Jag håller på att renovera bloggen, jag har snart haft samma utseende i ett år!

Jag började med en ny liten snygg "underskrift".

Syns det att jag vill ha fler kommentarer? :)

Jag har så svårt för att komma nära nya människor, ja eller låta dom komma nära mig rättare sagt.

Förra året så träffade jag min svärföräldrar för första gången. De var på middag hos oss. Jag kommer ihåg allt, hur nervös jag var så jag trodde att jag skulle spy. Men jag ville träffa dom, jag och min sambo hade bott ihop i två månader innan jag träffade dom. Så jag kunde inte dra ut på det ännu mer precis.

I alla fall, jag spydde inte, dog inte. Men jag var så nervös så jag knappt kunde prata.

De tyckte ändå om mig och tyckte att jag var verkade trevlig :)

Nu har det gått över ett år sedan jag träffade dom första gången. Sakta men säkert så har jag kommit dom närmare men det har verkligen gått jättesakta!

Vi har varit dit på middag flera gånger, varje gång har jag varit jätte nervös. Men efter några månader gick det bättre och bättre.

Idag är dagen då jag rev ner min mur totalt och det känns så skönt! :)

Jag och min sambo hade bråkat. Vanligtvis brukar jag ta en promenad och lite frisk luft för att komma ifrån en stund. Men den här gången gick jag hem till svärföräldrarna i stället. 

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, jag bara kände att jag var så ledsen och ville prata med någon annan och ja, komma ifrån. 

När jag kom in så sa jag inte någonting, jag bara satte mig i soffan och tårarna började spruta. Min svärmor kom och satte sig och sa men lilla gumman vad är det? 

Hon kramade mig och klappade mig på huvudet, jag berätta allt och vi kramades länge och väl, hon var så gullig :)

Jag berättade att vi kanske skulle få lov att ta tåget när vi skulle besöka min familj och att jag under det här året aldrig har åkt tåg för att jag tycker att det är obehagligt.

Jag har alltså inte berättat något för mina svärföräldrar om min panikångest, men nu så bara haspla jag ur mig de där om tåg som om de va ingenting. Hon sa att hon inte heller tyckte om tåg eller bussar...

Åh, det var så skönt att känna att man har folk runt omkring sig. De har ju alltid funnits där men nu finns de ju där på riktigt när man vet att man kan komma dit när man är ledsen och ja, att de finns där bara.

Jag blir så glad i hela kroppen av det här. Det har tagit lång tid, över ett år. Men nu äntligen så känner jag mig avslappnad med mina svärföräldrar. Jag tycker att det är jätteviktigt. De bor ganska nära och förutom min sambo så har jag bara dom att prata med eller träffa och umgås. 

Jag har jättesvårt att finna nya vänner på grund av att jag är så seg. Min enda bästa vän fick verkligen hamra sig igenom min mur för att komma i genom. Tack vare hennes tålamod så är vi väldigt nära vänner sedan 6 år tillbaka. Men synd nog så är hon min enda och nu bor vi långt ifrån varandra nu.

Jag känner mig aldrig ensam när jag är med min sambo, vi är bästa vänner och har skitkul varje dag och stojjar omkring. Men vi människor är väl kanske flockdjur på något vis och jag tror att en tjej behöver ha lite tjejer omkring sig, lika så en kille behöver kill kompisar.

Skönt att jag har min svärmor nu :)

Förresten har hon alltid önskat sig en dotter, men hon fick endast söner.

Min sambo sa att hon säkert är jätteglad för att jag har tytt mig till henne. Hon fick en liten dotter till slut hihi :)

Muren är ner riven och nu känner jag att jag kan gå över till dom och dricka kaffe när min sambo är i väg på ärenden. Annars har jag alltid suttit ensam hemma. 

Herregud va skönt och roligt detta är :D:D:D

Smörig låt jag vet..

men TEXTEN stämmer så bra på mig, nu med panikångest och depressionen.

Christina Aguilera - Reflection

Look at me 
You may think you see 
Who I really am 
But you'll never know me 
Every day 
It's as if I play a part 
Now I see 
If I wear a mask 
I can fool the world 
But I cannot fool my heart 

Who is that girl I see 
Staring straight back at me? 
When will my reflection show 
Who I am inside? 

I am now 
In a world where I 
Have to hide my heart 
And what I believe in 
But somehow 
I will show the world 
What's inside my heart 
And be loved for who I am 

Who is that girl I see 
Staring straight back at me? 
Why is my reflection 
Someone I don't know? 
Must I pretend that I'm 
Someone else for all time? 
When will my reflection show 
Who I am inside? 

There's a heart that must be 
Free to fly 
That burns with a need to know 
The reason why 

Why must we all conceal 
What we think, how we feel? 
Must there be a secret me 
I'm forced to hide? 
I won't pretend that I'm 
Someone else for all time 
When will my reflection show 
Who I am inside? 
When will my reflection show 
Who I am inside?

Jag satt här en kväll och googlade och ramlade över den här dokumentären.

Man sitter ju och funderar ibland på vad det är "för fel på en".

Jag är dock inte bipolär,

lutar mer åt vinterdepression.

Men här har du länken till dokumentären, väldigt bra dokumentär!

Robbie Williams är även med, det blev en överraskning för mig.

http://documentaryheaven.com/stephen-fry-the-secret-life-of-the-manic-depressive/