Sommar och sol å koskit i hagen. Så känns det nu. Förjävla bra!

Jag jobbar på och har jobbat mer den här månaden än vad jag har gjort det senaste halvåret.

Jag mår så jävla bra av att jobba. När jag får flera pass på rad så hinner jag inte tänka, jag bara kör.

Jag har nu fått lära känna arbetskamraterna också. Så det känns mycket bättre nu :) En speciell tjej på städet är väldigt schysst och avslappnad, vi jobbar på bra ihop :)

Men jag skulle nog aldrig våga bli vän utanför jobbet så att säga. Jag vet inte vad jag ska säga eller hur man gör...

Låter kanske fjantigt men va fan.. det är självförtroendet som sviktar gissar jag.

Här jobbar jag och står i. Idag var jag på intro på receptionen igen. Jag visste under dagen att jag snart skulle agera servitris igen. Det knöt sig i magen men jag stod kvar. Jag intalade mig själv hela tiden att snart är dagen slut och jag får komma hem till min älskade sambo. Den här rädslan kommer inte att vara för evigt, bara några timmar sen är det över för den här gången.

Vad är några timmar av rädsla? Ingenting! :)

Jag sprang runt runt och vips så skulle jag sluta. Oj vad jag har besegrat ett hinder!

Min motivation var att inte tänka att allt var förjävligt utan vara realistisk och tänka att det snart var över. Snart är jag hemma igen och tills dess är det bara att göra som man blir tillsagd. 

För varje beställning jag fick desto modigare blev jag, för varje tallrik som jag serverade så log jag lite extra till gästerna.

Imorn ska jag städa igen. Så skönt med en "paus" och göra något enkelt. Om jag endast skulle vara i receptionen så skulle jag nog mått väldigt dåligt. Men då och då får jag städpass och diskpass. Skönt att vara på arbetsplatsen och känna in den utan att behöva göra något "läskigt".

Den här sommaren kommer att förändra mig totalt. Jag i april månad och jag i september månad. Ni kommer få se, det kommer att vara en mega stor skillnad på mig :) Till det positiva!

ÅÅÅÅÅHHH jag gjorde det, jag såg en vägg framför mig och jag krossade den, jag hoppade över hindret, jag härdade och allt blev jättebra!

Låt mig berätta från början!

Så här såg det ut på mitt första pass som receptionist, servitris och cafebiträde----> LÄNK

Jag grät på vägen hem, allt kändes hopplöst. Jag var livrädd och visste inte vad jag skulle göra. 

I över en vecka så funderade jag, var okontaktbar, deprimerad och gud vet vad.

Min sambo sa att jag fick bestämma själv om jag ville vara kvar på jobbet eller söka annat. Jag funderade och funderade och funderade. Fan fan FAN! Vad fan ska jag göra?! Jag var livrädd och ville nästan spy och dö och allt samtidigt. Jag såg ingen lösning, bara valet mellan pest eller kolera.

Göra de där skitläskiga IGEN eller ge upp och vara arbetslös och sätta kommande månader i risk för vår ekonomi.

Jag fick sms om när nästa pass skulle bli. Nu måste jag bestämma mig. Jag väntade i 12 timmar innan jag svarade. Jag tackade ja och det tog någon minut innan jag klickade på "skicka", sedan la jag huvudet under täcket och grät.

Dagen innan mitt pass så ville jag inte somna. Jag ville inte att det skulle bli nästa dag. Jag vill inte vill inte vill inte!

Jag sov som mest 4 timmar den natten, väldigt orolig, vaknade flera gånger. Klockan 05,00 slog alarmet igång men jag hade redan legat vaken en timme. Jag gick upp och gjorde i ordning mig som en robot. Jag ville bara lägga mig i sängen och ge upp, men jag fortsatte sminka mig och äta min havregrynsgröt.

På vägen in till jobbet så hade jag jätteont i magen. Ett niotimmars pass med skräck låg framför mig. Fy fan.

När jag kom dit var det lugnt och tidigt på morgonen. Men när det närmade sig lunch så kom det mer och mer folk och jag försökte undvika ögonkontakt och att ta betalt av kunder i kassan. Jag kände mig så instängd och varje minut kändes som 100 år. Bullarna stod i ugnen och skulle vara där i 14 minuter. Jag lovar det kändes som två timmar och vips så plingade dom och det hade gått bara 14 minuter. Det kändes som att dagen aldrig skulle ta slut.

