Idag var jag förbi mitt kanske nya jobb. (mitt drömjobb som ska bli mitt annars jävlar, haha)

Det här med första dagen på en arbetsplats. Man kan lätt säga att det var stor skillnad mellan den här gången och förra gången.

Här kommer lite citat från ett gammalt blogginlägg när jag skulle jobba första dagen i juni i år.

"Fy fan alltså vad nervös jag var, var nästan i chock. Min sambo försökte lugna ner mig och vara positiv. Men bara bilresan dit var läskigt nog för mig. Jag var så rädd att stå på egna ben och vara med främlingar. Jag ville klamra mig fast i min sambos famn och aldrig släppa taget."

"På morgonen så var jag ett vrak. Jag hade sovit max 3 timmar, hade bara legat och blundat mestadels av natten och inte kunnat somna."

"Men jag sminkade mig, klädde på mig och pressade ner havregrynsgröt i magen. Jag mådde så himla illa och fick verkligen tvinga i mig frukost."

"Sedan kom det värsta, minutrarna innan man ska gå ut genom dörren. Fy fan säger jag bara!

Jag gick på toa kanske åtta gånger, djupandades, började nästan gråta och tog till slut två lugnande tabletter. Eller milt rogivande som det heter."

"När vi stannar bilen utanför jobbet och jag ska kliva ur så känner jag "lämna mig inteeee!!" Men jag kramar honom, han säger att det kommer att gå bra och jag kliver ut ur bilen."

Vad hände den här gången då?

Jo allt gick superduper bra! Jag var inte ett dugg nervös dagen innan, jag tänkte inte ens på det. Jag som brukar oroa mig tre dagar innan och få ont i magen. Men den här gången var det bara en vanlig dag innan jag skulle iväg på en grej. Jag var så avslappnad och kände att det skulle bli roligt! Den känslan var det längesen jag kände inför att jag ska göra något okänt. På morgonen så gick jag upp som vanligt, åt frukost som vanligt. Jag fick lite fjärilar i magen men det var inte värre än så. Jag var så säker på att folket jag skulle träffa skulle vara snälla och att jag så gärna skulle vilja jobba där. Allt var bara tipp topp! :)

Yaaaay   

Så stor förändring på två månaders tid, den du!

Upp som en raket och ner som en pannkaka.

I förrgår var jag så lycklig när jag skrev de där inlägget om nytt jobb. Nästa dag trippade jag iväg till mitt nuvarande jobb och sa till dom att jag hade hittat nytt. Jag förklarade som det var, att det nya låg närmare hemmet men att jag gärna tar extrapass då och då på mitt gamla.

Inga problem tänkte jag...

Men sen får jag ett samtal från chefen. Hon var helt i panik och säger saker som att "vi var ju överens", "du är schemalagd två veckor till" och "du kanske inte kan vara ledig och provjobba på måndag". Hon skällde ut mig och jag kände mig som en brottsling.

Jag började nästan gråta. Jag fattade ingenting. Vadå schemalagd i två veckor? Är det någon slags skyldighet?

Jag sa att jag inte hade sett det schemat men när jag gick och kollade så fanns det där, GÖMT BAKOM PAPPER.

Är det mitt fel då?

Jag hade ingen aning om att de kunde förbjuda mig att provjobba. Jag är ju bara extranställd!

Till slut så får jag provjobba, tack för det -.-

Men att jag fortfarande måste jobba två veckor till! 

Jag sa att jag kanske kommer förlora det nya jobbet, de kanske tar in en annan... :( Men chefen brydde sig inte ett dugg.

När jag hade slutat mitt pass var jag hur deppig som helst. Jag ville bara säga upp mig där och då, men jag vet inte vilka rättigheter jag har. Allt snurrade i huvudet. Jag hade möte på katthemmet direkt efteråt så vid åtta tiden när jag kommit hem var jag helt slut.

Sen kom den, ångesten. Jag kände igen känslan som fan. Det var så länge sen sist men utan tvekan, nu kommer en ångestattack! Jag låg i soffan, orolig och mådde dåligt. Till slut så får jag kväljningar och springer till toan och spyr och gråter och spyr. Jag börjar skaka och frysa. Lägger mig i sängen och känner mig helt utmattad. Va fan är det som händer...

Alla dessa veckor som jag har KÄMPAT. Sen kom sista droppen och jag blev nertryckt till marken. Jag blev nästan förlamad i kroppen och bara låg i sängen. Jag var så trött. Till slut så sjukanmälde jag mig till dagen därpå. Jag fick ett smörigt sms tillbaka, men jag VET att de inte bryr sig.

