Ja här hemma sitter jag nu. För att klara av den händelselösa vardagen så har jag planerat saker framåt och har något att se fram emot. Det funkar ganska bra. Jag tar allt steg för steg.

Senast var det att jag skulle hem till min kusin. Då hade jag något att längta efter, se fram emot och det gjorde inget att jag blev deppig ibland för jag skulle ju snart till min kusin.

Nu är julen nästa steg, då ska jag till familjen. För att inte deppa ihop så håller jag fokus på det.

Alltså, jag är inte jättedeppig men humöret går upp och ner som fan. Ena dagen är det okej, andra dagen så sitter jag bara och stirrar tomt och vet inte vad jag ska göra. Det är inte hälsosamt att bara vara hemma.

Men jag har inget annat att göra. Jag har inga vänner här och inte några fritidsintressen. När jag blev arbetslös så fanns det liksom inget att göra.

Jag vill så gärna ha ett jobb :(

Jag måste klura ut vad jag vill plugga. Men det finns så många vägar att ta och det är så svårt att välja.

Mitt morgonhumör är uuuuuselt. På morgonen så vill jag bara dö. Jag vet inte varför men jag är i ett djupt svart hål då. Enda räddningen är min charmiga och roliga karl och en kopp kaffe. Men sen sitter jag där och vet inte vad jag ska göra av dagen. Jag försöker städa och göra något nyttigt men det känns mer och mer meningslöst. Varför ska jag städa och städa när det blir stökigt sen igen, allt går ju bara runt runt runt.

Det känns som att jag har fastnat och bara står och trampar på samma ställe. Jag vill skapa mig ett liv här men det känns som att det aldrig går framåt. Ja, jag och min sambo har ett underbart liv och förhållande. Men sen vill man även ha ett eget liv. Alltså egna intressen och vänner. Ja, ni fattar nog vad jag menar.

Körkort är väl något jag måste få gjort då.

Jobb

Körkort

Sen löser sig allt va?

Nu ska jag skriva lite på min bok, brukar lyssna på åskoväder som finns att hitta på youtube. Jätteskönt när man ska koncentrera sig :)

Klicka gärna och svara på min omröstning här på sidan :)

Här någonstans till höger ska den finnas ;) ------------------------------------------------------------->

Jag stötte på en bok som en annan person hade skrivit som jag blev inspirerad av. Den handlade om hennes erfarenheter med panikångest. Hon hade bundit boken själv och ritat en framsida för hand. Den innehöll stavfel och sådant. Men budskapet kom fram!

Då förstod jag att jag måste börja med min bok nu och släppa prestationsångesten. Jag fick för mig från början att min bok måste vara perfekt om jag ska skriva en. Därför kunde jag aldrig riktigt börja för jag trodde inte att det jag skrev skulle duga. Men jag måste släppa allt det nu och bara skriva från hjärtat! Budskapet kommer komma fram oavsett och det är det som är viktigast. Boken behöver inte vara värsta maffig och proffesionell.

Så ikväll har jag börjat på riktigt och kommit en bit :)

Spännande!

Första veckan efter att jag blev uppsagd var helt okej. Jag var fylld med självförtroende och kände att allt skulle lösa sig. Jag hade ju trots allt lyckats få två jobb på raken. Så att fixa ett tredje jobb skulle nog gå jättebra. Plus att jag hade mer pengar på kontot än jag någonsin haft efter att jag fått dubbellöner! Så vi skulle nog klara oss ett tag om det skulle ta en tid innan jag fick nytt jobb.

Första veckan var som sagt jättebra. Jag fick lite "ledigt" jag som jobbat hela sommaren och jag kunde äntligen ta tag i städningen hemma som har varit lite halvgjord den senaste tiden. Men sedan när den första veckan gått och all städning var klar så blev jag nedstämd och deppig.

Det var inte alls lätt att hitta jobb, vilket jag egentligen visste. Och jag började fundera på att plugga i stället men jag har inget intresse i något speciellt. Alternativen blev färre och färre och till slut så blev jag bara sittandes och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag började känna mig värdelös och rastlös. Jag började få panik över att tänk om panikångesten kommer tillbaka nu? Ska jag sitta i flera månader igen och bara gå fram och tillbaka i huset? Jag kommer bli knäpp!