Jag kände bara hur jag hatade det där stället, jag hatade kunderna, arbetskompisarna. Jag hatade att jag inte hade någon vän där som backade upp mig och stöttade mig som var "ny". Men jag klandrar dom inte, jag har inte direkt varit så vänskaplig och om man inte vet att jag har social fobi så kan det lätt förväxlas med att man är rent av otrevlig och ointresserad. Jag hatade att jag inte kunde se folk i ögonen och ge dom ett genuint leende. Jag var en jävla loser, en dålig anställd helt enkelt. Jag förtjänade inte att vara där och jag skämdes för att jag kände att jag skämde ut hela stället och deras rykte. Jag såg en poster på väggen där det stod om att "på den här arbetsplatsen har personalen ROLIGT PÅ JOBBET". Fan jag passar inte in här, jag fick hålla tillbaka en tår.

Alla negativa tankar flög omkring i skallen och jag kunde inte intala mig själv om vad som var verkligt och inte. Jag stod där bakom cafedisken och kände hur halsen ströps åt, jag andades häftigare och pulsen ville inte sjunka. Hjärtat bara dunkade och dunkade. Jag hade en ångestattack och kunde inte berätta för någon.

Samtidigt så kom det kunder hela tiden som jag skulle le åt och vara så där hurtig och glad mot. När jag fick lunch så rusade jag utomhus och ringde min sambo. Jag behövde komma tillbaka till verkligheten, sätta fötterna på jorden igen och höra en röst som för mig var trygghet och kärlek. Jag kände mig så ensam där på jobbet med min "hemlighet". Jag intalade honom att jag mådde skit MEN att jag skulle kämpa på och inte ge upp.

Sedan satte jag mig i lunchrummet helt själv med en tekopp. Jag skakade i hela kroppen och stirrade i väggen. Jag försökte intala mig själv att andas lugnt, jag är inte i livsfara, allt kommer gå bra. Lugn och fin.

Det hemskaste var att ingen visste. Ingen visste hur dåligt jag mådde och kanske såg det ut som att jag var arg och otrevlig :(

Efter det var det dags för lunchserveringen. Jag hade jättesvårt för att be om att få gå bredvid och titta på, jag var ju trots allt på intro. Men till slut så tog jag mod till mig och frågade. De svarade med att jag då fick sköta telefonen och det lät som en dröm jämfört med servisen. 

Det började plötsligt vimla in folk och mitt i allt så inser jag att jag står i jobbkläder med armarna i kors. Gästerna har ingen aning om att jag är ny och rädd. De börjar titta mot mig med bedjande blickar och vill att jag ska hjälpa dom till bords. Äsch, jag gick då fram och ledde dom till ett bord och gav dom menyer. Så där ja, inte så farligt. Oj där kom ett till gäng, vart är servitriserna? Hmmm jag leder väl dom också då. Oj nu vill de andra beställa. Jag grabbar ett block och tar beställningen. Jag får hjälp vid datorn och nästa gång skriver jag in beställningen på datorn själv. 

Men hallå vad händer?! Jag går och är servitris?! Efter några bord så fick jag in rutinen och ja, det gick bra ^^

Samtidigt pendlade jag till cafekassan eftersom servitriserna hade minst sagt fullt upp. Jag hade inget val.

Mitt i allt spring så tittar jag på klockan och det är bara en timme tills jag ska sluta! :D

Mitt i allt spring så hade ångesten försvunnit?

Allt rann av mig, väggen var krossad och det var inte läskigt längre?

Oh my god, vilken mäktig känsla!!!! Jag KAN, jag VÅGAR, jag KLARADE DET :D

När vi var klara på lunchen så skulle vi räkna kassan i receptionen. Jag blev bjuden på en kopp kaffe och jag kände mig så himla stolt och glad. Jag hade varit jättenervös för de där med att räkna kvitton och kassan och alla siffror som skulle stämma men efter allt, och med den där goa koppen kaffe, så var det fan mysigt att sitta där och räkna. Det var inte så svårt som jag trodde och vips så skulle jag sluta och jag sa hejdå med ett äkta leende på läpparna.

Sammanfattning på hur jag vann över mina rädslor:

- Jag var livrädd för att svara i telefonen, jag kan inget, vet inget, vad fan ska jag svara?

Men i jämförelse med servisen så var det ett chill jobb och efter några samtal så var det inte så farligt. Det finns ju en muteknapp om det krisar :)

- Jag var livrädd för servisen och att tvingas göra något som jag är nybörjare på och kanske gör bort mig.

Men när jag "bara skulle ta det där gänget" så kändes det okej, och det råkade bli ett till gäng och ett till och sen så   gick det på rutin och det var fan skitlätt och gästerna var glada, trevliga och inte alls krävande och dömande.

- Jag skulle hellre dö än att ta betalt i en kassa

Men när all annan personal var borta och jag faktiskt lärt mig kassan innan så var det ju bara blip blip 49 kr tack. Gästerna betalade och var nöjda, de tittade knappt på mig och det räckte med att säga tack och varsågod sen var de nöjda liksom.