Idag har jag andats, suttit i solen och tagit det lugnt. Gud vad jag behövde det! Man måste verkligen lyssna på kroppen och säga stopp när det behövs! Jag har pratat med nästan alla jag känner i telefon och berättat.

De har inget kontrakt på mig, jävligt slarvigt av dom. Så vitt jag vet så gör det mig till timvikarie, vilket betyder att jag kan sluta när jag vill. Tack gud för det!

Jag tänker inte förlora ett drömjobb och få ångestattacker på grund av ett par jävla idioter som utnyttjar ungdomar som inte vet sina rättigheter!!!

Jag läste ett gammalt blogginlägg från i vintras januari 2012. Ojojoj vilka framsteg jag har gjort sedan dess.

Inlägget handlade om en helvetesdag då vi skulle åka och handla. Jag hade jättesvårt för att åka på affärer.

Här är länken:

http://friskochgalen.bloggplatsen.se/2012/01/20/7143279-agorafobi-social-fobi-panikangest-helvetes-dag/

För att visa skillnaden från då till nu så kan jag berätta att idag var det första gången som jag gick in på Sibylla och betalade maten och hämtade den själv. Varenda gång innan så har det varit min sambo som har gjort det. Dels för att det varit han som haft pengarna och dels för att jag inte velat.

Men idag så hade jag pengar, egna pengar som jag har tjänat. Så jag bjöd honom och mig på goa hamburgare, gick in själv betalade och gick ut. Det var stort att äntligen kunna göra det! Jag har även varit in på dom så kallade "trygga affärerna" själv nu. När min svärfar har skjutsat mig och min sambo inte varit med överhuvudtaget :D

Så de där med ångestattacker, kassor och affärer, det är borta nu ^^

Nästa vecka ska vi åka till ett shoppingcenter och handla lite arbetskläder och ta en fika. Sist vi gjorde det var kanske ett år sen och då var jag jättenervös, men nu ser jag fram emot det :D

Framsteg gillar vi, speciellt när man kan gå tillbaka och läsa och verkligen se vilken skillnad det har blivit!

Det som nästan aldrig händer HÄNDE MIG! :D

Jag skickade iväg ett mejl, en spontanansökan på ett nytt jobb. Jag vet, de svarar aldrig och får väl in 20 stycken i veckan. Mitt CV är inte så speciellt mer än att jag är datavan, volontärarbetar och har gått ut gymnasiet...

Men hoppas gjorde jag.

Vips tre dagar efter så ringer de mig!! Jag fick komma in på intervju samma dag!!

Det var ett hotell igen. Men inte vilket hotell som helst. Om man ska jämföra med hotellet jag jobbar på nu så är skillnaden himmel och helvete!

När jag kom till intervjun så kände jag ett stort lugn när jag klev in. Det var så harmoniskt där, hemtrevligt och hon som intervjuade mig var så avslappnad och trevlig! Rummen var så vackra och nyrenoverade, en riktig fröjd att städa dom kan jag tänka mig :)

Arbetskläder finns inte, man får ha på sig det man är bekväm i (!) När man jobbar så får man låta kreativiteten flöda. Alla är öppna för förslag och om man vill ändra, förbättra eller göra på sitt sätt så är det fritt fram.

Jag skulle jobba som receptionist, städare, duka fram frukost och middag. 

Trots att det är lite läskigt så vet jag att det är jättebra för min utveckling att ta mer ansvar :)

Det var mer som ett lägenhetskollektiv än ett hotell. Det var inga gäster där då men jag kunde se framför mig hur de satt i matsalen och umgicks, pratade och hade trevligt. Hon berättade att de flesta gäster sitter inte inne på rummen. De sitter ute i matsalen (som är som ett vardagsrum) och umgås och tittar på TV tillsammans :)

Jättemysigt ställe!!!

Det bästa av allt, det är bara 24 rum, i stället för över 100 rum som jag har nu. Hejdå till stress och tokstädning :D

Jag ska provjobba på måndag och det ska mycket till att de vips säger "nej de funkar inte hejdå" tror jag :)

Så jobbet är väl så gott som mitt och jag ser framemot det som faaaAAAAaaan! :D

Arbetstider 16,00-21,00 Alltså har jag hela dagen att umgås med min karl, hitta på saker, handla eller ta en spontan sovmorgon om jag vill. Sen får jag något morgonpass och något helgpass också så ekonomin går ihop.

Hur fan gick det här till? Turen är äntligen på min sida efter ett jävla skitår!!! :D

Nu ska jag bannemej skriva av mig och den som läser hela inlägget borde få en guldmedalj för jag känner på mig redan nu att det kommer bli långt ;)

Nu har jag jobbat på mitt jobb med hotellstäd i 9 veckor. Hela jag som person är förändrad. Min sambo har märkt det på mig. Vi kan ta ett exempel:

En dag så får jag för mig att jag vill hitta på någonting.

