friskochgalen

Senaste inläggen

Av MsEvolyn - 26 januari 2012 12:11

Man känner sig värdelös när man inte arbetar, när man inte har en uppgift, när man inte har rutiner eller några "måsten". Det är som ett enda långt sommarlov och till slut får man för mycket av det goda.


Jag är ingen, jag behövs inte, jag duger inget till. 

Jag bara finns.


Jag var arbetslös i ett år innan jag träffade min sambo. Jag sökte massa jobb men fick inget. Jag fick i stället arbeta 8-16, mån-fre för 3000 kronor i månaden (räkna ut den timpenningen du) genom arbetsförmedlingen.


Det var skönt att jobba, men det tärde på en att inte ens ha råd med ett busskort.


I samma stund som jag skulle flytta till min sambo så fick jag plötsligt ett jobb. Många hade sökt jobbet, men de hade valt mig. De valde mig utan erfarenhet eller utbildning, de såg väl min vilja till att arbeta kanske?

Men vad får jag lov att göra då? Tacka nej, jag skulle ju flytta.


Helt sjukt att längta efter ett jobb, sedan när man får ett, ett jobb man skulle trivas med, då tackar man nej.


Jag flyttade iväg med min sambo. Jag skulle få jobba med honom. Allt skulle ordna sig till slut.


Min sambo jobbar hemifrån, det var helt perfekt. Han och jag tillsammans.

Men efter ett år så har jag nu insett att det kommer inte komma några jobb till mig, vi får jobb precis så vi klarar oss men det är långt ifrån två löner.


Nu har jag suttit här hemma i ett års tid. Jag har knappt lämnat huset. Varför skulle jag, det är bara skog runt omkring och jag har inget körkort.


Nu börjar det kännas i kroppen, jag börjar bli deprimerad. Att aldrig träffa folk, att inte ha några intressen, att inte ha några platser att åka till.


ATT

BARA

VARA

HEMMA


Det tär på en att bara vara hemma. Det är roligt i början, att umgås med sin älskade, att ha filmkvällar mitt i veckan, att vakna när man vill på morgonen och att man får en frihet som väldigt få har. Det är ett lyxliv i början!

Men sen, det är sen som värdelösheten kommer. Jag känner mig så jävla värdelös.


Jag ser ingen anledning till att klä på mig, sminka mig och ibland glömmer jag bort att duscha.

Ingenting fungerar, allt är kaos. Det är sommarlov varje dag och jag sitter och väntar på när allvaret ska börja. När ska jag börja ta tag i mig själv?


Nu har det gått ett år. Ett år av att gå upp vid tolv på dagen. Sitta vid datorn 10 timmar per dag. Knappt gå utanför dörren så kroppen blir helt stel och jag får ont i ryggen. Jag är så trött så trött.


Enda gångerna jag kommer ut är när vi ska handla. I början så fixade jag håret och sminkade mig då. Men nu har jag börjat strunta i det också. Jag går ut osminkad bland folk, något jag aldrig skulle göra förut. Jag bryr mig inte i någonting.


Jag blir galen om jag inte har någon uppgift, så jag hittar på saker och måsten. Jag tillägnar all städning till mig själv. Men jag är så trött och seg så  jag skiter  i det och mår piss av att jag inte ens klarar av att städa.

Jag som inte ens har ett jobb borde väl åtminstone klara av att hålla rent och snyggt hemma?


Jag har inte några kompisar här, jag tror det är där som skon klämmer som värst.

Jag har mina kusiner som jag snackar på skype med.


Utan kompisar så kan jag inte hitta på saker på egen hand, utan min sambo. Jag blir så himla beroende av min sambo. Jag älskar honom och han är min bästa vän. Men jag tror att man behöver ha folk runt omkring sig för att få stimulans och må bra.


Jag vet inte vart jag ska börja, om jag ska skaffa en hobby och må bättre för att skaffa ett jobb eller om jag ska skaffa ett jobb för att ha råd med en hobby?


Att sätta sig på en buss, att gå på en arbetsintervju, det är så läskigt så jag nästan svimmar av när jag tänker på det.


