friskochgalen

Direktlänk till inlägg 10 april 2013

Alltid uppförsbacke

Av MsEvolyn - 10 april 2013 22:03

Jag ser mitt liv i berg och dalar. Uppförsbacke och nedförsbacke.

När jag kämpar mig uppför så ser jag toppen och tänker "en liten bit till, sen är det nedförsbacke"

Jag pushar mig själv, ramlar kanske, men reser mig och går framåt.


Men en sak som är dryg är, att så fort jag är på kanten på toppen, jag tar tag med handen på toppens kant och ska bara dra upp min kropp och förväntar mig att se en vacker utsikt och lite lön för mödan. Vad händer då?

Jo då var det inte toppen som jag nått, utan bara en avsats, en liten kant och när jag tittar uppåt så ser jag att det är en bit kvar till toppen. Jävlar.. Någon som känner igen sig?


Så har det varit det senaste året, så fort man tror att man ska få andas ut en stund. Ta igen sig lite, så är det bara att traska på igen utan paus. Tack och lov för att jag inte har gett upp än, utan jag har mitt hopp kvar. Hoppet om att en dag få lön för mödan och lite nedförsbacke.


Jag pratar i gåtor nu, men det jag pratar om är jobb, att jag är så blyg och den ständiga kampen om att ta sig till jobbet, försöka bli mer social och pressa sig själv trots att kroppen skakar av rädsla.


Så fort jag blev bekväm på mitt första jobb som jag fick i somras, så tog det slut.

Så fort jag blev bekväm på mitt andra jobb, så tog det slut.

Och nu på mitt tredje jobb så jag har kämpat på i flera månader, jag såg toppen på berget och skulle få sommarjobb med härliga arbetskamrater och helt okej jobbuppgifter som jag nu hade lärt mig utan och innan.

Vad händer då? Jo de förflyttar mig till en annan plats på jobbet så jag är helt nybörjare igen, precis innan högsäsong!


Jag trodde att jag skulle kunna slappna av lite den här sommaren, jag tyckte jobbet var läskigt men hade ändå lyckats lugna ner mig ofantligt bra, jag hade till och med arbetat själv på mina pass flera gånger och klarat av dagarna galant. Jag såg en sommar framför mig där jag för en gångs skull skulle känna att jag hade kontroll på situationen, att jag kände mig bekväm och trygg.

 

Men nej, jag fick börja om från början igen. Nu är det ny plats, nya uppgifter. Allt ska läras om på nytt precis innan högsäsong. Jag känner mig någorlunda pressad och stressad nu!


Men jag vet att om jag inte hade blivit tvingad, inslängd och spontant förflyttad utan att få tycka något så hade jag aldrig fått uppleva detta.


Enda sättet att utvecklas, att lära sig och att få bort nervositeten är att träna. Och den här sommaren så var det ödet som bestämde att jag skulle träna lite till. Inte mitt drömscenario men det är så det är bara.


"Vi tyckte att du skulle passa där" hörde jag att personalschefen sa.

Det är en stor komplimang och jag borde blivit supderduperglad. Men jag kände bara ååh du skulle bara veta vilken förvirrad, livrädd, nervös och blyg person ni har att göra med.


Det syns tydligen inte på mig, hur nervös och rädd jag faktiskt är. Utåt sett kanske jag ser ut att vara väldigt lugn och sansad? Kanske till och med vänlig fast att jag har jättesvårt att le?


Oj, glömde nämna. De flyttade mig från städet till receptionen. 


Alltså fattar ni?! JAG I RECEPTIONEN PÅ ETT STORT JÄVLA HOTELL UNDER HÖGSÄSONG... oh my god.

 

 

 
ANNONS
 
Ingen bild

D

16 april 2013 12:03

Hej Anna!
Vill bara skriva att din blogg fortfarande får mig att må bättre!

Kram

D

MsEvolyn

16 april 2013 16:34

Åh vad kul att du är kvar :) Hoppas det är bra med dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av MsEvolyn - 19 oktober 2016 12:44

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Av MsEvolyn - 28 september 2016 20:14

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Av MsEvolyn - 17 september 2016 21:03

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Av MsEvolyn - 26 augusti 2016 20:53

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Av MsEvolyn - 18 juli 2016 20:39

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se