Hej bloggen, idag blev inte en så rolig dag. Jag har inte haft en riktig panikångest attack på länge. Trodde nästan att jag var helt botad ett tag, tänkte nästan skriva om det i bloggen att jag var så glad över alla framsteg.

Jag tar det från början.

Jag stod och diskade medan min sambo var ute. Plötsligt får jag ett obehag i kroppen. Blev rädd på nått vis. Började fundera på när min sambo skulle komma tillbaka och upptäcker att jag totalt har glömt bort vart det var han skulle och när han skulle komma hem. 

Jag kände hur jag mer och mer drabbades av panik. Tänk om det händer något medan han är borta?

På tv visades ett program om ambulanspersonal. De hämtade en man som hade fått en hjärtinfarkt. Rösterna från tvn, orden om smärta i bröstet, hjärtstillestånd, bara tio procent överlever, bilderna på mannen som låg livlös på golvet, personalen som ropade åt varandra att de skulle skynda med mannen in i ambulansen.

Jag drabbades av total panik. Sprang på toaletten fyra gånger inom några minuter. När jag satt där på toaletten så försökte jag andas lungt. Jag sa åt mig själv att det inte var något farligt, att det bara är att rida med vågen, att min sambo kommer hem snart.

Men att inte veta när min sambo skulle komma hem gjorde mig jätterädd. 

Plötsligt kommer jag på att det är slut på batteri i min telefon. Om det händer något så kan jag inte ens ringa 112 !!

Jag förbannade mig själv, hur dum jag var som glömt bort vart min sambo skulle, hur dum jag är som inte ens har batteri på mobilen när jag är ensam hemma!

Hela kroppen vibrerar av adrenalinet, hjärtat dunkar hårt och jag blir helt stirrig. 

Jag bestämmer mig för att skriva ett blogginlägg, att det ska lugna mig och att panikångesten kommer vara borta när jag har skrivit klart.

När jag sätter mig framför datorn så ändrar jag mig, jag måste ringa min sambo, han måste komma hem NU annars blir jag galen.

Jag tar upp mobilen, slår på den och väntar. Det känns som en evighet innan den är på, knapparna är sega och jag FÅR INTE FRAM DET JÄVLA NUMRET!

Sedan stängs mobilen av med brist på batteri. Jag skyndar mig upp och letar på sladden. Jag hyperventilerar och det känns som att jag ska DÖ om jag inte lyckas ringa min sambo NU. Mobilen är lika seg den här gången när jag försöker slå på den. Jag får inte fram numret.

Plötsligt pratar de om en kvinna på tv som drabbats av en panikångest attack. De berättar att hon kände att det strålade ut genom armarna, att hon har trott att hon fått en hjärtinfarkt. De lägger henne på båren och jag dras med i hennes skräck.

Läkaren berättar att panikångest inte är så roligt, att kroppen pumpar runt adrenalin och till slut, av paniken, kan tro att det är riktig smärta som den känner.

Jag börjar gråta. Jag står i ren panik och gråter, vill bara skrika på hjälp och tårarna sprutar.

Precis då kommer min sambo in genom dörren. Jag SPRINGER in i hans famn, gråter och skriker. De enda orden jag får fram är "jag har haft ångest".

Han håller om mig och jag blir till slut lugnare.

Jag berättar allt för honom.

Fy fan vilken jävla attack! Det fanns verkligen inget stopp. Det var så jävla läskigt! Det är som att åka bergodalbana, skrika att man vill kliva ur, men karusellen stannar aldrig.

Fy fan alltså...

Nu efteråt funderar jag över vad det var som gjorde att jag fick en attack och varför den inte gick att stanna. Jag vet helt ärligt talat inte :(

Man får bara panik, det blir värre och värre och värre. Det är som att någon styr min kropp och det känns så jävla läskigt! Man blir så chockad, tagen på sängen och kan inte kontrollera det.