Satt och sökte på youtube förut när jag hade panikångest. Ville hitta någon " akuthjälp" vad som helst! Och hittade den här killen. Det kanske inte funkar men jag blev sååååå luuuuugn av hans röst. Det fungerade för mig,

hoppas det fungerar för dig   

((varning för flummigt inlägg, men skriver så som det kommer upp i mitt huvud hehe))

Nu vet jag hur det känns, att vara på gränsen till utbrändhet. Visst jag kan inte svära på att det var det som jag upplevde men det är det enda ordet som jag tycker passar in.

Jag var på gränsen, men jag kom tillbaka. 

Det är otroligt vilka påfrestningar det mänskliga psyket klarar av. Hur den lyckas väja och ducka för hinder för att hålla sig kvar ovanför vattenytan. 

Men jag kan ta det från början.

Man blir inte utbränd på en dag, på en vecka, på en månad. Det är slutresultatet av en lång process, en upprepning av att ha pressat kroppen gång på gång på gång. Till slut säger det stopp i kroppen.

Det var en mysig cocktail av jobb, hem, familj och allt därimellan.

Ni vet när man känner att man springer och stressar över allt, men gång på gång så springer man in i en tegelvägg. Men man slår sig i genom tegelväggen och fortsätter springa. En till tegelvägg och en till och en till. Till slut blir man van med att möta tegelväggar. Den där tegelväggen slår dig blodig varje gång du ska slå dig i genom. Men du fortsätter på skakiga ben och springer mot ett mål.

Till slut har du sprungit så länge att du har till och med glömt bort vad målet var för nått!

Du bara springer.

Och det är då du går in i den sista väggen. När målet är borta. Inget att sträva mot. Kroppen är mörbultad och blodig. Nästa vägg är den sista och kroppen ger upp. Du har slagit sönder dig själv psykiskt och allt stängs av.

Det är ett under att andningen och hjärtat fortfarande fungerar, för allt annat är borta.

Det finns inget svart eller vitt, inget bra eller dåligt, ingen hunger eller mättnad, ingen sorg ingen lycka.

Du bara finns i ett stort tomt intet. Du andas men du vet inte varför, du finns till men du vet inte varför.

Det är en sjukt läskig känsla. Man känner sig död fast man lever.  

För mig så gick det till så att jag under 3 års tid strävade mot ett mål. Vägen var lång och krokig, alltid uppförsbacke men jag kämpade på. När hoppet nästan var ute så såg jag plötsligt en möjlighet. Så jag sprang på. Jag har hunnit upplevt allt under min resa. Kroppsliga skador som värk i händer, ben och huvud. Viktnedgång, frosseri och matvägran. Panikångest och depression. Mobbning och alkoholproblem.

Men plötsligt såg jag en möjlighet. Allt jag kämpat för skulle vara värt mödan! Jag höll ut en månad till och sprang in i mina tegelväggar. En månad är ju ingenting jämfört med 3 år. Men så en dag, när jag skulle få bli fri. Då kom det. Den största tegelväggen som jag aldrig skulle kunna rasera. Det tog stopp. Min resa skulle stanna här. Allt jag kämpat för var förgäves. Men jag behöll lugnet tills jag kom hem.

Hemma så fylldes min kropp av alla känslor samtidigt som inga känslor alls. Jag kände det i varenda cell. Nu kommer det, nu kommer utbrändheten. Jag var så trött, så trött på allt. Detta var droppen. Jag ville krypa ur mitt eget skinn. Jag ville sova i 100 år. All förlorad sömn kom mot mig nu och jag kunde inte hålla tillbaka längre. 

Det känns inte kul men nu har jag tagit ett beslut. Jag ska endast jobba 50 %. 

Pengar är inte något problem längre, så beslutet va lätt att ta. Men jag har inte valt det själv. Min kropp har valt det åt mig. Jag kan inte längre, jag kan inte längre springa. Jag är inte den jag var förut.

