På fredag ska jag åka tåg. Jag känner mig lite apatisk för tillfället. Det kom så plötsligt.

Vi har alltid åkt bil när vi ska ner till min familj, min sambo och jag.

Men nu gick bilen sönder, det kom så plötsligt och vips så måste vi åka tåg.

Jag åkte tåg i somras till stockholm och det gick ganska bra. Jag tvingade mig själv.

Men jag har ändå undvikit tåg och bussar och har lyckats att slippa åka nu på ett helt år minst.

Då känns det extra pirrigt nu när jag helt plötsligt måste ta tag i den där rädslan :(

Jag vill inte vara instängd, jag vill inte vara instängd med massa människor. 

Jag har lyckats övertala mig själv att det finns toalett på tågen, att det är lugnt och skönt och man sitter och tar det lugnt. 

Rädslan sitter nog mest i att jag inte har åkt tåg så många gånger, att det är en grej som är ovant för mig. Att det känns som att jag inte har någon kontroll eftersom jag inte har koll på någonting vad gäller hur man åker tåg.

För att känna mig trygg och lugn så vill jag ha koll på varenda detalj, men då är det ju svårt att prova nya saker såklart. Men det är ett problem jag har som jag måste jobba med. Jag måste våga släppa taget och bara köra på och intala mig själv att jag kommer inte att dö. Det kommer gå bra oavsett vad som händer!

Jag är glad att jag ska åka med min sambo, han är min största trygghet just nu.

Jag hoppas hoppas hoppas att jag kommer att inse att det är helt okej att åka tåg. Då kan jag åka tåg själv ner till familjen sen, då slipper min sambo åka dubbla vändor för att lämna och hämta mig.

Vad gäller kostnaden så kostar det ungefär lika mycket att åka tåg som att åka bil. Det positiva är att min sambo slipper sitta och köra i flera timmar. Jag vill klara av det här för hans skull. Han är min klippa och han finns alltid där och hjälper mig. Men de här körningarna till min familj, alltså det håller inte.

Skulle vara jättebra om jag klarade av att åka tåg själv sen efter det här.

Som sagt känner mig lite apatiskt nu, typ tom. Inga känslor, ingenting. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Jag vet inte hur jag kommer att känna när det är dags att åka till tågstationen. Jag vet ingenting.

Det skrämmer mig :(

Men jag vet att det är värt för att hälsa på familjen. Jag vet det. Därför tvingar jag mig själv.

Jag kommer inte att dö

Men kommer jag få panik?

Nej nej, hoppas inte, tror inte. Vill inte de!

 

Margita

2 februari 2012 22:09

Vad glad jag blir att du uppskattade att jag lade ut texten! Precis min tanke, att vi med sjukdomen kan få upplysning, och även andra. Jag tror det är viktigt att vi pratar och är öppna om alla psykiska sjukdomar. Förr var det ju tabu. Själv är jag 60 i år och har nog mycket av en skam i mig för att jag inte är som "alla andra".
Jag har gått en kort tid i KBT-terapi och det hjälpte mig väldigt mycket. Bland annat fick jag lära mig en andningsteknik när jag (turligt) nog fick en panikattack hos min psykolog. Då fick jag verkligen känna av att det hjälper att fokusera och andas. Numer är paniken min "vän", om jag känner av att den är på väg, så säger jag ungefär: jaha, så du behagar komma nu, ok, gör det då, jag är inte rädd för dig" och vad händer då? jo, paniken klingar av mycket snabbare. Men det är tufft att ständigt gå omkring med nån slags ångest. Det tar mycket energi. Jag älskar inte heller att åka tåg. Precis som du så är jag rädd att bli fast...och instängd. Jag åker ibland till Göteborg och då passeras en tunnel, den hatar jag ;) men jag tror att jag lärt mig en strategi där, jag brukar fokusera på något i min mobil, läsa en bok eller bara försöka andas så långsamt och djupt jag kan.
Oj, detta är nog den längsta kommentar jag skrivit. :) Kram till dig!

http://sengas.bloggplatsen.se

MsEvolyn

2 februari 2012 22:53

Jag är lite likadan, alltså vän med paniken. Det känns mer som att det är ett sätt att släppa på trycket när jag får en attack, men det är inte så trevligt om jag skulle få den när jag är på affärn eller så. Därför är det fortfarande ganska svårt att göra normala saker eller att träffa nya människor men jag jobbar på det :)

Tack för kommentaren! Kramar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...