Jag försökte vara positiv här hemma och städade på, jag försökte städa bort mitt dåliga samvete av att jag var arbetslös och inte tillförde någonting. Men min nedstämdhet blev inte mindre av det.

Sedan bestämmer jag mig för att sluta snusa. Jag hade snusat så mycket av att bara vara hemma hela dagarna att stocken hade tagit slut alldeles för fort. Jag ville verkligen inte köpa en ny och känna mig mer värdelös  genom att jag snusar bort pengar. Så jag tog beslutet att sluta. Lättare sagt än gjort så klart.

Nu har det gått en vecka sen jag slutade och jag är så jävla deppig. Jag har ett hemskt morgonhumör och försöker hälla i mig kaffe med hopp om att må lite bättre. Jag går omkring i mjukisbyxor och sätter upp håret i en tofs som bäst. Jag ser ut som skit och mår som skit.

Allt känns meningslöst just nu. Som om jag har fastnat och inte vet hur jag ska ta mig vidare. Jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra, jag vill i alla fall inte stå här och stampa det är ett som är klart!

Jag gör ingenting, är bara hemma. Det finns ingenting att göra heller om  jag hade velat. Den enda saken som jag hade planerad var ett möte på katthemmet MEN SÅ GLÖMDE JAG BORT DET. Jag började nästan gråta. Den lilla grejen, den enda grejen som jag skulle göra den glömmer jag. Jag är så trött på att bara sitta hemma och så glömmer jag bort den enda grejen. Fy fan :( Nu är det flera månader  till nästa gång :(

Alltså, jag har inga vänner, har bott här i snart två år och har fortfarande noll vänner :( Längtar så förbannat efter tjejsnack och att bara sitta och hänga med en tjej :(

Jag har inga kläder, efter allt jobbande så har jag gått ner flera kilo i vikt och alla kläder hänger och ser för jävliga  ut. Samtidigt som jag inte har shoppat riktigt på flera år så jag börjar se nu att min 23 årings garderob mest liknar en 16 årings garderob. Trivs inte i någonting och därför blir det mjukisbyxor så man ser ut som skit.

Jag har inget jobb och inte några pengar. En månadslön fick jag med vanlig inkomst. EN ENDA I MITT LIV! Sen var jag nere på fattigdom igen. Hatar att vara fattig. Inte för att jag vill shoppa eller så det skiter jag i. Nej för att det känns så jävla otryggt och att man aldrig kan spara en krona.

Ingen vill hälsa på. Jag har bott här i snart två år och på dom 24 månaderna så har:

- Farmor kommit upp 1 gång

- Pappa och lillbrorsan 1 gång

- Mormor 1 gång (vi skjutsade)

- Kusin 1 gång

- Kusin 2, 2 gånger

- Lillasyster 3 gånger (vi skjutsade två av dom gångerna)

- Mamma 0 gånger

- Moster 0 gånger

Jag saknar allihop så jävla mycket. När min kusin och syrran var hit en helg så började jag gråta på tågstationen när de skulle åka hem (såklart så att de inte såg mig) Jag och min sambo gick mot bilen och jag försökte hålla tillbaka tårarna men var skitsvårt. Jag saknar dom så himla mycket :( Min kusin hade då väntat nästan två år innan hon förmådde sig att hälsa på. Alltså det sårar jävligt mycket...

Det här inlägget ovanför skrev jag den 14 november men det blev bara sparat som utkast. Men publicerade det nu i stället.

Någon dag efter detta så fick jag världens gråtattack. Jag bara grät och grät och grät. Jag såg verkligheten för vad den egentligen är. Jag är arbetslös, har inga vänner, ingen hälsar på osv. Min sambo såg hur dåligt jag mådde och bad mig börja snusa igen och att jag skulle ta en helg hos min kusin. Sagt och gjort..

Nu är jag hemma igen med ny energi, lite deppig men gladare i alla fall. Jag har haft kopiöst mycket tjejsnack. Nikotinhalten är okej och jag mår bättre.

Nu tar vi en dag i taget. Jag vägrar låta panikångesten ta över mitt liv IGEN.

Det kanske inte fungerar på alla men det fungerade på mig :)

Nu har jag avklarat mitt andra jobb sedan jag fick den här ångesten. Två arbetsplatser har jag vågat mig till, jag har träffat nya arbetskompisar två gånger, arbetat med något som jag aldrig testat förut, två gånger!

