Första veckan efter att jag blev uppsagd var helt okej. Jag var fylld med självförtroende och kände att allt skulle lösa sig. Jag hade ju trots allt lyckats få två jobb på raken. Så att fixa ett tredje jobb skulle nog gå jättebra. Plus att jag hade mer pengar på kontot än jag någonsin haft efter att jag fått dubbellöner! Så vi skulle nog klara oss ett tag om det skulle ta en tid innan jag fick nytt jobb.

Första veckan var som sagt jättebra. Jag fick lite "ledigt" jag som jobbat hela sommaren och jag kunde äntligen ta tag i städningen hemma som har varit lite halvgjord den senaste tiden. Men sedan när den första veckan gått och all städning var klar så blev jag nedstämd och deppig.

Det var inte alls lätt att hitta jobb, vilket jag egentligen visste. Och jag började fundera på att plugga i stället men jag har inget intresse i något speciellt. Alternativen blev färre och färre och till slut så blev jag bara sittandes och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag började känna mig värdelös och rastlös. Jag började få panik över att tänk om panikångesten kommer tillbaka nu? Ska jag sitta i flera månader igen och bara gå fram och tillbaka i huset? Jag kommer bli knäpp!

Jag försökte vara positiv här hemma och städade på, jag försökte städa bort mitt dåliga samvete av att jag var arbetslös och inte tillförde någonting. Men min nedstämdhet blev inte mindre av det.

Sedan bestämmer jag mig för att sluta snusa. Jag hade snusat så mycket av att bara vara hemma hela dagarna att stocken hade tagit slut alldeles för fort. Jag ville verkligen inte köpa en ny och känna mig mer värdelös  genom att jag snusar bort pengar. Så jag tog beslutet att sluta. Lättare sagt än gjort så klart.

Nu har det gått en vecka sen jag slutade och jag är så jävla deppig. Jag har ett hemskt morgonhumör och försöker hälla i mig kaffe med hopp om att må lite bättre. Jag går omkring i mjukisbyxor och sätter upp håret i en tofs som bäst. Jag ser ut som skit och mår som skit.

Allt känns meningslöst just nu. Som om jag har fastnat och inte vet hur jag ska ta mig vidare. Jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra, jag vill i alla fall inte stå här och stampa det är ett som är klart!

Jag gör ingenting, är bara hemma. Det finns ingenting att göra heller om  jag hade velat. Den enda saken som jag hade planerad var ett möte på katthemmet MEN SÅ GLÖMDE JAG BORT DET. Jag började nästan gråta. Den lilla grejen, den enda grejen som jag skulle göra den glömmer jag. Jag är så trött på att bara sitta hemma och så glömmer jag bort den enda grejen. Fy fan :( Nu är det flera månader  till nästa gång :(

Alltså, jag har inga vänner, har bott här i snart två år och har fortfarande noll vänner :( Längtar så förbannat efter tjejsnack och att bara sitta och hänga med en tjej :(

Jag har inga kläder, efter allt jobbande så har jag gått ner flera kilo i vikt och alla kläder hänger och ser för jävliga  ut. Samtidigt som jag inte har shoppat riktigt på flera år så jag börjar se nu att min 23 årings garderob mest liknar en 16 årings garderob. Trivs inte i någonting och därför blir det mjukisbyxor så man ser ut som skit.

Jag har inget jobb och inte några pengar. En månadslön fick jag med vanlig inkomst. EN ENDA I MITT LIV! Sen var jag nere på fattigdom igen. Hatar att vara fattig. Inte för att jag vill shoppa eller så det skiter jag i. Nej för att det känns så jävla otryggt och att man aldrig kan spara en krona.

Ingen vill hälsa på. Jag har bott här i snart två år och på dom 24 månaderna så har:

- Farmor kommit upp 1 gång

- Pappa och lillbrorsan 1 gång

- Mormor 1 gång (vi skjutsade)

- Kusin 1 gång

- Kusin 2, 2 gånger

- Lillasyster 3 gånger (vi skjutsade två av dom gångerna)

- Mamma 0 gånger

- Moster 0 gånger

Jag saknar allihop så jävla mycket. När min kusin och syrran var hit en helg så började jag gråta på tågstationen när de skulle åka hem (såklart så att de inte såg mig) Jag och min sambo gick mot bilen och jag försökte hålla tillbaka tårarna men var skitsvårt. Jag saknar dom så himla mycket :( Min kusin hade då väntat nästan två år innan hon förmådde sig att hälsa på. Alltså det sårar jävligt mycket...

Det här inlägget ovanför skrev jag den 14 november men det blev bara sparat som utkast. Men publicerade det nu i stället.

Någon dag efter detta så fick jag världens gråtattack. Jag bara grät och grät och grät. Jag såg verkligheten för vad den egentligen är. Jag är arbetslös, har inga vänner, ingen hälsar på osv. Min sambo såg hur dåligt jag mådde och bad mig börja snusa igen och att jag skulle ta en helg hos min kusin. Sagt och gjort..

Nu är jag hemma igen med ny energi, lite deppig men gladare i alla fall. Jag har haft kopiöst mycket tjejsnack. Nikotinhalten är okej och jag mår bättre.

Nu tar vi en dag i taget. Jag vägrar låta panikångesten ta över mitt liv IGEN.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...