Snön faller sakta utanför fönstret. Hur kan jag vara så olycklig? Jag har världens finaste hem, världens finaste pojkvän och vi har möjligheten att alltid vara med varandra och en frihet som gör att vi kan göra saker som gör oss lyckliga. Vi har inget 8-17 jobb som kommer i vägen. Vi bor nära naturen och folk skulle drömma om att ha vårat liv.


Jag har funderat på att börja volontärarbeta på ett katthem. För att arbetsträna lite grann. Jag älskar katter och jag volontärarbetade på ett annat katthem innan jag träffade min sambo.


Men det är så himla svårt att ta telefonen och ringa de där samtalet. Jag vet inte varför men det är jättesvårt!

Jag vet att om jag ringer och sen har varit där en gång så kommer det släppa. Men att ta steget, att ta upp telefonen, det är så himla svårt!


När jag sitter och funderar så här intensivt så blir jag stressad och får som en klump i bröstet, den klumpen växer och växer, jag blir spänd i hela kroppen och en panikångest attack är inte långt borta.


Jag är inte så rädd för attackerna längre, det känns mer som ett sätt att "släppa på trycket". Men det är drygt när man går en hel dag och känner att det blir värre och värre och värre, tills man sprängs. Det är obehagligt!


Nu ska jag ta en dusch och sen får vi se om jag ringer de där samtalet, just nu är det en liten chans men vi får se.


Det skönaste vore att bara berätta för dom om mitt situation och att jag behöver arbetsträna bla bla bla.

Men jag är så rädd att bli dömd, att de ska tro att jag är instabil eller nått.

Men min kärlek till katter finns det ingen tvivel om, det måste de ha klart för sig i såfall.


Aja, massa babbel blev det idag. Men alltid skönare efter man har skrivit av sig.


*andas iiiiiiiiin andas uuuuuut*


Vi hörs!


Av MsEvolyn - 20 januari 2012 23:50

Jag vet inte om jag har agorafobi, socialfobi, eller bara panikångest. Men något helvete är det som jag upplever i alla fall. Idag hade jag en så kallad helvetesdag. Enjoy..


Vi skulle åka och handla mat idag. Inte på någon av de två "trygga" affärerna utan i stället vid en affär som ligger en längre bit bort. Jag hatar att åka till den affären, det innebär över en timmes bilfärd på motorvägen plus massa mer folk i affären. Men jag kan ju inte undvika vissa affärer hela mitt liv utan måste åka trots att kroppen skriker nej.


När jag ska göra något "läskigt", något som för mig innebär att jag inte har kontroll, då försöker jag kontrollera det genom att planera och planera och planera, in i minsta detalj. Till slut märker jag att jag inte kan planera tillräckligt för att bli trygg, jag måste helt enkelt bara slänga mig ut och härda, bara åka till den där affären trots att jag inte vill. Den där affären har jag "tränat" på i över ett år nu och det är fortfarande en hemsk upplevelse att åka dit, men vissa dagar går det bra, andra dagar är det svårare.


Om jag ska sätta det på en skala från 1-10 där 10 är rejäl ångest och den värsta av värsta så var det kanske en 8a eller 9a idag :(


Jag tar det från början till slut...


På morgonen så började det med en noga uträknad frukost. Men den blir aldrig tillräckligt bra för mig och jag får alltid för mig att jag får ont i magen för att jag åt de där, att jag åt för lite och är för trött för att åka. Jag försöker komma på massa anledningar till att inte åka och skyller på frukosten. Efter det så ska jag sminka mig och göra mig i ordning. Jag försöker kontrollera situationen genom att sminka mig perfekt, sätta på mig finare kläder och får då för mig att om jag kontrollerar detta så kan jag i alla fall inte stressa över den saken.


Men egentligen så vill jag inte vara uppsminkad, jag känner mig inte bekväm då. Jag skulle vilja ha på mig mjukisbyxor och mörka färger, jag vill inte synas. Så fort jag är klar med sminket så ångrar jag mig och blir sur, stressad och nervös...


