Här sitter jag och är nervös. Kvällen innan mitt första riktiga pass i hotellreceptionen!

I morgon så kommer jag att ensam ta hand om receptions-delen och cafe-delen. Det är en massa grejer att komma ihåg  och om jag har otur så kommer det in ett pensionärsgäng på 75 pers och vill fika *hoppas inte*

Jag har suttit med mitt kontrollbehov och skrivit ner massa anteckningar på vad jag ska komma ihåg. Allt från priser på vykort till hur många grader det ska vara på ugnen till hur man gör om någon vill betala med faktura.

Jag vet, det är omöjligt att kunna allt bara sådär. Men jag bävar för den stunden då en kund/gäst kommer och jag inte har en aning om hur man gör. Det är massa som jag inte vet än, som ingen har visat eller förklarat :/

Men man lär sig väl med tiden? Men allt känns bara "för mycket". Det är för mycket med cafe OCH repan :(

Som tur är så är det kanske sista och första passet, sen kommer jag bara att sitta i repan. Men då kommer nästa hinder: Jag ska senare jobba kvällspass och de är helt annorlunda från dagspass och ingen har sagt något eller visat mig de heller....

Gaaaah... nervös :(

Jag vill bara städa och göra det jag KAN *fegis* Jag är skitbra på städpassen! Jag jobbar skitbra och det är där jag passar in. Jag är ingen receptionist som har lätt till skratt och stresstålig på det viset.

Men jag försöker intala mig att det är PENGAR. Pengar för den här sommaren och till hösten är jag en ny människa. Jag kommer nog inte känna igen mig själv, jag kommer att vara full av nya erfarenheter. Bara att härda i genom de här första passen så kommer det förhoppningsvis bli mycket enklare sen!

Håll tummarna för mig! Imorgon berättar jag hur det gick :)

Sommar och sol å koskit i hagen. Så känns det nu. Förjävla bra!

Jag jobbar på och har jobbat mer den här månaden än vad jag har gjort det senaste halvåret.

Jag mår så jävla bra av att jobba. När jag får flera pass på rad så hinner jag inte tänka, jag bara kör.

Jag har nu fått lära känna arbetskamraterna också. Så det känns mycket bättre nu :) En speciell tjej på städet är väldigt schysst och avslappnad, vi jobbar på bra ihop :)

Men jag skulle nog aldrig våga bli vän utanför jobbet så att säga. Jag vet inte vad jag ska säga eller hur man gör...

Låter kanske fjantigt men va fan.. det är självförtroendet som sviktar gissar jag.

Här jobbar jag och står i. Idag var jag på intro på receptionen igen. Jag visste under dagen att jag snart skulle agera servitris igen. Det knöt sig i magen men jag stod kvar. Jag intalade mig själv hela tiden att snart är dagen slut och jag får komma hem till min älskade sambo. Den här rädslan kommer inte att vara för evigt, bara några timmar sen är det över för den här gången.

Vad är några timmar av rädsla? Ingenting! :)

Jag sprang runt runt och vips så skulle jag sluta. Oj vad jag har besegrat ett hinder!

Min motivation var att inte tänka att allt var förjävligt utan vara realistisk och tänka att det snart var över. Snart är jag hemma igen och tills dess är det bara att göra som man blir tillsagd. 

För varje beställning jag fick desto modigare blev jag, för varje tallrik som jag serverade så log jag lite extra till gästerna.

Imorn ska jag städa igen. Så skönt med en "paus" och göra något enkelt. Om jag endast skulle vara i receptionen så skulle jag nog mått väldigt dåligt. Men då och då får jag städpass och diskpass. Skönt att vara på arbetsplatsen och känna in den utan att behöva göra något "läskigt".

Den här sommaren kommer att förändra mig totalt. Jag i april månad och jag i september månad. Ni kommer få se, det kommer att vara en mega stor skillnad på mig :) Till det positiva!

ÅÅÅÅÅHHH jag gjorde det, jag såg en vägg framför mig och jag krossade den, jag hoppade över hindret, jag härdade och allt blev jättebra!

Låt mig berätta från början!

Så här såg det ut på mitt första pass som receptionist, servitris och cafebiträde----> LÄNK

Jag grät på vägen hem, allt kändes hopplöst. Jag var livrädd och visste inte vad jag skulle göra. 

I över en vecka så funderade jag, var okontaktbar, deprimerad och gud vet vad.