När min sambo hämtade mig så svävade jag på moln, jag klappade mig själv på axeln och jag gav ut det ena glädjetjutet efter det andra!

Hemma väntade en present från min sambo som han hade förberett åt mig för att han sett hur ledsen jag varit innan. Det var en stock med snus! Åh min gullgubbe!

Jag nu säga att visst, jag älskar inte mitt jobb, men jag kommer inte var livrädd på nästa pass. Det kommer kännas okej.

Och hur kommer det sig?

Jo för jag red ut stormen, jag härdade genom ångesten, jag gav inte upp.

Jag är så jävla stolt över mig själv!   

Nu bjuder jag på lite musik också, så här känns det just nu:

Jag gjorde slut med en vän för cirka 2 månader sen. Hon vet inte om det. Jag tänker bara låta det rinna ut i sanden för jag är för feg för att berätta för henne.

Hon har varit min enda vän i flera år. Men jag kan inte kalla henne vän, för hon har aldrig betett sig som en vän. Om det fanns en regelbok för vänskap så har hon brutit varenda regel i den boken. 

Jag har aldrig kritiserat henne, aldrig sagt ifrån när hon gått över en gräns. Varför? Jo, för hon var min enda vän.

Men man måste komma ihåg att inte gå med på vad som helst. Inte tillåta energitjuvar i sitt liv.

Exempel på saker som hon har gjort mot mig:

- Påpekat otaliga gånger saker om mitt utseende som sårat mig, för att höja sin egen självkänsla

- Lovat saker som hon sedan inte håller, inte ber om ursäkt för och inte ens ägnar en tanke åt.

- "Lånat" kläder som hon sedan lånat vidare till andra vänner utan att fråga mig. Den värsta gången var när hon lånade en sak som var arvegods från min avlidna gammelmormor, hon frågade inte ens, sen tappade hon bort den och påstod att jag tappat bort den på egen hand :(

- Säger att hon saknar mig och när vi väl träffas så bjuder hon in massa andra så jag inte får en syl i vädret och "det var den träffen de...."

- Hon gillar att "råka" gå halvnaken hemma inför folk, inklusive inför min pojkvän...

- När jag och min sambo dejtade i början så förstörde hon gång på gång genom att "bjuda in sig själv".

med mera med mera.... om jag skulle gå in på de riktigt sjuka sakerna så skulle jag avslöja för mkt detaljer.

Men i alla fall det värsta någonsin hände senast vi träffades och det var då jag bestämde mig för att "göra slut".

Den här damen är väldigt duktig på att manipulera men jag har lärt mig hur hon fungerar så jag går inte på det. 

Såhär var det..

Jag berättade allt för henne om min ångest, om min kamp och allt som varit svårt. Hon var trots allt min enda vän och jag ville så gärna vara ärlig och dela detta med henne och få lite stöd. Men det hela slutar med att hon försöker vända och vrida på allt och manipulera mig till att jag var olycklig med min sambo och där jag bor!

Hon sa att hon "kände mig" och att det inte passade mig att bo/leva som jag gör.

Inombords gapade jag men mot henne nickade jag bara och sa inget. Hon påstod att efter att jag flyttat ihop med min sambo så fick jag ångest pga det. Att jag var otroligt olycklig och borde "komma hem". 

Alltså jävla f****! Jag har aldrig varit lyckligare. Här hos min sambo är första gången som jag har kunnat slappna av, göra det JAG vill. Vi bor fint, vi har lugnet och naturen. Han är min stora kärlek, han och katterna.

Det värsta som en "vän" någonsin kan göra är att missunna dig lycka! När en vän ser sin lycka före din. När en vän tycker att det är okej att se dig olycklig om det krävs för att hon ska kunna "använda" dig till det hon behöver dig till. En vän ska aldrig tänka så.

En vän får sakna, längta och sörja. Men om en vän får höra att du är genuint lycklig där du är så ska vännen vara lycklig för din skull! Inte försöka manipulera dig till att ge upp allt :(

Många gånger har jag öppnat upp mig för henne, och visat mig sårbar och svag. Allt för ett hopp om att hon kommer att börja visa respekt och bete sig som en riktig vän. Men hon har aldrig ändrats. Jag har bara accepterat henne för den hon är och slutat bli förvånad över hur hon tänker och agerar.

Men jag känner att jag har blivit "vuxen" nu. Jag är ingen förvirrad och lättmanipulerad tonåring som jag var när hon och jag träffades. Jag har en egen vilja och jag har självrespekt!

Jag behöver inte negativ energi i mitt liv. Då är jag hellre utan vänner.