Sedan kommer illamåendet. Jag gick på toa minst 5 gånger. Min värsta madröm är att jag ska behöva gå på toaletten mitt på motorvägen, att jag ska bli toanödig inne på affären. Nu har jag tränat mig ganska bra på detta och har använt toan på affären flera gånger. Men fortfarande så är jag besatt av tanken att jag inte ska kunna gå på toaletten när det behövs och jag fantiserar ihop hemska senarion om detta, får ångest och vill bara vara  hemma.


Timmen innan vi ska åka så hyperventilerade jag smått. Min sambo frågar mig hur jag mår, men jag behöver inte svara, han vet hur det ligger till och det är samma varje gång. Jag säger att jag verkligen inte vill åka men att jag tvingar mig själv, jag måste ju kunna åka och handla! Innan vi ska gå utanför dörren så går jag på toa en gång till, bara utifall att. 


Jag sätter mig i bilen och mår sämre och sämre ju längre bort från huset vi åker. Längre och längre bort från tryggheten. Idag var det meningen att vi skulle handla var för sig, jag skulle handla "hemliga ingredienser" till en tårta. Men när vi sitter där i bilen så ändrar jag mig och vill inte handla själv, inte när jag mår såhär dåligt.

Det vackra snölandskapet som vi åker förbi får mig att bli lugn en stund.


Jag fryser i bilen, jag fryser fast värmen är på högsta. Vi går ur bilen och in på en affär, den korta biten utomhus får mig att frysa så jag skakar i hela kroppen. Fötterna är iskalla och händerna likaså.


Väl inne på affären så blir jag som förbytt, jag blir stirrig och det känns som att det inte finns något syre. Jag vill inte få ögonkontakt med någon, absolut inte prata med någon och tjejen som står med smakprover skyndar jag mig förbi...


Eftersom jag skulle ha massa ovanliga tårtingredienser så tar det lite längre tid än vanligt. Till slut säger jag till min sambo att jag måste ut fort, att nu måste vi bli klara och gå ut!


Sen kommer jag till kassan.


Kassan, det är där min ångest når sin topp. Jag planerar i huvudet alla steg jag ska göra, vad jag ska säga, vad min sambo ska göra. Allt ska planeras så jag har kontroll. Den här gången vare jag som skulle betala. Jag skulle betala mina saker först och sen min sambo sina. Annars betalar alltid han, en ändring i rutinen gör allt så mycket värre. Men jag såg framför mig hur jag skulle betala först och han sen.


När jag står vid kassan så är jag okontaktbar, som en robot. Min sambo mumlar något åt mig och jag bara nickar. Jag börjar lägga mina varor på bandet och vänder mig om.


MIN SAMBO ÄR BORTA!


Vart är han?! Vart gick han?! Vad sa han?! Kommer han snart?!

Jag fortsätter lägga upp sakerna, säger hej till kassörskan och ler nervöst.


Då ser jag min sambo i kassan mittemot. Han bytte kassa, han tog en egen. Min planering i huvudet krossades och jag blev helt ställd. När jag sedan står och packar så frågar han om det gick bra (om pengarna räckte) Jag mumlar ett "ja" och vi går ut.


På vägen ut så frågar jag 


- Varför bytte du kassa?

- Jag sa ju att jag skulle byta, det gick ju fortare.

- Men du mumlar ju jämt, jag hörde inte... 

Jag viskar: Jag var mitt i en attack....

- Men det kanske är dags att växa upp någon gång?


 


Jag svarar med: Men jag är inte invalid?! Jag förstår väl att jag måste kunna handla själv?! Det är inte det som det handlar om..


Jag avbryter mig själv, tårarna kryper fram..

Vi sätter oss i bilen och jag är helt tyst.


Vad sa han? Varför sa han det? Han vet ju om hur allt fungerar, hur det ligger till.

Jag blev så sårad. Mitt i en jävligt känslig situation så säger han sådär..