Min sambo sa att jag fick bestämma själv om jag ville vara kvar på jobbet eller söka annat. Jag funderade och funderade och funderade. Fan fan FAN! Vad fan ska jag göra?! Jag var livrädd och ville nästan spy och dö och allt samtidigt. Jag såg ingen lösning, bara valet mellan pest eller kolera.

Göra de där skitläskiga IGEN eller ge upp och vara arbetslös och sätta kommande månader i risk för vår ekonomi.

Jag fick sms om när nästa pass skulle bli. Nu måste jag bestämma mig. Jag väntade i 12 timmar innan jag svarade. Jag tackade ja och det tog någon minut innan jag klickade på "skicka", sedan la jag huvudet under täcket och grät.

Dagen innan mitt pass så ville jag inte somna. Jag ville inte att det skulle bli nästa dag. Jag vill inte vill inte vill inte!

Jag sov som mest 4 timmar den natten, väldigt orolig, vaknade flera gånger. Klockan 05,00 slog alarmet igång men jag hade redan legat vaken en timme. Jag gick upp och gjorde i ordning mig som en robot. Jag ville bara lägga mig i sängen och ge upp, men jag fortsatte sminka mig och äta min havregrynsgröt.

På vägen in till jobbet så hade jag jätteont i magen. Ett niotimmars pass med skräck låg framför mig. Fy fan.

När jag kom dit var det lugnt och tidigt på morgonen. Men när det närmade sig lunch så kom det mer och mer folk och jag försökte undvika ögonkontakt och att ta betalt av kunder i kassan. Jag kände mig så instängd och varje minut kändes som 100 år. Bullarna stod i ugnen och skulle vara där i 14 minuter. Jag lovar det kändes som två timmar och vips så plingade dom och det hade gått bara 14 minuter. Det kändes som att dagen aldrig skulle ta slut.

Jag kände bara hur jag hatade det där stället, jag hatade kunderna, arbetskompisarna. Jag hatade att jag inte hade någon vän där som backade upp mig och stöttade mig som var "ny". Men jag klandrar dom inte, jag har inte direkt varit så vänskaplig och om man inte vet att jag har social fobi så kan det lätt förväxlas med att man är rent av otrevlig och ointresserad. Jag hatade att jag inte kunde se folk i ögonen och ge dom ett genuint leende. Jag var en jävla loser, en dålig anställd helt enkelt. Jag förtjänade inte att vara där och jag skämdes för att jag kände att jag skämde ut hela stället och deras rykte. Jag såg en poster på väggen där det stod om att "på den här arbetsplatsen har personalen ROLIGT PÅ JOBBET". Fan jag passar inte in här, jag fick hålla tillbaka en tår.

Alla negativa tankar flög omkring i skallen och jag kunde inte intala mig själv om vad som var verkligt och inte. Jag stod där bakom cafedisken och kände hur halsen ströps åt, jag andades häftigare och pulsen ville inte sjunka. Hjärtat bara dunkade och dunkade. Jag hade en ångestattack och kunde inte berätta för någon.

Samtidigt så kom det kunder hela tiden som jag skulle le åt och vara så där hurtig och glad mot. När jag fick lunch så rusade jag utomhus och ringde min sambo. Jag behövde komma tillbaka till verkligheten, sätta fötterna på jorden igen och höra en röst som för mig var trygghet och kärlek. Jag kände mig så ensam där på jobbet med min "hemlighet". Jag intalade honom att jag mådde skit MEN att jag skulle kämpa på och inte ge upp.

Sedan satte jag mig i lunchrummet helt själv med en tekopp. Jag skakade i hela kroppen och stirrade i väggen. Jag försökte intala mig själv att andas lugnt, jag är inte i livsfara, allt kommer gå bra. Lugn och fin.

Det hemskaste var att ingen visste. Ingen visste hur dåligt jag mådde och kanske såg det ut som att jag var arg och otrevlig :(

Efter det var det dags för lunchserveringen. Jag hade jättesvårt för att be om att få gå bredvid och titta på, jag var ju trots allt på intro. Men till slut så tog jag mod till mig och frågade. De svarade med att jag då fick sköta telefonen och det lät som en dröm jämfört med servisen. 