Nu känner jag mig så himla stark. Jag har verkligen tränat i att hålla ut, härda och inte ge upp när rädslan kommer.

Ni kommer inte tro mig men jag måste berätta vad jag jobbat med senaste månaden bara för att ni ska förstå vilka enorma framsteg jag har gjort.

Ehum..

Jag har alltså tagit hand om ett helt hotell, ensam på mina pass!!! Hur galet är inte det???? :D

Lilla rädda jag har stått i kassa, receptionen, serverat mat och tagit hand om gäster.

Jag som inte ens vågade betala i kassan på ICA förut, jag som inte vågade gå utanför huset eller vara med när rörmokaren kom på besök hemma!

Jag var så jäääävla nervös i början på jobbet. Jag blev verkligen inslängd på en ny plats där jag inte hade en aning om hur saker ska skötas, hur det fungerar eller någonting. Varningstutorna skrek i mitt huvud. Ångesten drog på som fan och skrek: SPRING DÄRIFRÅN, GE UPP, DU KLARAR DET ALDRIG, DU KOMMER ATT SKÄMMA UT DIG!!!!

Men jag stannade kvar och härdade genom många obekväma situationer och allt löste sig till slut.

Vad fick jag ut av detta då?

- Jo, att allt är inte så himla farlig

- Det gör inget om man gör fel ibland

- Det är okej att vara förvirrad när man är ny

- Ingen märker av mig, eller tittar på mig hela tiden. De är för upptagna med sitt eget.

Det läskigaste var att stå i kassan. Jag hade aldrig skött en kassa apparat förut. Jag var så himla rädd att göra fel. Jag trodde att världen skulle gå under om jag inte gjorde allt perfekt. Samtidigt ska man le och se glad ut haha.

Men varje dag så kollade jag i boken hur många det var som jag skulle ta betalt av. Sedan kryssade jag för varje gång och vips så hade jag tagit betalt av 10 personer ena dagen, 7 personer andra dagen och 8 personer tredje dagen. Utan att jag märkte det så hade jag tränat och nött in det till slut. Och det var ju inte så farligt som jag trodde. Tack och hej , välkommen åter! Inte mer än så..

Jag kan så mycket mer än vad jag tror har jag märkt. När jag slängs in i dessa läskiga situationer så tror jag att allt ska gå åt  helvete, men det gör det inte! I stället så förvandlas jag till något helt annat, en autoinställning sätts på inom mig och allt går på räls. Jag blir vältalig, hjälpsam och jag till och med drar ett skämt. Sedan efteråt så står jag där och gapar över mig själv, va fan hände? Hur kunde det gå SÅ bra? Var det jag som lät så där proffesionell? :S

Tydligen!

Mitt problem är bara att komma över den där tröskeln. Jag står och velar och velar och inte vågar. Men när jag får en spark i baken och flyger över ändå, ja då visar det sig att det inte var så läskigt på andra sidan ;)

Jag hann precis lära mig allt på arbetsplatsen, det började gå smidigt och jag fick arbetskompisar (mest var jag ensam men städarna var där någon timme på vardagar). Ja, precis när jag lärt mig allt, då säger dom upp mig :(

Tråkigt tråkigt tråkigt. Men jag har fått så viktiga erfarenheter så det var det värt! Nu ska jag söka nytt jobb och det finns inte några gränser för vad jag klarar av (okej, kassan på ICA Maxi tror jag att jag hoppar över ändå)

Men annars så ska jag försöka söka på allt möjligt.

Wish me luck!

Och du, om jag klarar av det, så klarar DU av det. Kolla bakåt i min blogg så kan du se vart jag kommer ifrån. Om jag klarar att ta mig därifrån och hit. Då klarar fan du allt också! Kämpa på!

När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och släpa iväg dig själv på det du ska till. För dit ska du, och nästa gång kommer det inte vara lika läskigt, jag lovar :)  

Jahapp nu sitter jag här. Jag kommer så väl ihåg när jag satt och bad till gud att ångesten skulle försvinna. Jag ville ha ett normalt liv och göra normala saker men ångesten satte stopp för allt. Jag blev fånge i mitt eget hem.

Nu är den borta, poff, som trolleri!

Men det är inget trolleri, det är jag som har kämpat, tränat och utsatt mig för den om och om igen, vågat och varit modig trots att jag varit livrädd sjujävla många gånger.