Men jag vet vad han menar. Vi är ju båda två i det här. Han kan inte vara min barnvakt jämt. Han är också en människa med känslor och humör, han kan inte vara stark jämt och stå vid min sida. Ibland måste jag klara mig själv och inte lita på att han alltid ska anpassa sig.


Jag gråter tyst i bilen, inte ett ljud, låter tårarna bara rinna sakta nerför mitt kladdiga smink som jag så gärna vill få bort från ansiktet just nu.


Han frågar hur jag mår men jag säger att jag inte vill prata om det, efter ett tag så börjar jag ändå att förklara.

Jag försöker förklara för honom att det inte var hans fel, att det är klart han ska kunna byta kassa, att jag förstår att han inte kan läsa mina tankar och att jag inte är rädd för kassor. Det var bara droppen som fick bägaren att rinnga över.


När vi kommer hem och kliver ut ur bilen så börjar jag frysa igen. Jag fryser brutalt mycket om jag får uttrycka mig så. Vi går in med kassarna. Blodsockret är lågt, jag har inte snusat på hela tiden vi har varit borta. Ångesten har växt och är som en stor svart klump i magen. Jag springer omkring där inne, sätter på mig täckbyxor, mössa, halsduk. Slänger in vedträn i huset och försöker tända en brasa i öppna spisen. Vi har ingen reklam kvar att tända med, bara pappkartong. Jag inser att jag inte kommer kunna tända en brasa så snabbt och plötsligt ger jag upp. Jag slänger iväg papperet, rusar in i sovrummet och bara gråter.


Jag skriker och gråter i min mössa. Jag gråter för att jag fryser, jag gråter för att spänningen i kroppen har hållit i sig så länge, för alla undertryckta känslor som jag haft medan vi var på affären. 


Jag går ut till vardagsrummet igen, tar min snusdosa, går direkt in till badrummet. Slänger av mig kläderna på golvet och ställer mig i duschen. Låter vattnet värma kroppen och tvättar bort det äckliga sminket som hållt mig fången och känns som ett klister i ansiktet så jag inte kan andas.


Jag står där och gråter ett tag.


Sedan tar jag på mig handduken och går in i det mörka sovrummet. Lägger mig under täcket och känner värmen sprida sig i kroppen. Jag är helt slut, helt död. Jag bara ligger och blundar, det är det enda jag klarar av.


Till slut kommer min sambo in och frågar hur det är, han ber mig ligga och vila ett tag och sedan går han in och fixar mat.


Detta blev en extra lång dag. Jag har klarat att åka till de där affären flera gånger sen BAM så kommer det en helvetes dag. Man får helt enkelt inse att de kommer att komma. Man får inte känna sig som en loser då och glömma alla framsteg man gjort. Man får bara suck it up och hoppas på en bättre dag i morgon.


Min sambo föreslog att jag skulle kontakta psykologen igen, men jag vet inte. Vi får se.



Kommentera gärna om du har något tips, om du har upplevt samma, om du har frågor eller bara vill prata.

Jag gillar kommentarer :) Känns skönt om man inte är ensam.

Av MsEvolyn - 15 januari 2012 00:17


Jag kan visa en bild jag ritade för några dagar sedan:


 

(klicka så blir den större)



Ni kan nog gissa vad den föreställer. 


å n g e s t



Av MsEvolyn - 12 januari 2012 13:44

Jag har inte skrivit på ett tag nu, oftast när jag inte skriver på länge så betyder det att jag mår bra :)


Men i morse så fick jag ett meltdown som jag brukar kalla det, jag bara grät och grät och grät.


Jag grät för att:


-Jag inte har jobbat eller haft en "aktivitet" på 1 års tid

-Jag bara sitter hemma och inte gör något

-Jag inte ens orkar städa fast jag bara är hemma och nu ser det förjävligt ut här hemma!

-Att min sambo har jobbat hela året och försörjt oss, medan jag bara har kostat pengar och inte bidragit

-Att min sambo är så snäll och "tar hand om allt" och jag bara är ett jävla latarsle

-Att jag inte törs söka jobb

-Att jag inte har något körkort

-Att jag inte törs åka buss

-Att jag måste åka buss förr eller senare om jag ska skaffa ett jobb :(

-Att jag inte vet vad som är nästa steg, borde jag utbilda mig, vem vill anställa MIG, ??????