Förut var jag stark och otroligt uthållig. 

Men nu.. mina händer är trasiga, mina axlar, jag har fått eksem på händerna som aldrig försvinner. Jag har problem med matrutiner. Jag kan inte somna på kvällarna och jag har blivit otroligt introvert och nedstämd.

Jag måste ta hand om mig själv nu. Gå ut i skogen och göra annat.

Någonstans inombords så har jag alltid trott på att allt var som i en disneyfilm. Att om man kämpar tillräckligt mycket så får man något tillbaka. Att den som gör rätt för sig får sin belöning. Men nej, livet är orättvist, sjukt orättvist.

Men nu mår jag bra efter mitt beslut. Jag är fri på det viset också. För nu behöver jag inte springa längre.

Jobba endast deltid och mycket tid till att fundera på livet och nästa steg, för nästa steg är fortfarande ett mysterium.

Sitter med en klump i magen. Halsen stryps åt och jag har en molande värk i bakhuvudet och ner i nacken.

Känns som jag ska bli galen.... snart...

Tror att det enda jag kan göra är att lägga mig ner, dra täcket över huvudet och hoppas att det försvinner. Men jag sitter kvar och försöker hitta på något att göra, skriva ner skiten brukar hjälpa så det gör jag.

Jag känner mig så stressad av jobbet. Varje ny vecka innebär oftast nya stressmoment. Jag klarar av dom galant och känner att "de där var ju inte så farligt" men sen kommer en ny vecka med nya utmaningar.

Jag orkar inte med utmaningar just nu. Det är inte roligt. Det är bara utmattande.

Det känns som att jag drunknar... sakta...

Jag vill bara fly, jag vet inte vart. Känns som början till utbrändhet faktiskt.

Jag behöver vara ledig i sommar, so baaaad...

Men är även rädd för att vara ledig.. att få stanna upp och känna efter. Tänk om allt kommer ikapp mig då, verkligheten. När man stannar upp och känner efter så kan det bli så. Allt man har förträngt kommer upp till ytan och stressen hinner ikapp en. Då är det lätt att man fortsätter springa, springa för livet för att man är så rädd.

Uscha.. livet... 

Oj vad länge sen det var jag startade den här bloggen. Vad tiden går fort!

Just då så räknade jag dagarna, tiden gick för sakta. Jag hade sååå bråttom fram och ville bara att ångest och all skit skulle försvinna fort fort.

Men sådant tar tid. Och nu sitter jag här efter flera år och har andra problem (som inte har med ångest att göra)

För visst livet är en bergochdalbana, med eller utan ångest :)

Jag är så mycket starkare nu. Jag vill göra något av den här erfarenheten, skriva en bok.

Men då måste jag röja min identitet, och det klarar jag inte :(

Jag ser så många som mår dåligt. Jag vet exakt vad dom går i genom. Jag tackar gudarna för att jag tog mig ut relativt fort. Jag har sett dom som har kämpat på 10 år, kanske 20 år eller hela sitt liv..

Jag önskar att jag kunde ta ett trollspö och trolla bort ångesten för allihop. Men det kan jag inte.

Jag är så tacksam och klappar mig själv på axeln. För herregud vad jag har kämpat på bra för att få bort ångesten.

Jag märkte det idag bland annat.

Min sambo skulle ta med mig ut till en fikaplats. Jag fick inte veta vart. Så vi åkte en bit med bilen, gick en bit på en skogsväg, fikade på en fin plats och sen åkte vi hem.

Om detta hade hänt förut, när jag hade ångest så hade jag fått jättepanik och hatat allt med den här dagen.

Jag hade stressat upp mig och funderat och varit jättedeppig. Men nu så är det inte så längre.

Svårt att förklara men jag kan försöka..

Förut när jag skulle göra något okänt, något som jag inte gjort förut och framförallt ÅKA BIL till någon plats, speciellt om jag inte vet vart vi ska..