:)

Många dörrar har öppnats för mig nu. Jag kom på en stooor grej. Jag kan tänka mig att plugga på högskolan nu. Innan så var det inte på tal. Jag och sambon försökte prata om det, att jag kanske kunde plugga på distans eller något. Men oftast är det obligatoriska träffar ändå och jag var livrädd för detta.

Men nu, nu känns det okej :) Det känns inte läskigt längre!! :D Jag börjar fundera på vad jag vill plugga, vad jag vill satsa på. Äntligen kan jag styra mitt eget liv och göra vad jag vill!

Jag och sambon tog en fika på stan för första gången för några veckor sen. Så jävla sjukt. Det tog ett och ett halvt år att ta en fika på stan! Men när jag väl satt där så smakade koppen kaffe underbart gott!

En annan grej jag har gjort är att frivilligt följa med min sambo på en låååång bilresa som sällskap. Jag behövde inte om jag inte ville. Men jag gjorde det. Jag fick ont i magen precis när vi skulle åka men jag bara gjorde det! Det visade sig att det var så jävla värt. Vi åkte genom ett vackert höstlandskap, åt lunch på restaurang och skrattade och pratade hela vägen. TÄNK OM JAG HADE STANNAT HEMMA?! Då hade jag ju missat allt!

Ja, jag kommer ihåg den där första tiden, då jag var rädd att jag skulle vara rädd för allt i 10 år framåt. Jag var rädd för livet, rädd för att leva och rädd för att dö. Men nu sitter jag här. Jag klarade det!

Jag vann över ångesten till slut.

Hejsan!

Nu har jag inte hört av mig på ett tag, och ni brukar veta vid det här laget vad det betyder.

ATT JAG HAR MÅTT BRA :D

Just nu sitter jag och ska börja skriva på boken, boken som ska heta "Frisk och Galen".

Första orden skrivs NU!

Spännande!

Många googlar varje vecka och söker efter hjälp och svar på nätet angående panikångest, stress, rädsla.

Jag vill hjälpa på något vis och samtidigt bearbeta allt det som jag varit med om.

Hoppas ni mår bra där ute!!

Idag var jag förbi mitt kanske nya jobb. (mitt drömjobb som ska bli mitt annars jävlar, haha)

Det här med första dagen på en arbetsplats. Man kan lätt säga att det var stor skillnad mellan den här gången och förra gången.

Här kommer lite citat från ett gammalt blogginlägg när jag skulle jobba första dagen i juni i år.

"Fy fan alltså vad nervös jag var, var nästan i chock. Min sambo försökte lugna ner mig och vara positiv. Men bara bilresan dit var läskigt nog för mig. Jag var så rädd att stå på egna ben och vara med främlingar. Jag ville klamra mig fast i min sambos famn och aldrig släppa taget."

"På morgonen så var jag ett vrak. Jag hade sovit max 3 timmar, hade bara legat och blundat mestadels av natten och inte kunnat somna."

"Men jag sminkade mig, klädde på mig och pressade ner havregrynsgröt i magen. Jag mådde så himla illa och fick verkligen tvinga i mig frukost."

"Sedan kom det värsta, minutrarna innan man ska gå ut genom dörren. Fy fan säger jag bara!

Jag gick på toa kanske åtta gånger, djupandades, började nästan gråta och tog till slut två lugnande tabletter. Eller milt rogivande som det heter."

"När vi stannar bilen utanför jobbet och jag ska kliva ur så känner jag "lämna mig inteeee!!" Men jag kramar honom, han säger att det kommer att gå bra och jag kliver ut ur bilen."

Vad hände den här gången då?

Jo allt gick superduper bra! Jag var inte ett dugg nervös dagen innan, jag tänkte inte ens på det. Jag som brukar oroa mig tre dagar innan och få ont i magen. Men den här gången var det bara en vanlig dag innan jag skulle iväg på en grej. Jag var så avslappnad och kände att det skulle bli roligt! Den känslan var det längesen jag kände inför att jag ska göra något okänt. På morgonen så gick jag upp som vanligt, åt frukost som vanligt. Jag fick lite fjärilar i magen men det var inte värre än så. Jag var så säker på att folket jag skulle träffa skulle vara snälla och att jag så gärna skulle vilja jobba där. Allt var bara tipp topp! :)

Yaaaay   

Så stor förändring på två månaders tid, den du!