Jag är så arrrrrrrrrrrrrrgh så jag kokar. Men samtidigt så känns det så befriande att jag nu har vågat säga EXAKT vad jag tycker och tänker!

Jag började det här blogginlägget med att skriva hela historien om mig och min mamma. Men det behövs inte. Jag tror ni förstår ändå.

Min uppväxt har inte varit en dans på rosor och min lillasyster som fyller tretton får just nu en "favorit i repris".

Mamma har inte lärt sig av sina misstag och super och super och super.

Den här gången så skällde jag ut henne efter noter. Jag sa allt jag tyckte och tänkte. Jag har inte vågat tidigare. Man lever som i en bubbla och är rädd att om bubblan går sönder så kommer hela världen rasa samman.

Men den här gången så sket jag i fina ordval och hävde ur mig ALLT. Hon förnekade såklart, skyllde på en massa, skyllde på andra men jag gick på direkt och sa

KAN DU NÅGON JÄVLA GÅNG TA ANSVAR FÖR DIG SJÄLV OCH ERKÄNNA VAD DU GÖR?!

Hon förstör sitt liv och hon förstör liv runt omkring sig. Efter många år så står vi alla kvar vid hennes sida trots svek efter svek. En vacker dag så står vi inte där, en vacker dag är hon ensam. 

Hur länge orkar man kämpa och stå ut för en människa?

Och framför allt när kommer man till den punkten då man inte kan förlåta sin egen mamma? 

Sommaren när jag var 15 år så förändrades mitt liv. Innan dess så var jag som en normal tonåring.

Det var den sommaren som jag nu ser klart att det var DÅ som jag började få ångest, agorafobi och började uteckla detta tills det blev värre och värre.

Vad hände den sommaren som förändrade allt och fick mig att må psykiskt dåligt än idag?

Jo, det var den sommaren som jag tog min väska och flyttade hemifrån. 

Jag flyttade hemifrån för att min mamma söp.