Det började plötsligt vimla in folk och mitt i allt så inser jag att jag står i jobbkläder med armarna i kors. Gästerna har ingen aning om att jag är ny och rädd. De börjar titta mot mig med bedjande blickar och vill att jag ska hjälpa dom till bords. Äsch, jag gick då fram och ledde dom till ett bord och gav dom menyer. Så där ja, inte så farligt. Oj där kom ett till gäng, vart är servitriserna? Hmmm jag leder väl dom också då. Oj nu vill de andra beställa. Jag grabbar ett block och tar beställningen. Jag får hjälp vid datorn och nästa gång skriver jag in beställningen på datorn själv. 

Men hallå vad händer?! Jag går och är servitris?! Efter några bord så fick jag in rutinen och ja, det gick bra ^^

Samtidigt pendlade jag till cafekassan eftersom servitriserna hade minst sagt fullt upp. Jag hade inget val.

Mitt i allt spring så tittar jag på klockan och det är bara en timme tills jag ska sluta! :D

Mitt i allt spring så hade ångesten försvunnit?

Allt rann av mig, väggen var krossad och det var inte läskigt längre?

Oh my god, vilken mäktig känsla!!!! Jag KAN, jag VÅGAR, jag KLARADE DET :D

När vi var klara på lunchen så skulle vi räkna kassan i receptionen. Jag blev bjuden på en kopp kaffe och jag kände mig så himla stolt och glad. Jag hade varit jättenervös för de där med att räkna kvitton och kassan och alla siffror som skulle stämma men efter allt, och med den där goa koppen kaffe, så var det fan mysigt att sitta där och räkna. Det var inte så svårt som jag trodde och vips så skulle jag sluta och jag sa hejdå med ett äkta leende på läpparna.

Sammanfattning på hur jag vann över mina rädslor:

- Jag var livrädd för att svara i telefonen, jag kan inget, vet inget, vad fan ska jag svara?

Men i jämförelse med servisen så var det ett chill jobb och efter några samtal så var det inte så farligt. Det finns ju en muteknapp om det krisar :)

- Jag var livrädd för servisen och att tvingas göra något som jag är nybörjare på och kanske gör bort mig.

Men när jag "bara skulle ta det där gänget" så kändes det okej, och det råkade bli ett till gäng och ett till och sen så   gick det på rutin och det var fan skitlätt och gästerna var glada, trevliga och inte alls krävande och dömande.

- Jag skulle hellre dö än att ta betalt i en kassa

Men när all annan personal var borta och jag faktiskt lärt mig kassan innan så var det ju bara blip blip 49 kr tack. Gästerna betalade och var nöjda, de tittade knappt på mig och det räckte med att säga tack och varsågod sen var de nöjda liksom.

När min sambo hämtade mig så svävade jag på moln, jag klappade mig själv på axeln och jag gav ut det ena glädjetjutet efter det andra!

Hemma väntade en present från min sambo som han hade förberett åt mig för att han sett hur ledsen jag varit innan. Det var en stock med snus! Åh min gullgubbe!

Jag nu säga att visst, jag älskar inte mitt jobb, men jag kommer inte var livrädd på nästa pass. Det kommer kännas okej.

Och hur kommer det sig?

Jo för jag red ut stormen, jag härdade genom ångesten, jag gav inte upp.

Jag är så jävla stolt över mig själv!   

Nu bjuder jag på lite musik också, så här känns det just nu:

Jag gjorde slut med en vän för cirka 2 månader sen. Hon vet inte om det. Jag tänker bara låta det rinna ut i sanden för jag är för feg för att berätta för henne.

Hon har varit min enda vän i flera år. Men jag kan inte kalla henne vän, för hon har aldrig betett sig som en vän. Om det fanns en regelbok för vänskap så har hon brutit varenda regel i den boken. 

Jag har aldrig kritiserat henne, aldrig sagt ifrån när hon gått över en gräns. Varför? Jo, för hon var min enda vän.

Men man måste komma ihåg att inte gå med på vad som helst. Inte tillåta energitjuvar i sitt liv.

Exempel på saker som hon har gjort mot mig:

- Påpekat otaliga gånger saker om mitt utseende som sårat mig, för att höja sin egen självkänsla

- Lovat saker som hon sedan inte håller, inte ber om ursäkt för och inte ens ägnar en tanke åt.

- "Lånat" kläder som hon sedan lånat vidare till andra vänner utan att fråga mig. Den värsta gången var när hon lånade en sak som var arvegods från min avlidna gammelmormor, hon frågade inte ens, sen tappade hon bort den och påstod att jag tappat bort den på egen hand :(

- Säger att hon saknar mig och när vi väl träffas så bjuder hon in massa andra så jag inte får en syl i vädret och "det var den träffen de...."