-Att jag inte ens törs ringa till katthemmet och volontärarbeta (det som gör mig så lycklig egentligen)

-Att jag är "frisk" från panikångesten men att jag är en jävla fegis nu och har blivit insnöad och vågar inte gå ut

-JAG ÄR EN JÄVLA FJANT, EN JÄVLA FEGIS SOM INTE KAN GÖRA NORMALA SAKER!!!!!!!!!!!!!!!!!! :(



Världens jävla prestationsångest. Jag vill göra allting bra, eller i alla fall någonting bra. Men just nu gör jag ingenting. Jag brukar tänka att om karln jobbar och jag sitter hemma. Det minsta jag då kan göra är att hålla rent och snyggt hemma så han slipper stressa över det? Men nu på sista tiden så har jag inte fått något gjort.


Jag fick ett ryck och städade köket, badrummet och hallen, dammsög lite snabbt i sovrummet.

Men sedan har karln jobbat i badrummet och fixat så det är skitigt och rörigt igen. De har gått in med skorna på så köket och hallen är skitigt igen. Sängkläderna behöver tvättas och vardagsrummet ska vi inte ens snacka om.

Jag har hållt efter med disken ganska bra men det är det enda jag har lyckats med!


Julgranen står och barrar och måste ut.....


Jag går och lägger mig vid två eller tre på natten. Sedan sover jag i tolv timmar om jag får. Men karln försöker väcka mig så jag inte sover bort dagen. Till tolv är det senaste jag får sova. Men jag är så himla trött ändå. Jag måste tvinga mig upp ur sängen, jag har världens värsta morgonhumör och "det är så synd om mig som bara får sova 10 timmar istället för 12" USCH och fy alltså, hur kan jag tycka så synd om mig själv och vara så himla slö?!


Det känns som att jag är i en depression eller något. Dagarna bara släpar sig fram och inget blir gjort. Jag är trött, sjukt trött hela dagen. Ända till nio på kvällen då jag blir ganska pigg och glad och sitter vid datorn till två tre på natten :/


Jag går aldrig utanför dörren, utanför dörren finns det bara skog. En gång i veckan kanske jag får ett ryck och tar en promenad på max 30 minuter. Går runt och funderar. Men mer blir det inte. 

Vi handlar kanske en gång i veckan så då hänger jag väl på också.


Nu när det är vinter så lever jag i en bubbla. Jag sitter i huset och bara nördar vid datorn hela dagarna. Jag har fått ont i höften, axlarna, knäna, ryggen det ena efter det andra. När jag får ont i bröstkorgen så får jag panik och tror att jag ska dö, men jag vet att det blir så för att jag sitter krokigt..


Jag sminkar mig aldrig nu för tiden, kammar håret som mest. Inte ens när vi åker till affären...

Jag intalar mig att min sambo inte bryr sig om jag är sminkad eller ej, men egentligen så borde jag sminka mig för min egen skull och inte se ut som nått som katten släpat in.


Det är så jävla kallt här så det är täckbyxor och munktröja varje dag inomhus. Inte vidare snyggt eller sexigt. Så där försvinner lite av självkänslan också.


Jag intalar mig själv att så fort sommaren kommer så kommer alla problem försvinna. Då kan jag ha på mig mina snygga kläder igen, jag kan vara utomhus mer och pilla i trädgården, leka med katterna, sola och endast solljuset kommer nog göra under för mitt humör.


Men jag kan väl inte spendera ena hälften av året med att vänta?!


Jag vill vara en bra sambo och dra mitt strå till stacken, om jag inte kan söka jobb så vill jag att det ska se perfekt ut här hemma, men jag är så trött så trött. Jag vet att jag måste ut och promenera för att må bra. MEN JAG ÄR SÅ FUCKING TRÖTT!


Jag har trappat ner på snuset också, hujedamej!