-Vi gör aldrig någonting! säger jag

-Vad vill du göra då? frågar min sambo

-Ja, vad som helst, bara hitta på saker, åka iväg och titta på nått...

-Men jag har varit så van att du aldrig vill göra saker, svarar min sambo

Och där kom det.. det är ju fan sant. Förut ville jag aldrig göra saker. Allt var för läskigt och man stannade hellre hemma. Man kunde alltid hitta på orsaker till varför man hellre stannade hemma. Vädret var inte så bra, jag var trött, vi borde städa lite i stället...

Men nu, NU VILL JAG GÖRA SAKER. Jag ser fram emot att göra saker som var läskigt förut. Nu kan jag ge det en chans. Ja, varför inte, jag kan väl prova att gå på ett cafe eller äta på en restaurang. Jag får inte panik när jag tänker på det längre. Jag ser mer fram emot det :)

Jag har varit med om så mycket dom här veckorna att allt annat är ingenting för mig :)

Jag har pressat min kropp något så oerhört. Jag har slängts in i "läskiga" situationer nästan varje dag, i nio veckors tid! Jag har fått lov att ta initiativ, pratat med folk och vips så blev jag självgående på jobbet och nu har jag full kontroll där. Jag behöver ingen barnvakt ;)

MEN jag kan ha pressat mig för mycket också. Det är en stor omställning att gå från att vara hemma dygnet runt till att jobba 5-6 dagar i veckan på ett fysiskt tungt jobb. Varje dag har varit en kamp mot klockan och jag har kämpat för att hålla mig på de andras nivå trots att jag är nybörjare både inom branschen, att överhuvudtaget jobba, och allt det psykiska som jag har haft problem med.

Idag så brast det för mig. Jag hade så ont i kroppen, varenda muskel, hela ryggen, nacken, armarna. Jag orkar inte mer men jag måste jobba. Jag har haft ont i kroppen varje dag efter jobbet. I början så låg jag ner hela kvällen när jag kom hem. Men nu har det blivit tyngre och tyngre. Ingen dag är en lugn dag. Jag har gått ner i vikt så jag håller på att tappa byxorna! Sist jag vägde så här lite så var jag 16 år (!)

Så idag så bara grät jag. Jag grät och grät för att jag hade så ont. För att jag bara får vara ledig EN dag och sedan är det jobbvecka mån-lör igen. Jag grät för att VD:n inte bryr sig. De frågar om man kan jobba övertid och vad ska man säga? De borde väl fatta att man inte är mer än människa!

Jag har pressat mig som fan de här 9 veckorna och ingen vet om hur jag har haft det innan. När jag var sjuk i två dagar för någon vecka sedan så ringde VD:n och frågade när jag kom tillbaka, för att det var kaos. Inte ett uns av medkänsla där! Jag hade hosta så det värkte i lungorna och den sitter i fortfarande, kanske för att jag inte vilade riktigt.

Varannan dag så får känns det som om man ska svimma för att man springer så mycket. En gång så funderade jag på att ta ett glas vatten med socker i bara för att klara av det. Jag jobbar fler timmar än vad ordinarie gör. Jag jobbar på deras pass plus extrapass. En gång jobbade jag till två på natten och började åtta på morgonen dagen därpå. Allt detta för att de inte vill anställa fler. Jag vill inte tacka nej för jag vet att det inte finns någon annan som kan hoppa in. Och jag vill inte bli avskedad för att jag tackar nej till massa pass.

Jag vill vara duktig och inte lat. Jag har känt mig lat i ett års tid genom att vara hemma. Så nu när jag äntligen jobbar så jobbar jag som fan. 

Jag vill inte låta bortskämd eller så. Jag vet att det finns folk som jobbar såhär jämt eller snarare mer.

Men jag är inte så stark. Efter denna nerförsbacke i ett års tid så är det svårt att klättra upp igen till livet. Det psykiska gör att man blir svagare i kroppen. Saker som är lätt för andra tar massa energi för mig. Jag funderar mycket, oroar mig och blir helt slut av detta. Plus att det är fysiskt tungt.

Alltså den där jävla arbetsplatsen, jag hatar den nästan. Så jävla mycket negativ energi har jag aldrig känt någonstans. Alla snackar skit om alla och VD:n bryr sig inte. Man får inte ens riktiga arbetskläder. Ett par byxor har jag fått som jag ska gå och lukta illa i för att jag inte kan tvätta VARJE KVÄLL!

Men det är bara att hålla ut, en vecka till sedan händer det grejer. Berättar mer om det i nästa inlägg ;)

tack till dig som orkade läsa hela! :)