- Hon gillar att "råka" gå halvnaken hemma inför folk, inklusive inför min pojkvän...

- När jag och min sambo dejtade i början så förstörde hon gång på gång genom att "bjuda in sig själv".

med mera med mera.... om jag skulle gå in på de riktigt sjuka sakerna så skulle jag avslöja för mkt detaljer.

Men i alla fall det värsta någonsin hände senast vi träffades och det var då jag bestämde mig för att "göra slut".

Den här damen är väldigt duktig på att manipulera men jag har lärt mig hur hon fungerar så jag går inte på det. 

Såhär var det..

Jag berättade allt för henne om min ångest, om min kamp och allt som varit svårt. Hon var trots allt min enda vän och jag ville så gärna vara ärlig och dela detta med henne och få lite stöd. Men det hela slutar med att hon försöker vända och vrida på allt och manipulera mig till att jag var olycklig med min sambo och där jag bor!

Hon sa att hon "kände mig" och att det inte passade mig att bo/leva som jag gör.

Inombords gapade jag men mot henne nickade jag bara och sa inget. Hon påstod att efter att jag flyttat ihop med min sambo så fick jag ångest pga det. Att jag var otroligt olycklig och borde "komma hem". 

Alltså jävla f****! Jag har aldrig varit lyckligare. Här hos min sambo är första gången som jag har kunnat slappna av, göra det JAG vill. Vi bor fint, vi har lugnet och naturen. Han är min stora kärlek, han och katterna.

Det värsta som en "vän" någonsin kan göra är att missunna dig lycka! När en vän ser sin lycka före din. När en vän tycker att det är okej att se dig olycklig om det krävs för att hon ska kunna "använda" dig till det hon behöver dig till. En vän ska aldrig tänka så.

En vän får sakna, längta och sörja. Men om en vän får höra att du är genuint lycklig där du är så ska vännen vara lycklig för din skull! Inte försöka manipulera dig till att ge upp allt :(

Många gånger har jag öppnat upp mig för henne, och visat mig sårbar och svag. Allt för ett hopp om att hon kommer att börja visa respekt och bete sig som en riktig vän. Men hon har aldrig ändrats. Jag har bara accepterat henne för den hon är och slutat bli förvånad över hur hon tänker och agerar.

Men jag känner att jag har blivit "vuxen" nu. Jag är ingen förvirrad och lättmanipulerad tonåring som jag var när hon och jag träffades. Jag har en egen vilja och jag har självrespekt!

Jag behöver inte negativ energi i mitt liv. Då är jag hellre utan vänner.

Jag måste bara berätta om en grej som var lite rolig, men SKRÄMMANDE!

Jag är egentligen väldigt höjdrädd, men det märks inte på mig för jag utsätter mig aldrig för höjder helt enkelt. Jag har berättat för min sambo att jag är höjdrädd, men han har tydligen inte förstått hur illa det är för han har aldrig sett det in action, förens nu!

Vi var och tittade på en gammal kyrka. Där fanns ett väldigt gammalt klocktorn i trä. En brant trappa ledde upp till klockan och vi skulle såklart upp och titta. Min sambo går först och jag är snabbt efter. Det fanns bara ett räcke och trappan var i brantaste laget. Inte förens jag gått uppför halva så upptäcker jag hur högt det faktiskt är. Trappan börjar knaka och den var svart, såg ut som kol, och jag fick för mig att trappstegen skulle rasa. Jag får panik och börjar gråta lite och min sambo skrattar och går vidare. Jag vet inte vad jag ska göra och bara fortsätter uppåt efter honom.

När jag är uppe så tror jag att det ska gå bättre men då är det SPRINGOR MELLAN PLANKORNA I GOLVET så man ser rakt ner till marken. FY FAN VAD HÖGT DET VAR!

Det känns som att golvet ska rasa och att det blir fritt fall. Jag klamrar mig fast i väggen och ser säkert jättedum ut, haha. Min sambo lägger inte märke till det utan börjar fota klockan och kika omkring. Jag står och blåhåller i väggen och börjar gråta hysteriskt. Min sambo ser mig och frågar "Men är du SÅ höjdrädd?"