Förut snusade jag en dosa på ett dygn ungefär. Nu har jag inte ens snusat två sedan nyår!!!!! :)

Men det gör väl sitt när det kommer till mitt humör, nikotinbristen alltså.


Vi får se hur det går med allt. Usch vilken skitdag. Kanske kanske får jag ett ryck och städar idag, det skulle verkligen vara passande. Då skulle jag må bra till kvällen, men som sagt jag är så *gäsp* trött :/

Av MsEvolyn - 1 januari 2012 18:18

Idag är jag bara glad tralalalalalalaaaa!

Har tagit en promenad idag, första på länge, lätt värt!


Men jag sov ända till halv ett idag också, så nu blir det uppdrag gå upp tidigt!

Imorn ska jag ställa klockan på elva, sedan i övermorgon blir det tio och sen nio och så vidare.


Så kanske jag vänjer mig med att gå upp på morgonen och ta till vara på dagen.



Jag trivs verkligen med att vara hemma, jag mår så bra då, känner mig så trygg och lugn.

Jag älskar min sambo så himla mycket jag är så glad att jag har honom :)


Ååååhh vad skönt det är att vara hemma!

Av MsEvolyn - 31 december 2011 13:44

Vilket hemskt morgonhumör jag fick!


Jag sov till halv ett, vaknade och såg solen skina ute, underbart väder! Jag blev genast besviken på mig själv att jag hade sovit bort dagen :(

Jag var så himla trött, kroppen ville inte vakna riktigt. Sedan började det krångla med vem som skulle duscha först och si och så. En liten liten grej och jag lägger huvudet på bordet och börjar storgråta! Jag bara gråter och gråter, min sambo håller om mig.


Jag sa sedan "förlåt för att jag är konstig" men han sa att jag behöver inte säga förlåt, han förstod precis vad det handlade om. Alla spänningar och all stress och nu är jag hemma och då släpper kroppen taget.

Det var otroligt skönt att gråta. Men sedan ville jag bli glad igen, det är ju nyårsafton! Men fan va deppig jag var. Jag tog en macka och en chokladbit, vips så var jag normal igen.


Nu är det snart min tur att duscha sedan ska vi laga mat och bara vara hemma och mysa.

Det är så skönt att vara hemma!


Gott nytt år!

Av MsEvolyn - 29 december 2011 00:07

Sista natten håll ut håll ut håll ut.


I morgon kommer min sambo och hämtar mig och jag får åka HEM. Jag längtar hem så det är helt galet. Min trygga plats med min älskade sambo, katterna, lugnet. Jag längtar till och med efter att städa hemma!


Det har gått ganska bra ändå att vara hos familjen så pass länge. Men kvällarna är värst. Min dödsångest har kommit tillbaka eller hjärtfokuserad ångest kanske det heter?


I alla fall jag ligger och funderar på att mitt hjärta ska sluta slå, att jag ska få ont i hjärtat, att snart snart så kommer jag kanske få en sjukdom och dö en smärtsam död. Jag ligger och funderar och funderar till slut är jag helt vettskrämd och kan inte lugna ner mig.


När jag är med min sambo så går det bra. Men när jag är borta är det ett helvete när dödsångesten kommer.


Huuuh, hatar kvällarna här. Jag har jättesvårt för att somna så jag ligger och blundar i cirka en timme eller två samtidigt som jag har dödsångest och hoppas att jag ska somna så snabbt som möjligt.


Tankarna styr vad vi känner, så om man ändrar tanken så kan man också ändra känslan.


När jag tänker intensivt på mitt hjärta så jag blir jätterädd så gör det ont i magen och man blir liksom nervös. Jag försökte ändra tanken och kom på att ontet i magen kan liknas med fjärilar i magen när man är kär. Varje gång jag blev rädd och det kändes i magen så tänkte jag tanken "åh vad kär jag är i min sambo det pirrar i magen" Då blev pirret en positiv sak och jag började tänka positiva tankar som i sin tur ledde till positiva känslor i stället för rädsla.