Då var jag så rädd så man kan jämföra det med att jag öppnade dörren till ett rum och i det rummet var det bäcksvart och en massa monster och odjur som skrämde skiten ur mig. Sedan fick jag sitta i det rummet hela dagen tills vi kom hem igen och jag fick lägga mig i min trygga säng.

Nu när jag öppnar dörren till det där rummet så är det vitt och ljust. Det är även helt tomt. Bara poff, alla monster är borta. Jag kliver in i rummet och solen lyser in genom fönstret och jag känner mig helt lugn.

Typ så känns det nu. Alla monster är bara borta. Kvar är bara ett lugn. Som om någon har tryckt på en knapp och tagit bort all ångest.

Inte en enda gång under dagen så funderade jag på vart vi skulle eller att jag inte visste någonting. Jag sprang inte på toa flera gånger innan och jag kunde glädjas åt att få en överraskning och jag tyckte att det var spännande.

Det är som två helt olika världar!

Ibland glömmer jag bort att jag har haft ångest och hur det kändes då, jag får verkligen lov att tänka efter för att komma ihåg hur det kändes. Det är häftigt!

Jag är glad att jag har den här bloggen, för då kan jag hjälpa andra med mina erfarenheter :)

Jag och min sambo pratar ofta om min panikångest som jag hade. Går i genom specifika händelser, hur jag gjorde, hur bra jag mår nu, hur illa det var när det var som sämst med mig.

Det är så kul och skönt att prata om det nu när jag mår bra och bara känna "tänk att det är över nu!"

När jag var mitt i det så kändes det som att det aldrig skulle ta slut. Hur mycket jag än funderade och analyserade och läste på internet så såg jag inte en rak väg hur jag skulle ta mig ur mina onda cirklar. 

Jag övade och övade och gjorde allt jag tyckte var läskigt men det gick såååå sakta och segt! Efter hundratusen gånger av att pressa sig själv så var jag fortfarande så jävla rädd och full av panik och ångest.

Tills en dag..

Då när jag kände hopplöshet, att jag lika gärna kunde låsa in mig i sovrummet och bara försvinna. 

Då bestämde jag mig, att om det nu är så att jag alltid kommer att vara rädd. Att jag alltid kommer att behöva pressa mig själv genom varje steg i livet för att klara av det. Ja då får det väl vara så då!

Jag bestämde mig för att om jag inte kan ta bort rädslan, då får jag väl leva med den då.

Jag var så fast besluten i att jag inte ville låsa in mig själv i ett sovrum.

Jag ville skaffa vänner, få ett nytt jobb, kanske flytta, resa ja allt det som hör livet till.

Så om jag måste göra det medans jag är livrädd för det, so be it!

Så jag sökte jobb, jag tog mig an att vara receptionist en hel sommar. Jag åkte på hotell och jag åkte iväg på personalfest.

Jag gjorde det samtidigt som jag var livrädd, för jag vägrade att rädslan skulle styra mitt liv.

och vet ni var som hände då?

Rädslan försvann! 

Sakta men säkert, så blev jag mer och mer avslappnad. Nu ser jag framemot nästa hotellbesök, nästa gång jag ska söka jobb och nästa gång det blir personalfest. Fan vad kul det ska bli, så känner jag nu i stället för rädsla.

Detta kom av sig själv, bara plopp en dag så var rädslan borta.

För att jag accepterade min ångest, jag accepterade min rädsla, i stället för att slåss mot den.

Jag lät den finnas där, min inställning var att det var okej att vara rädd :)

Jag bara släppte allt. Jag slutade pressa mig själv om att "nu får du inte vara rädd, nu skärper du dig osv"

Jag och min sambo satt vid köksbordet och pratade om ångesten som så många andra gånger vi gjort och då slog det mig plötsligt.

