Det hjälper mig så kanske kan det hjälpa någon annan :)

Idag när jag var på jobbet och städade så var jag lite bitter och sur. 

" Va fan, det här är ju så enkelt, tryggt och skönt. Varför kan jag inte få vara kvar på städet, varför ska de flytta mig till receptionen?"

Men då kom jag på det. Städet var ju ENKELT, för enkelt. 

Om man bara gör saker som är enkla, då utvecklas man inte, man lär sig aldrig något nytt.

Jag kom på en jämförelse där och då, en jämförelse som gjorde att jag såg hur jävla självklart och bra det var att skulle flyttas till receptionen.

Tänk dig att du spelar ett spel. I spelet så klättrar du uppåt och får högre och högre level. Till slut har du så hög level att du har låst upp en ny bana. Självklart kan du stanna på den gamla banan och spela. Men det är ju meningen att du ska fortsätta på nästa bana, annars kan du inte levla upp nå mer.

Jag spelar ett spel just nu på min platta. Varje gång man har levlat upp så låser man upp ett nytt kapitel. 

Det kanske är så för mig nu. Jag har helt enkelt levlat upp och nu ska jag vidare till nästa kapitel. Väl där så kommer jag också att levla upp och vips så är receptionen ett gammalt kapitel.

Det blev mycket enklare när jag tänkte så och jämförde med mitt spel, det kändes så självklart. Om man jämför så kan man säga att jag är rädd, blyg och nervös helt enkelt för att det är en ny bana. Men ju mer jag spelar den så kommer jag till slut levla upp och det kommer att kännas enkelt till slut.

Man måste bara hamra ner monstren, fienderna, fulingarna en efter en. Inte ge upp bara för att man mister ett "liv". För till slut har man levlat upp och det man förr tyckte var svårt är plötsligt enkelt :)

Imorn ska jag sitta i receptionen, för första gången. Jag ska hamra ner mina monster och jag kommer att överleva dagen. Berättar imorn om hur det gick när jag träffade min boss ;)

Jag ser mitt liv i berg och dalar. Uppförsbacke och nedförsbacke.

När jag kämpar mig uppför så ser jag toppen och tänker "en liten bit till, sen är det nedförsbacke"

Jag pushar mig själv, ramlar kanske, men reser mig och går framåt.

Men en sak som är dryg är, att så fort jag är på kanten på toppen, jag tar tag med handen på toppens kant och ska bara dra upp min kropp och förväntar mig att se en vacker utsikt och lite lön för mödan. Vad händer då?

Jo då var det inte toppen som jag nått, utan bara en avsats, en liten kant och när jag tittar uppåt så ser jag att det är en bit kvar till toppen. Jävlar.. Någon som känner igen sig?

Så har det varit det senaste året, så fort man tror att man ska få andas ut en stund. Ta igen sig lite, så är det bara att traska på igen utan paus. Tack och lov för att jag inte har gett upp än, utan jag har mitt hopp kvar. Hoppet om att en dag få lön för mödan och lite nedförsbacke.

Jag pratar i gåtor nu, men det jag pratar om är jobb, att jag är så blyg och den ständiga kampen om att ta sig till jobbet, försöka bli mer social och pressa sig själv trots att kroppen skakar av rädsla.

Så fort jag blev bekväm på mitt första jobb som jag fick i somras, så tog det slut.

Så fort jag blev bekväm på mitt andra jobb, så tog det slut.

Och nu på mitt tredje jobb så jag har kämpat på i flera månader, jag såg toppen på berget och skulle få sommarjobb med härliga arbetskamrater och helt okej jobbuppgifter som jag nu hade lärt mig utan och innan.

Vad händer då? Jo de förflyttar mig till en annan plats på jobbet så jag är helt nybörjare igen, precis innan högsäsong!