Hehe, jag vet inte om det fungerade så där jättebra men jag blev i alla fall lite mer avlslappnad när jag försökte tänka så :)



Åh jag längtar hem jag längtar heeeeem!!!


Varje gång jag tänker för mycket på hjärtat så försöker jag upprepa "Det är bara en tanke och tankar är inte farliga" som jag lärde mig på KBT:n men fan det är så svååårt.


Det är svårt att förstå hur allt kan hänga ihop. Hur kan jag börja bli rädd för hjärtsjukdomar för att jag är stressad över min familj? Det har ju inget med varandra att göra, men tydligen har de det.


När jag var hemma i 3 mån utan att träffa min familj så hade jag nästan noll panikångest. Glad och lugn för det mesta.

Sedan när jag åker ner till familjen så kommer ångesten tillbaka steg för steg. Nu har till och med dödsångesten kommit tillbaka vilket jag brottades med mest i början av året, känns konstigt att den kom tillbaka nu men det är som att när jag blir stressad så kommer ångesten tillbaka och blir värre och värre ju mer jag pressar mig själv till stress.


En lista på symptom jag får när jag blir för stressad.

Den första är det minsta och den sista är det värsta och mest hemska.


Blir otroligt trött och nedstämd

Blir tyst och lite apatisk

Gråt attacker, andas häftigt

Vågar inte snusa, dricka kaffe, fet mat, för mycket socker

Dödsångest - tror att jag ska dö och kan inte tänka klart

Panikångest attack


Man kan säga att ju mer stressad jag är desto fler av symptomen visar jag. Förra gången jag var hos familjen så kanske jag bara hade ettan och tvåan. Men den här gången så har jag haft allihop.

Det kanske är kroppens sätt att säga åt mig att ta det lugnt eller något. Eller så är det jag som måste ändra mitt tankesätt så jag inte blir så himla stressad. Klurigt de där...









Av MsEvolyn - 27 december 2011 20:10

Jag hade varit på mellandagsrea utan att ha ätit riktigt med mat innan. Jag skulle träffa en vän efter det men min familj ville att jag skulle följa med dom hem och sova där.


Jag kände mig stressad, mådde dåligt och ville bara ta det lugnt MEN familjen ville ju umgås och jag ville inte svika dom. 


Jag hörde varningsklockor i huvudet, jag borde inte åka. Jag borde ta det lugnt hos mormor. Men jag packade ihop grejer och ignorerade det.


Sedan när jag sitter ensam i bilen och väntar på en parkering. Då kommer attacken. Jag börjar andas häftigt, jag skakar i hela kroppen och det bara skriker i mitt huvud ÅK HEM TILL MORMOR.


Jag ringde min sambo, jag ringde min mamma sen bestämde jag mig för att säga nej, att åka hem till mormor i stället.


Jag sa rakt ut till pappa att nu har jag ångest och jag vill vara ifred och ta det lugnt. Han tjatade lite men gav sedan med sig. Han gav mig också en hundring, det var väl hans sätt att säga "ta hand om dig" eller något. Han har ju så svårt att prata om sånt där.....


Väl inne hos mormor så lägger jag mig på soffan och gråter, helt slut är jag. Mormor frågar vad som står på och jag bara ropar rakt ut


JAG HAR PANIKÅNGEST!!!!!!


Hon säger att det låter ju inge bra, är det så illa med dig?


Jag säger tillbaka att jag har gått hos en psykolog sedan augusti, klart det inte är bra då..


Min familj har så svårt att prata om detta, de förstår inte riktigt, mamma förstår lite eftersom hon också har ångest men annars förstår dom inte.


När jag hade gråtit klart så blev jag helt lugn. Det var så skönt att stå upp för sig själv och inte låta sig pressas till saker man inte vill göra. Jag säger nästan aldrig nej. Jag säger ja till allt och stressar och pressar, får ångest och mår dåligt.


Men nu sa jag nej!


Ska lägga mig i badet nu för jag har frossa som fan!


Saknar min sambo och vill bara åka heeeeeem nu men han kommer inte och hämtar mig förens om två dagar.

Jag får härda ut!

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards