende är typ i toppen!

Jag säger bara det, om du har ångest

Utsätt dig för det som du tycker är läskigt!!!

Att sedan se att du klarade det, ja det är helt underbart!!

WOOOOOOOOOOOOOHOOOOOOOOOOOOO!!

Haha ;)

Vi skulle gå över en å. Det fanns några stenar som man kunde gå på, men de var hala. Jag var väldigt feg och osäker, hur fan ska jag ta mig över?!

Tankar snurrade i huvudet

"Nej jag klarar det inte"
"Jag ger upp"

"Vad gör jag här? Varför är jag inte hemma i hemmets trygga vrå?"

Men istället tog jag av mig skorna och vadade över ån. När jag hade kommit över ån så märkte jag det. Jag lämnade gamla Evolyn på andra sidan och hade blivit NYA EVOLYN. Jag är inte rädd, jag är inte feg. Varje läskig situation som kommer, den går att lösa. Man behöver inte oroa sig i onödan för vad som än händer så går livet alltid vidare. Med tiden så ordnar sig ALLT.

Tiden står aldrig still, problem finns inte alltid kvar, med tiden så försvinner problemen. Fast livet känns skit just nu så kan det vara bättre om två månader!

Kolla på mig! Jag var totalt deprimerad i april och nu i augusti så vadar jag över en å och frivilligt åker iväg och utsätter mig för en läskig situation och klarar det!

Det är helt sjuk.

Men som psykologen sa, jag måste komma ihåg, att det är tack vare hårt jobb som jag mår bättre.

Jag är bra

Jag är bäst

Jag klarar av allt

Jag är en ny människa, jag har växt, jag har lärt mig.

Jävlar vilken utvecklande blogg det här blev :D