När jag accepterade ångesten, det var då den försvann :)

När jag skulle börja söka jobb, när jag var mitt i ångestträsket, då sa jag till min sambo:

- Men vem vill ha mig? Jag kan ingenting. Jag kan inte prata med folk. Jag är inte sprallig, utåtriktad eller social. Jag har skitsvårt för att vara "naturligt glad" och le hela tiden. Vem kommer någonsin vilja anställa mig?

Men så fel jag hade om mig själv. Jag har märkt att jag är mycket mer än jag trodde. Visst jag kanske inte är den hoppigaste, piggaste och spralligaste tjejen. Men jag är faktiskt jävulskt proffesionell, jag försöker alltid göra mitt bästa och jag ser alltid till att tänka efter innan jag pratar för att se till gästens behov och försöka få gästen glad.

Idag var en sån där framstegs dag!

Jag hade en konversation med en gäst. Alltså vi pratade avslappnat i flera minuter. Min längsta konversation på jobbet hittills. Annars är det bara tack och hejdå, har ni det trevligt, smakar maten bra och så vidare.

Men nu bjöd jag på mig själv, var trevlig, intresserad och PRATADE. Jag tappade nästan hakan åt mig själv haha.

Sen fick jag dricks av tre olika personer :)

Plötsligt kom det in en hel buss med ungar. Massa folk! Jag tog intitiativ och visade dom att man kunde gå ut på en altan. De tackade och bad mig hjälpa dom att fota dom. Jag hjälpte till att fota som bara den och stod med främlingar, tog kort på dom, bad dom att se glaaaada ut och allt haha!

Ojoj.. vilken konstig dag. Jag kände hur jag klev ett steg på "få bort blyghets stegen" eller hur man nu ska säga :)

Hej bloggen!

Mitt liv rullar på och jag kan göra allt jag vill göra nu.

Men en sak som jag har märkt nu är att dödsångesten kan komma tillbaka när jag blir väldigt stressad.

Jag kan beskriva det som att jag känner efter kring hjärtat och andningen och tror att något är fel, att det ska göra ont när som helst och så vidare. Jag blir rädd för att få en sjukdom eller att dö på fläcken.

Detta hade jag stoooora problem med förut, jag var totalt skräckslagen varje dag sju dagar i veckan!

Men som sagt idag mår jag allmänt bra men tydligen när jag blir jättestressad så kommer ångesten fram igen :(

Nu senast så fick jag tråkiga nyheter på jobbet, inte bara tråkiga utan livsavgörande.

Jag har lyckats spara ihop en stor summa pengar medan jag har jobbat hårt som ett svin. På bara ett år så tycker jag att det är himla bra gjort för en som är extra vid behov. Jag började nu planera att kanske unna mig och min sambo en resa. Att kanske ha råd att shoppa lite mer och ja, liksom njuta av pengarna. Inte allt men en del fötjänade jag att spendera efter allt slit med ångestproblem tyckte jag.

Men då kommer jobbet och säger om två veckor så har vi inget jobb till dig! Jag tappade fotfästet. Inte för att jag blir utan månadslön, för jag hade ju sparat undan och vi kommer då klara oss, men för att vips så skulle alla mina sparpengar försvinna. Jag visste det. Tänk att man aldrig får slappna av?

Jag blev jättestressad och tankarna svindlade i huvudet. Försökte tänkte realistiskt och att allt skulle lösa sig. Men jag var bara så trött på att alltid alltid kippa efter andan och jobba arselet av mig.

Jag fick dödsångest igen. Inte så illa som förr. Men nog för att jag skulle bli deprimerad i flera dagar, tystlåten och instängd. Uscha :(

Som tur är så var allt ett missförstånd och jag blir bara utan månadslön ett par månader *phu* 

Men i alla fall, gud vad jag tappade fotfästet och ramlade ner i ett svart hål ett tag.

Läskigt det där, hur man kan känna sig hur frisk som helst och sen vips på en sekund så blir man ett offer och stänger in sig från omvärlden och vill nästan ge upp och dö.

Ångesten är verkligen oförutsägbar..