Jag skrattar, gråter, skrattar, gråter och det var en jävla tur att inte något stackars pensionärspar gick förbi där nere. De hade väl undrat vem fan det är som är uppe i klocktornet och skriker?

Jag beordrar min sambo att han ska backa nerför trappan och jag backar framför honom. Sakta går det och jag gråter och skrattar fortfarande. Jag kryper, på gränsen till ålar, mig nerför trappen och blåhåller det enda räcke som finns. Mellan varje planka i trappen så ser man rakt ner på marken och fy fan!

Det är svårt att beskriva i text, men det var ett sånt kaos, jag hade skrattat ihjäl mig om jag såg mig själv. Men jag kom ner och torkade tårarna och frågade mig själv vad fan jag skulle upp dit och göra, haha.

När jag kom till bilen så åt jag en kaka och min sambo sa: Känns det bättre nu när du fått en kaka? haha

Är du höjdrädd och har du varit med om något hemskt/roligt? :D

Hej igen bloggen! Nu ska vi prata lite rädsla igen och jag har ett fin fint exempel som jag genomförde idag :)

Jag har haft en hormonspiral och låtit den sitta i ett år för länge. Varför? Jo, för att jag har inte vågat ta ut den!! Jag har varit livrädd för detta för att det gjorde ont att sätta in den. Jag gillar inte gynekologer överhuvudtaget heller (vem gör inte det?)

Ända sedan jag satte in den så har jag tusentals gånger tänkt tanken att, fy fan tänk när jag ska ta ut den?!?!

Förra sommaren så blev jag inkallad till mitt första cellprov och tänkte att jag borde nog ta ut spiralen samtidigt och få det gjort. Men jag fegade ur och både cellprov och uttagning av spiral uteblev :/

Nu för någon vecka sen så fick jag en till kallelse. Jag tänkte att nu måste jag ta tag i det här!

Jag vågade inte ringa in och fråga om hormonspiralen, men sen upptäckte jag att man kunde mejla. Skönt!

Det skulle gå jättebra att ta ut den samtidigt, jag blev glad och nervös samtidigt :/

Jag tänkte beskriva hur det gick, för den som undrar både om uttagning av spiral och cellprov så kan det vara intressant att läsa. Jag vet själv att jag googlat och försökt hitta info för att jag var så nervös!

Jag kom till vårdcentralen och i kön till receptionen så hör jag ett skrik eka i korridoren.

"Jag vill inteeeeeeeeeee!" Det var ett barn som skrek och jag skojade med min sambo att så där låter väl jag snart, hoppas jag får en klubba efteråt ^^

Jag fick sitta i väntrummet och vänta. Jag gick en snabbis på toa fast jag inte var pissnödig. Tiden gick över min bokade tid och jag blev nervösare för varje sekund. Jag kollade på klockan och tänkte att  jag bara ville få det gjort. Två tårar började rinna nerför mina kinder. Till slut öppnar en sköterska en dörr och säger "Nästa!" Jag fattade ingenting, de brukar ju säga namnet,jag frågade om det var jag och ja, det var det. hehe.

Jag fick komma in och efter lite förvirring så hade jag kommit rätt. Jag frågade om min hormonspiral och plötsligt får sköterskan ett oväntat förvånat uttryck i ansiktet. Hon var inte alls beredd på någon spiraluttagning och vet ni vad hon häver ur sig?

"Jag ska bara ringa och fråga om det är något speciellt jag behöver tänka på"

Alltså fattar ni?! Jag sa högt "åh herregud" och blev räddare än innan. Hon sa att jag kunde ta av mig byxorna medan hon pratade och jag hörde att hon frågade i telefon "ska jag säga något efteråt, någon information".

Jag tänkte åh shit, har hon aldrig gjort uttagning av spiral? Jag ville ha en snäll tant som gjort det hundra gånger förr, jag var ju för fan tillräckligt livrädd redan! Jag hann fälla några tårar medan hon pratade i telefonen och jag försökte samla mig och inte få panik.

Till slut satte jag mig i stolen. Jag höll handen för ögonen och hon frågade "men gud är du så rädd?" Jag sa nej, men att jag förberedde mig bara.

Hon tog "skohon" för att vidga och kunna se. Sedan började hon pilla med intrumenten på bordet och jag blundade för jag ville inte se vad hon gjorde. Hon skulle ta tre prov med olika intrument och hon sa inte till när hon började och jag frågade inte heller. Jag kände att hon pillade där inne, jag märkte inte när hon bytte instrument och jag hade ingen aning om hon var klar, om hon inte börjat eller någonting. Det kändes bara lite obehagligt och absolut inte ont. Tog kanske max 15 sekunder eller nått och jag höll för ögonen hela tiden.

Efter de skulle hon ta ut spiralen. Då sa hon " nu kommer spiralen så det kan kännas lite". Jag tog ett djupt andetag och typ hamnade i nått adrenalin tillstånd och det kändes som att jag var utanför min kropp och okontaktbar. Allt detta i en halv sekund som kändes som en evighet. 

Men det gjorde inte ont. Jag bara kände en plastgrej som kanade ut, hehe. Sen sa hon "nu är den ute, nu ligger den här". Jag blev så jäkla lycklig och sa "hallelujah" haha. Jag satte mig upp och var så nära att krama om henne, så glad var jag.

När jag mötte min sambo i väntrummet så började jag gråta och jag skakade i hela kroppen. Det var så skönt att äntligen få det gjort, det som hade skrämt mig så länge. 

Slutkläm, det gjorde inte ont att ta cellprov. Jag vet att det låter jävligt läskigt när man läser om hur proven tas. Men det känns ingenting. Bara lite obehagligt men ingen smärta.

Hormonspiralen kändes också bara obehagligt, men man hinner liksom inte reagera. När man har börjat känna efter så är den redan ute och det är över!

Om du är lika rädd som jag var så förstår jag dig, men jag hoppas att min berättelse kan få någon att samla mod och ta tag i det läskiga. Det är jätteskönt efteråt och det är inte så hemskt som man tror :)

Tips! Ta en ipren innan du ska dit, det gjorde jag och den hjälpte kanske, för man kan få lite värk (som mensvärk) efteråt.

Jag har nu försökt en dag och det var en mardröm. Jag skulle inte bara vara i receptionen utan i cafet också.
Jag var inte van med kassa och kände inte till sortimentet och allt blev kaos, eller nej, egentligen inte men i mitt huvud var det de.
Jag som har svårt med att bara heja, eller titta folk i ögonen jag fick pressa mig till det yttersta!!

Sen helt plötsligt så ger de mig ett block i handen och frågar om jag kan ta beställningar från nästa bord. 
DÅ ÄR JAG HELT PLÖTSLIGT SERVITRIS!
Jag ryser bara jag tänker på ordet, det värsta jobbet i hela jävla världen. Jag fick panik, jag som inte ens sett menyn eller maträtterna och inte vet någonting om hur man serverar.

Men det var bara att göra det. Kaffekopparna skallrade av mina darriga händer när jag skulle servera, pinsamt. Jag klev på en gästs väska och spillde ut mat på bordet när jag skulle ställa ner tallriken. Jag fick skäll av kocken för att jag tog fel väg i köket och nästan krockade och var på väg att servera en tallrik som inte var klar. Jag serverade även fel tallrik en gång och nästan gav en gäst en allergichock för jag såg inte skillnad på pannbiff och kyckling!!

INGEN INFO, INGEN UPPLÄRNING 

Jag genomled hela dagen och på vägen hem så grät jag i bilen. Fy fan vad hemskt det var!

Jag sitter med världens ångest och har inte ätit något och skakar och mår illa. 

Mitt problem är att de slängde in mig på tre områden SAMTIDIGT utan info och utan tid att lära sig.
På cafet och receptionen stod de bredvid när jag sa till, men man kan väl få "träna" lite innan man gör det "på riktigt"?

Jag hade velat haft hela dagen i repan och kanske cafet i morn eller nått och ABSOLUT INGEN JÄVLA SERVERING!!

De frågade om jag ville sitta i repan, sedan gör de såhär... Jag är så djupt nere i ett svart hål just nu. 

Imorn så ska jag dit igen sju på morron och jobba till fyra. Jag är helt tom i huvudet och vet inte vad jag ska göra.
Jobb växer inte på träd, men jag sprängs snart 

Jag satt i lunchrummet en stund och försökte hålla tillbaka tårarna. Var så nära på att bara dra hem utan att säga något.
Dom gångerna jag såg städerskan gå förbi så ville jag bara ropa "rädda mig!! snälla kan jag inte få följa med dig ner och städa?!?!?!?"

Jag vet inte vad jag ska göra, min sambo säger att det är okej om jag skiter i allt. Men vad ska vi leva på då?