Jag har hittat en väldigt bra text som beskriver allt så bra. Det är så svårt att sätta ord på detta men den här texten, alltså den är perfekt skriven!

KLICKA OCH LÄÄÄÄÄS --> Att leva med paniksyndrom

I texten så pratar hon mycket om hur man kan förändra vården och hur paniker kan bli bättre bemötta när de söker hjälp. Då började jag fundera på hur jag blev bemött och tänkte skriva ner lite tankar kring det här:

När jag ser tillbaka, för ett år sedan i februari. Då satt jag hemma med den ena panikattacken efter den andra. Jag hade ingen aning om vad som hade drabbat mig mer än vad jag fått veta av min sambos förklaringar.
Jag var livrädd och kände mig så ensam. Jag trodde att jag skulle bli mentalt störd eller att jag höll på att bli galen.

När min sambo till slut fick iväg mig till vårdcentralen så var jag ett nervrak. Jag skämdes så otroligt mycket. Jag kände mig så löjligt. Att komma in där på vårdcentralen och berätta att man trodde att man skulle dö trots att man var frisk. Att man hade något som hette panikångest.

Jag kommer inte ihåg ett ord av vad läkaren sa. Inte ett ord. Blackout. Han kanske sa att panikångest var normalt, vad vet jag. Det skulle verkligen vara på sin plats att få en liten broschyr att ta med hem, men det fick jag inte.
Jag fick inte heller ett telefon nummer som jag hade kunnat ringa på och få stöd. Nej jag fick en tid, en tid hos en kurator. När skulle jag få träffa kuratorn? Det kunde han inte svara på, bara att vänta och se.

Sen åkte vi hem. Jag var helt borta i huvudet, att ta sig till vårdcentralen tog på alla mina krafter för att klara av. Vad hade jag fått av det? EN BOKAD TID.

Vad skulle jag göra så länge? VÄNTA
Jag hade så mycket frågor, jag var desperat efter hjälp och livrädd men läkaren hade bett mig att vänta.

Just då accepterade jag det hela. Jag visste inte om något annat. Jag hade ingen aning om vad panikångest var, jag visste inte hur behandlingen såg ut eller om man fick en behandling överhuvudtaget. Jag skulle prata med en kurator, betydde det att jag skulle sitta och prata om min barndom och massa sånt? Jag hade ingen aning...

Det var den värsta tiden i mitt liv, att vänta på den där bokade tiden. Min sambo ringde vårdcentralen efter en vecka då ingen fortfarande hade hört av sig och jag klättrade på väggarna. Vårdcentralen hade fortfarande inget svar.

Jag fick vänta över en månad innan min bokade tid blev av.
Under den månaden hade jag googlat som en idiot, hyperventilerat, gråtit mig till sömns.

Väl hos kuratorn så är jag ivrig, jag vill veta allt om de här helvetet som har drabbat mig och jag vill få bort det NU.
Men kuratorn säger ingenting, hon ber mig berätta om mig själv, sedan nickar hon och mhmmm:ar i en timme. Sedan var tiden slut.

Jag gick dit en gång till efter detta men sedan sa jag nej tack, för vad gav det mig? Ingenting.
Jag fick boka tid hos psykolog i stället och kognitiv beteendeterapi det kändes bättre och som något som skulle hjälpa mig trots att jag inte hade en aning om vad det var.

Men inte var det bråttom inte, jag fick vänta ytterligare 2 månader tills dess.
Som tur var var det sommar och jag blev distraherad av blommor och bin, fiske och fika på altanen.

När jag till slut fick träffa psykologen så var jag bitter och arg. Jag hade fått vänta på svar, hjälp, stöd ända sedan vintern och nu var det augusti.

Väldigt dåligt tycker jag!


Vad hade läkaren kunnat berätta för mig när jag sökte hjälp första gången?

Jo..

Ett telefon nummer som jag hade kunnat ringa på om det blev akut
En broschyr som jag kunnat ta med hem för att det är svårt att lyssna på honom när man har panik!!
En hänvisning till en hemsida med information
En hänvisning till ett forum på internet där jag kunnat prata med andra
En broschyr om vad man kan få för hjälp i just min stad tex. stödgrupper osv.


Det är svårt att ställa frågor när man har panik, det är svårt att lyssna och det är svårt att fråga om hjälp.
Det hade hjälpt mig så mycket om den där läkaren hade gjort något för mig när jag var där i stället för att skicka hem mig med ingenting.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...