En sak som jag inte har tränat på så mycket är att sitta i ett rum med massa folk. Att sitta tyst och lyssna en lång stund.

Jag fick träna på det nu nyligen. Det var en föreläsning och gamla minnen och känslor kom fram igen.

Jag blev nervös, ångestfylld.

Efter så här lång tid, efter allt jag har övervunnit, så har jag fortfarande stunder som är svåra.

Men jag såg tillbaka på allt jag har klarat av och tog det "med ro". Bara att köra på och härda.

Ingen i gänget visste om hur jag mådde, vad jag tänkte på, hur jag har kämpat med ångest förr.

Innan när vi väntade på att få gå in så var jag tyst. Sa inte ett ord. Satt med de andra och såg säkert jättesur ut. 

Ensam i ett rum fullt med folk.

Men jag vet hur jag ska hantera det nu. Min ångest är inte borta men jag har så många gånger fått det bevisat för mig, att om jag bara kör på och struntar i rädslan så går det bra. Det kommer att vara smärtfritt, inget konstigt komma hända, inget är farligt. Så nu för tiden så bara gör jag det.

Men det var lite "nostalgiskt" om man får kalla det så, att känna de där ångestkänslorna igen. Konstigt liksom, det var så längesen. Jag har varit så duktig och klarat så mycket och plötsligt så var jag en rädd liten mus igen som jag var förr.

Men om man ska förklara på ett konstigt vis så kändes det som att jag delade på mig. Det var ångest-jag och vanliga-jag. Vanliga-jag tog ångest-jag i handen och liksom ledde mig själv in i rummet och klappade mig själv på axeln och sa att det kommer bli bra. Jättekonstigt förklarat jag vet, men det känns så ibland. Att ångest-jag är inte jag längre. Att det är en vän som jag kände förr och som jag förstår mig på men som jag inte delar rädslor och oro med längre. Jag har liksom tagit farväl av den delen som var jag förr.

Föreläsningen gick bra i alla fall. Så skönt att få visat för mig själv att den delen kan jag stryka ett streck över nu. Nästa steg är väl att föreläsa inför folk. Men det tar vi inte nu, det får bli i framtiden någon gång :)