friskochgalen

Direktlänk till inlägg 8 maj 2013

JAG ÄR BÄST - social fobi - jobba - receptionist - servitris!!

Av MsEvolyn - 8 maj 2013 23:49

ÅÅÅÅÅHHH jag gjorde det, jag såg en vägg framför mig och jag krossade den, jag hoppade över hindret, jag härdade och allt blev jättebra!


Låt mig berätta från början!


Så här såg det ut på mitt första pass som receptionist, servitris och cafebiträde----> LÄNK

Jag grät på vägen hem, allt kändes hopplöst. Jag var livrädd och visste inte vad jag skulle göra. 

I över en vecka så funderade jag, var okontaktbar, deprimerad och gud vet vad.

Min sambo sa att jag fick bestämma själv om jag ville vara kvar på jobbet eller söka annat. Jag funderade och funderade och funderade. Fan fan FAN! Vad fan ska jag göra?! Jag var livrädd och ville nästan spy och dö och allt samtidigt. Jag såg ingen lösning, bara valet mellan pest eller kolera.


Göra de där skitläskiga IGEN eller ge upp och vara arbetslös och sätta kommande månader i risk för vår ekonomi.

 

Jag fick sms om när nästa pass skulle bli. Nu måste jag bestämma mig. Jag väntade i 12 timmar innan jag svarade. Jag tackade ja och det tog någon minut innan jag klickade på "skicka", sedan la jag huvudet under täcket och grät.

 


Dagen innan mitt pass så ville jag inte somna. Jag ville inte att det skulle bli nästa dag. Jag vill inte vill inte vill inte!

Jag sov som mest 4 timmar den natten, väldigt orolig, vaknade flera gånger. Klockan 05,00 slog alarmet igång men jag hade redan legat vaken en timme. Jag gick upp och gjorde i ordning mig som en robot. Jag ville bara lägga mig i sängen och ge upp, men jag fortsatte sminka mig och äta min havregrynsgröt.

 

På vägen in till jobbet så hade jag jätteont i magen. Ett niotimmars pass med skräck låg framför mig. Fy fan.


När jag kom dit var det lugnt och tidigt på morgonen. Men när det närmade sig lunch så kom det mer och mer folk och jag försökte undvika ögonkontakt och att ta betalt av kunder i kassan. Jag kände mig så instängd och varje minut kändes som 100 år. Bullarna stod i ugnen och skulle vara där i 14 minuter. Jag lovar det kändes som två timmar och vips så plingade dom och det hade gått bara 14 minuter. Det kändes som att dagen aldrig skulle ta slut.


Jag kände bara hur jag hatade det där stället, jag hatade kunderna, arbetskompisarna. Jag hatade att jag inte hade någon vän där som backade upp mig och stöttade mig som var "ny". Men jag klandrar dom inte, jag har inte direkt varit så vänskaplig och om man inte vet att jag har social fobi så kan det lätt förväxlas med att man är rent av otrevlig och ointresserad. Jag hatade att jag inte kunde se folk i ögonen och ge dom ett genuint leende. Jag var en jävla loser, en dålig anställd helt enkelt. Jag förtjänade inte att vara där och jag skämdes för att jag kände att jag skämde ut hela stället och deras rykte. Jag såg en poster på väggen där det stod om att "på den här arbetsplatsen har personalen ROLIGT PÅ JOBBET". Fan jag passar inte in här, jag fick hålla tillbaka en tår.


Alla negativa tankar flög omkring i skallen och jag kunde inte intala mig själv om vad som var verkligt och inte. Jag stod där bakom cafedisken och kände hur halsen ströps åt, jag andades häftigare och pulsen ville inte sjunka. Hjärtat bara dunkade och dunkade. Jag hade en ångestattack och kunde inte berätta för någon.

 

Samtidigt så kom det kunder hela tiden som jag skulle le åt och vara så där hurtig och glad mot. När jag fick lunch så rusade jag utomhus och ringde min sambo. Jag behövde komma tillbaka till verkligheten, sätta fötterna på jorden igen och höra en röst som för mig var trygghet och kärlek. Jag kände mig så ensam där på jobbet med min "hemlighet". Jag intalade honom att jag mådde skit MEN att jag skulle kämpa på och inte ge upp.


Sedan satte jag mig i lunchrummet helt själv med en tekopp. Jag skakade i hela kroppen och stirrade i väggen. Jag försökte intala mig själv att andas lugnt, jag är inte i livsfara, allt kommer gå bra. Lugn och fin.