Jag trodde att jag skulle kunna slappna av lite den här sommaren, jag tyckte jobbet var läskigt men hade ändå lyckats lugna ner mig ofantligt bra, jag hade till och med arbetat själv på mina pass flera gånger och klarat av dagarna galant. Jag såg en sommar framför mig där jag för en gångs skull skulle känna att jag hade kontroll på situationen, att jag kände mig bekväm och trygg.

Men nej, jag fick börja om från början igen. Nu är det ny plats, nya uppgifter. Allt ska läras om på nytt precis innan högsäsong. Jag känner mig någorlunda pressad och stressad nu!

Men jag vet att om jag inte hade blivit tvingad, inslängd och spontant förflyttad utan att få tycka något så hade jag aldrig fått uppleva detta.

Enda sättet att utvecklas, att lära sig och att få bort nervositeten är att träna. Och den här sommaren så var det ödet som bestämde att jag skulle träna lite till. Inte mitt drömscenario men det är så det är bara.

"Vi tyckte att du skulle passa där" hörde jag att personalschefen sa.

Det är en stor komplimang och jag borde blivit supderduperglad. Men jag kände bara ååh du skulle bara veta vilken förvirrad, livrädd, nervös och blyg person ni har att göra med.

Det syns tydligen inte på mig, hur nervös och rädd jag faktiskt är. Utåt sett kanske jag ser ut att vara väldigt lugn och sansad? Kanske till och med vänlig fast att jag har jättesvårt att le?

Oj, glömde nämna. De flyttade mig från städet till receptionen. 

Alltså fattar ni?! JAG I RECEPTIONEN PÅ ETT STORT JÄVLA HOTELL UNDER HÖGSÄSONG... oh my god.

Varje dag så sitter det någon framför datorn och söker svar. Någon som mår dåligt, någon som känner sig ensam och hjälplös.

Men du ska veta att du är inte ensam. Varje dag så ser jag på min statistik vad personer har googlat på och varje dag är det samma meningar. Varje dag är det någon som söker svar.

Exempel på sökningar som har lett folk till min blogg:

"spänningar i bröstet"
"avslappningsövningar vid stress"
"avslappningsövningar"
"musik mot ångest"
"dubbelslag av kaffe"
"Hur man gör när man ska åka tåg"
"rutiner panikångest"
"ångest över att gå till jobbet"
"övningar vid panikångest"
"ny på jobbet ångest"
"ångest över att åka tåg"

I början kände jag mig så konstig och annorlunda. Som om jag var den enda i världen som var så rädd, stressad och full med panik känslor.

Men vi är så många som sitter i samma båt. Som googlar och försöker ta oss ut.

Detta skrev jag när jag började på katthemmet för ett år sedan:

"Ångest/Rädsla/Panik/Oro på en skala 1-10 där 10 är värst

Första gången jag var dit och presenterade mig var jag säkerligen en 9:a. 

Andra gången, introduktion med en tjej en hel dag var det kanske en 8:a 

Tredje gången skulle jag på möte med alla volontärer och då var det en 9:a igen

Fjärde gången, mitt första pass, var min sambo med så då var det kanske en 6:a

Femte gången var jag helt ensam så då blev det en 7:a

Den här gången, ja vi får se, idag dagen innan känns det som en 6:a eller 7:a...

Vi får hoppas att det blir bättre med tiden, bara att kämpa på och inte ge upp!

För jag vägrar ligga hemma i sängen med ångest och inte våga träffa människor eller inte våga göra någonting.

Jag tänker ta mig ur det här, ett steg i taget  :)"

Haha, så det kan gå! Slit lönar sig eller vad säger man? Nästa vecka ska jag på mitt första styrelsemöte och sitta i styrelsen!!!! :D wiiiiieeeee vad jag är duktig!

Så många gånger som jag har varit på möte där och djupandats i bilen för att finna mod att ta mig ur och gå in, så många pass jag har gått på och mött främlingar och skakat i hela kroppen minutrarna innan de knackar på dörren. 

Jag kanske var där och hjälpte hemlösa katter, men katterna hjälpte mig lika mycket tillbaka. Deras lugn och kurrande och blickar fulla med glädje gav mig styrka och fick mig att slita mig från sängen och åka dit. Nu ska jag sitta i styrelsen och ge tillbaka till dom. Massa ideer ska jag komma med som gör livet bättre för de katter som får hjälp på katthemmet <3

Utan katterna kanske jag fortfarande hade legat i sängen hemma?

Jepp, så är det alltså. You never know what tomorrow brings. 

Det gällde mig i det här fallet men det kan lika gärna gälla dig!

I måndags så var jag nere i ett svart hål igen. Jag var så himla deppig och kände mig värdelös. Min sambo kämpar med ekonomin och här sitter jag på arselet och inte hjälper till. Jag sitter och väntar och försöker se vad mitt extrajobb kan leda till. Förhoppningsvis ett sommarjobb men att få 1500 kr i inkomst den här månaden slog ner mig rejält.

Man känner sig så himla värdelös, att man inte bidrar med någonting, vankar av och an här hemma och försöker kompensera med att hålla huset skinande rent, vilket hade börjat bli riktigt tråkigt och enformigt!

Så jag hade börjat fundera på vad jag ska bli när jag blir stor, ska jag plugga, vad? Ska jag söka ett nytt jobb, vad?

Så många frågor och så lite svar, jag hade ingen aning om vad nästa steg skulle bli. 

Att inte vara behövd, det är en hemsk känsla. Att kämpa på med städning hemma och inbilla sig att man gör skillnad på sitt vis. Men deppigheten tar över när man inser att man inte ens har en inkomst och inte har en aning om hur man ska lösa det. Det är hemskt att inte ha ett mål, att inte ha något att sträva efter. Jag har ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor och det kändes som att jag måste ta det valet NU. Annars så kommer jag bara stå och trampa och min sambo får kämpa med att hålla allt uppe.

Så jag hamnade i ett svart hål den dagen. Tankarna blev för många, frågorna för många och jag kände en hopplöshet. Ingen kaffekopp eller snus kunde får mig på lite bättre humör. Jag blev okontaktbar och min sambo frågade gång på gång hur jag mådde och vad som var fel och jag kunde inte svara. En stund låg jag i sängen och kroppen kändes så tung att jag inte kunde kliva upp.

Jag såg månaderna framför mig som en stor lucka som behövde fyllas med något, MEN MED VAD?!

Jag visste då inte att nästa dag skulle ge mig svar på alla frågor.

Jag blir väckt sju på morgonen av att mitt extrajobb ringer in mig. Första passet på över en månad.

När jag kommer dit så får jag reda på mycket.

Hon jag jobbar med frågar eller nästan ber mig om att jag kanske skulle ha lite intresse i att sommarjobba hos dom.

Ööööööhhh jaaaaaa!! Om jag får de?! utbrister jag.

Ja, det har vi redan bestämt, säger hon och ler.

En stor klump försvann i min mage och jag gjorde ett litet glädjeskutt ut från omklädningsrummet när ingen såg.

Fy fan va skönt! Luckan är fylld till bredden! :D

Jag som har kämpat på sedan december och under de fåtal pass som jag fått har jag i alla fall försökt så gott jag kunnat med att göra ett bra intryck och det gick hem. Jag fick sommarjobbet!

När jag kom hem så firade vi med hamburgare, jag sjöng i duschen och allt var plötsligt strålande bra.

Sen idag så får jag ett till mystiskt telefonsamtal. Den här gången från katthemmet. De frågar mig om jag vill sitta i styrelsen!!! Vad är det som händer undrar jag?? :D Jag blir skinande glad igen!

Av alla som de kunde valt så valde de MIG! Ett förtroendeuppdrag som heter duga må jag säga!

I måndags så var jag värdelös och sysslolös

Idag har jag ett sommarjobb på heltid som väntar och ett förtroende hos folk som tycker att jag platsar i en styrelse.

Behövd och uppskattad

Inkomst och sommarsyssla

CHECK!

You never know what tomorrow brings, jag säger bara de!

Tipsen kommer från mina egna erfarenheter och har fungerat ibland för mig :)

- Ta en dusch, värmen gör att du automatiskt slappnar av lite, försök nynna på en sång medan du duschar :)

- Gå en promenad, du behöver inte gå långt, bara utanför dörren, när du ser saker omkring dig i stället för väggar så kommer du snabbare på andra tankar.

- Lyssna på en avslappningsövning, fungerar ibland för mig LÄNK

- Koncentrera dig på andningen, när du andas in så känner du att näsan blir kall, när du andas ut så blir den varm, känn efter noga, kall, varm, kall, varm. Förhoppningsvis så kommer du på andra tankar och ångesten sjunker bort.

- Har du katt eller ett annat djur? Gosa gosa gosa!

- Drick ett glas vatten, kanske låter fjuttigt men prova.

- Ta papper och penna och skriv ner dina känslor, exakt hur det känns, exakt hur du tänker. Kan kännas läskigt att känna efter när man inte vill känna alls. Men att bara röra handen med pennan får dig sysselsatt och vid papperets slut kanske det känns bättre.

- Gå in på ett forum/chatt och prata av dig. Det kan vara bättre att skriva/chatta än att prata i telefonen. Man får verkligen sätta ord på vad man känner och det kan lugna att läsa i genom det man har skrivit. Det ser inte så farligt ut "utifrån" när man läser det. LÄNK TILL ETT BRA FORUM

- okej inget av detta hjälper? Krama en kudde! Gråt om du vill! Göm dig under täcket! Vänta ut stormen, för den kommer att gå över, jag lovar, en panikattack brukar inte hålla i sig längre än 10 min. Det är bara tankar, inget kommer att hända dig, det är bara tankar. Håll ut <3

Mycket har hänt och än är det inte klart. Men det ser helt annorlunda ut idag än vad det gjorde för något år sedan.

Idag vet jag vilka mina svaga punkter är:

- stress

- prestationsångest

- träffa nytt folk när jag är nykter

När jag är hemma så är jag bara hemma. Vi åker och handlar ibland såklart men mer än så brukar det inte bli. Jag har inte några vänner här heller så det är jag och min sambo varje dag. Alltså en väldigt ångestfri vardag! Inget läskigt och inget obehagligt som händer.

Men sen...

Så hälsar jag på familjen ibland och där är det skjuts och hålligång minst sagt. Ingen i min familj känner till vart min gräns går eller om jag menar allvar när jag börjar "må dåligt" av stressen. Det är väldigt svårt för dom att förstå och jag engagerar mig inte direkt i att de ska förstå heller...

När jag träffar familjen så vill jag hinna med ALLT. Ibland så ska jag hinna med allt på en vecka och ibland på knappa tre dagar. Varje gång är det samma sak. Alla drar och sliter i mig som om vi inte ska träffas på 10 år efter den träffen. Men det är väl av kärlek får jag lov att tänka?

Men det blir inte mycket kärlek när jag ligger på kvällen och stirrar i taket och bara vill HEM. Hem till lugnet.

En dag hos familjen kan se ut så här:

Jag blir väckt på morgonen och får höra vad jag ska äta, vad jag ska ha på mig, att jag ska bädda sängen och att jag inte ska äta för mycket men inte för lite. Försöker hålla ett leende på läpparna medan jag behandlas som en 7-åring. Sedan kommer min lillasyster som vill göra allt samtidigt, gå på stan, spela kort, leka jaga och gå och bada. Jag orkar kanske EN utav dom sakerna och efter mycket om och men så bestämmer vi oss för stan. Jag tittar på klockan under hela färden till stan för jag ska hinna till affären och hem till en kompis. Min lillasyster trycker på min ömma punkt, gnäller för att jag ska träffa min vän som jag inte sett på 3 månader och för att hon vill att jag ska köpa saker. Jag köper saker till henne som jag inte har råd med för att stilla mitt dåliga samvete. Samtidigt som jag får ett sms från en annan vän som säger "kommer du och hälsar på mig?" samtidigt som pappa är i stan och vill fika en snabbis. Jag skyndar mig in i badkaret hemma och försöker komma ihåg att andas samtidigt som mormor försöker stoppa mig för att det är "ohygieniskt att bada i ett snuskigt badkar", aldrig får man vara ifred. Mamma vill att jag ska komma hem till henne och sova där medan dom förmodligen ska dricka hela kvällen och bete sig illa, trevligt.

Min andra vän som smsade har inte fått svar på sin dumma fråga (hon kan väl lyfta på arselet och komma hit kan man tycka när jag har åkt superlångt och har supermycket att göra) hon forsätter att smsa och ringa varje halvtimme medan jag försöker spela kort med syrran lite snabbt innan jag ska gå ut för att hon har tjatat medan jag försökte duscha. Pappa försöker prata om lägenheter i stan mellan kortläggningen och att jag och min sambo kanske kunde blir särbo?! 

Väl framme hos min vän så har hon struntat i våran tjejkväll och bjudit in massa vänner, jag börjar svettas av folksamlingen och stressen under dagen tar ut sig och jag drar i mig för mycket sprit. Nästa dag ligger jag i bakfyllans helvete medan syrran tittar på mig med sina hundvalpsögon och vill åka och bada. Jag får sjukt mycket dåligt samvete och säger att jag lovar att vi ska bada nästa dag. Mamma ringer och vi åker hem till henne, man kan ju hoppas att hon håller sig nykter en gång. Men det gör hon inte och jag och min syrra drar lika snabbt som vi kom dit. Min vän som smsade fortsätter att smsa och jag svarar till slut med sanningens ord. Farmor vill bjuda på middag och pappa tycker att det är en bra ide men först vill han köpa ett par nya skor till mig för tjejer ska ha högklackat enligt honom... Till kvällen ligger jag och stirrar i taket och intalar mig själv att hålla ut och inte få panik och inte glömma någon och hinna med allt och snart ska jag hem igen och då får jag inte träffa familjen och jag måste hinna och jag får inte gråta och jag gillar min familj och varför mår jag så dåligt och varför förstår ingen, godnatt.

Nästa dag vill syrran bada och jag har ingen lust alls, jag har blivit förkyld och syrran förstår inte vad en sjukdom är för något. Hon vill åka och bada och hon vill bada NU. Det känns som att jag bara har svikit henne i tre dagar så jag följer med och badar och snörvlar och badar. Min syster säger inget, tackar inte, förstår inte.

Efter badet vill hon spela kort igen men jag säger nej och att jag måste vila. Bara vila lite, fem sekunder, snyta mig lite och vila lite. Hon tittar på mig, superbesviken, trots att vi har haft badkalas i 45 timmar för 5 sekunder sedan.

Aldrig är någon nöjd! Och när ingen är nöjd så blir jag besviken på mig själv och får sån jävla ångest!

När jag ska åka hem efter denna cirkus så får jag höra (på ett artigt sätt) hur taskig jag är som åker hem, att jag inte kunnat stanna längre, men ska du verkligen bo så långt bort....

När jag väl är hemma så är jag ett nervvrak. Jag ligger i sängen och stirrar i taket, känns som jag ska dö och telefonen ringer 45 gånger om dagen. Detta är min akilleshäl just nu. Jag har övervunnit mycket med min ångest men att träffa familjen får mig att rysa. Just för att jag går sönder totalt när jag är där på grund av prestationsångesten. Det är läskigt och ingen förstår. Alla gör det av kärlek och jag vill umgås med dom men  jag kan inte stressa på det där viset. Jag pallar inte.

Ett par goda råd jag fick var, gör aldrig något du inte vill göra. Men hur lätt är det när alla blir så jävla besvikna? Men i och för sig, hur mycket har dom gjort för någon annans skull?