Det hemskaste var att ingen visste. Ingen visste hur dåligt jag mådde och kanske såg det ut som att jag var arg och otrevlig :(


Efter det var det dags för lunchserveringen. Jag hade jättesvårt för att be om att få gå bredvid och titta på, jag var ju trots allt på intro. Men till slut så tog jag mod till mig och frågade. De svarade med att jag då fick sköta telefonen och det lät som en dröm jämfört med servisen. 


Det började plötsligt vimla in folk och mitt i allt så inser jag att jag står i jobbkläder med armarna i kors. Gästerna har ingen aning om att jag är ny och rädd. De börjar titta mot mig med bedjande blickar och vill att jag ska hjälpa dom till bords. Äsch, jag gick då fram och ledde dom till ett bord och gav dom menyer. Så där ja, inte så farligt. Oj där kom ett till gäng, vart är servitriserna? Hmmm jag leder väl dom också då. Oj nu vill de andra beställa. Jag grabbar ett block och tar beställningen. Jag får hjälp vid datorn och nästa gång skriver jag in beställningen på datorn själv. 


Men hallå vad händer?! Jag går och är servitris?! Efter några bord så fick jag in rutinen och ja, det gick bra ^^


Samtidigt pendlade jag till cafekassan eftersom servitriserna hade minst sagt fullt upp. Jag hade inget val.


Mitt i allt spring så tittar jag på klockan och det är bara en timme tills jag ska sluta! :D

Mitt i allt spring så hade ångesten försvunnit?

Allt rann av mig, väggen var krossad och det var inte läskigt längre?

Oh my god, vilken mäktig känsla!!!! Jag KAN, jag VÅGAR, jag KLARADE DET :D


När vi var klara på lunchen så skulle vi räkna kassan i receptionen. Jag blev bjuden på en kopp kaffe och jag kände mig så himla stolt och glad. Jag hade varit jättenervös för de där med att räkna kvitton och kassan och alla siffror som skulle stämma men efter allt, och med den där goa koppen kaffe, så var det fan mysigt att sitta där och räkna. Det var inte så svårt som jag trodde och vips så skulle jag sluta och jag sa hejdå med ett äkta leende på läpparna.


Sammanfattning på hur jag vann över mina rädslor:


- Jag var livrädd för att svara i telefonen, jag kan inget, vet inget, vad fan ska jag svara?

Men i jämförelse med servisen så var det ett chill jobb och efter några samtal så var det inte så farligt. Det finns ju en muteknapp om det krisar :)


- Jag var livrädd för servisen och att tvingas göra något som jag är nybörjare på och kanske gör bort mig.

Men när jag "bara skulle ta det där gänget" så kändes det okej, och det råkade bli ett till gäng och ett till och sen så   gick det på rutin och det var fan skitlätt och gästerna var glada, trevliga och inte alls krävande och dömande.


- Jag skulle hellre dö än att ta betalt i en kassa

Men när all annan personal var borta och jag faktiskt lärt mig kassan innan så var det ju bara blip blip 49 kr tack. Gästerna betalade och var nöjda, de tittade knappt på mig och det räckte med att säga tack och varsågod sen var de nöjda liksom.


När min sambo hämtade mig så svävade jag på moln, jag klappade mig själv på axeln och jag gav ut det ena glädjetjutet efter det andra!


Hemma väntade en present från min sambo som han hade förberett åt mig för att han sett hur ledsen jag varit innan. Det var en stock med snus! Åh min gullgubbe!


Jag nu säga att visst, jag älskar inte mitt jobb, men jag kommer inte var livrädd på nästa pass. Det kommer kännas okej.


Och hur kommer det sig?


Jo för jag red ut stormen, jag härdade genom ångesten, jag gav inte upp.


Jag är så jävla stolt över mig själv!   


Nu bjuder jag på lite musik också, så här känns det just nu:




    





 
 
Amanda

Amanda

4 januari 2015 19:56

Gud vilket peppigt inlägg. blev så glad när jag läste. Så skönt att läsa lite glada historier ibland och människor som klarar av att ta sig bort från sin ångest. All credd till dig!

http://socialfobi.info

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av MsEvolyn - 19 oktober 2016 12:44

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Av MsEvolyn - 28 september 2016 20:14

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Av MsEvolyn - 17 september 2016 21:03

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Av MsEvolyn - 26 augusti 2016 20:53

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Av MsEvolyn - 18 juli 2016 20:39

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards