Jag har hittat en väldigt bra text som beskriver allt så bra. Det är så svårt att sätta ord på detta men den här texten, alltså den är perfekt skriven!

KLICKA OCH LÄÄÄÄÄS --> Att leva med paniksyndrom

I texten så pratar hon mycket om hur man kan förändra vården och hur paniker kan bli bättre bemötta när de söker hjälp. Då började jag fundera på hur jag blev bemött och tänkte skriva ner lite tankar kring det här:

När jag ser tillbaka, för ett år sedan i februari. Då satt jag hemma med den ena panikattacken efter den andra. Jag hade ingen aning om vad som hade drabbat mig mer än vad jag fått veta av min sambos förklaringar.
Jag var livrädd och kände mig så ensam. Jag trodde att jag skulle bli mentalt störd eller att jag höll på att bli galen.

När min sambo till slut fick iväg mig till vårdcentralen så var jag ett nervrak. Jag skämdes så otroligt mycket. Jag kände mig så löjligt. Att komma in där på vårdcentralen och berätta att man trodde att man skulle dö trots att man var frisk. Att man hade något som hette panikångest.

Jag kommer inte ihåg ett ord av vad läkaren sa. Inte ett ord. Blackout. Han kanske sa att panikångest var normalt, vad vet jag. Det skulle verkligen vara på sin plats att få en liten broschyr att ta med hem, men det fick jag inte.
Jag fick inte heller ett telefon nummer som jag hade kunnat ringa på och få stöd. Nej jag fick en tid, en tid hos en kurator. När skulle jag få träffa kuratorn? Det kunde han inte svara på, bara att vänta och se.

Sen åkte vi hem. Jag var helt borta i huvudet, att ta sig till vårdcentralen tog på alla mina krafter för att klara av. Vad hade jag fått av det? EN BOKAD TID.

Vad skulle jag göra så länge? VÄNTA
Jag hade så mycket frågor, jag var desperat efter hjälp och livrädd men läkaren hade bett mig att vänta.

Just då accepterade jag det hela. Jag visste inte om något annat. Jag hade ingen aning om vad panikångest var, jag visste inte hur behandlingen såg ut eller om man fick en behandling överhuvudtaget. Jag skulle prata med en kurator, betydde det att jag skulle sitta och prata om min barndom och massa sånt? Jag hade ingen aning...

Det var den värsta tiden i mitt liv, att vänta på den där bokade tiden. Min sambo ringde vårdcentralen efter en vecka då ingen fortfarande hade hört av sig och jag klättrade på väggarna. Vårdcentralen hade fortfarande inget svar.

Jag fick vänta över en månad innan min bokade tid blev av.
Under den månaden hade jag googlat som en idiot, hyperventilerat, gråtit mig till sömns.

Väl hos kuratorn så är jag ivrig, jag vill veta allt om de här helvetet som har drabbat mig och jag vill få bort det NU.
Men kuratorn säger ingenting, hon ber mig berätta om mig själv, sedan nickar hon och mhmmm:ar i en timme. Sedan var tiden slut.

Jag gick dit en gång till efter detta men sedan sa jag nej tack, för vad gav det mig? Ingenting.
Jag fick boka tid hos psykolog i stället och kognitiv beteendeterapi det kändes bättre och som något som skulle hjälpa mig trots att jag inte hade en aning om vad det var.

Men inte var det bråttom inte, jag fick vänta ytterligare 2 månader tills dess.
Som tur var var det sommar och jag blev distraherad av blommor och bin, fiske och fika på altanen.

När jag till slut fick träffa psykologen så var jag bitter och arg. Jag hade fått vänta på svar, hjälp, stöd ända sedan vintern och nu var det augusti.

Väldigt dåligt tycker jag!


Vad hade läkaren kunnat berätta för mig när jag sökte hjälp första gången?

Jo..

Ett telefon nummer som jag hade kunnat ringa på om det blev akut
En broschyr som jag kunnat ta med hem för att det är svårt att lyssna på honom när man har panik!!
En hänvisning till en hemsida med information
En hänvisning till ett forum på internet där jag kunnat prata med andra
En broschyr om vad man kan få för hjälp i just min stad tex. stödgrupper osv.


Det är svårt att ställa frågor när man har panik, det är svårt att lyssna och det är svårt att fråga om hjälp.
Det hade hjälpt mig så mycket om den där läkaren hade gjort något för mig när jag var där i stället för att skicka hem mig med ingenting.

På fredag ska jag åka tåg. Jag känner mig lite apatisk för tillfället. Det kom så plötsligt.

Vi har alltid åkt bil när vi ska ner till min familj, min sambo och jag.

Men nu gick bilen sönder, det kom så plötsligt och vips så måste vi åka tåg.

Jag åkte tåg i somras till stockholm och det gick ganska bra. Jag tvingade mig själv.

Men jag har ändå undvikit tåg och bussar och har lyckats att slippa åka nu på ett helt år minst.

Då känns det extra pirrigt nu när jag helt plötsligt måste ta tag i den där rädslan :(

Jag vill inte vara instängd, jag vill inte vara instängd med massa människor. 

Jag har lyckats övertala mig själv att det finns toalett på tågen, att det är lugnt och skönt och man sitter och tar det lugnt. 

Rädslan sitter nog mest i att jag inte har åkt tåg så många gånger, att det är en grej som är ovant för mig. Att det känns som att jag inte har någon kontroll eftersom jag inte har koll på någonting vad gäller hur man åker tåg.

För att känna mig trygg och lugn så vill jag ha koll på varenda detalj, men då är det ju svårt att prova nya saker såklart. Men det är ett problem jag har som jag måste jobba med. Jag måste våga släppa taget och bara köra på och intala mig själv att jag kommer inte att dö. Det kommer gå bra oavsett vad som händer!

Jag är glad att jag ska åka med min sambo, han är min största trygghet just nu.

Jag hoppas hoppas hoppas att jag kommer att inse att det är helt okej att åka tåg. Då kan jag åka tåg själv ner till familjen sen, då slipper min sambo åka dubbla vändor för att lämna och hämta mig.

Vad gäller kostnaden så kostar det ungefär lika mycket att åka tåg som att åka bil. Det positiva är att min sambo slipper sitta och köra i flera timmar. Jag vill klara av det här för hans skull. Han är min klippa och han finns alltid där och hjälper mig. Men de här körningarna till min familj, alltså det håller inte.

Skulle vara jättebra om jag klarade av att åka tåg själv sen efter det här.

Som sagt känner mig lite apatiskt nu, typ tom. Inga känslor, ingenting. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Jag vet inte hur jag kommer att känna när det är dags att åka till tågstationen. Jag vet ingenting.

Det skrämmer mig :(

Men jag vet att det är värt för att hälsa på familjen. Jag vet det. Därför tvingar jag mig själv.

Jag kommer inte att dö

Men kommer jag få panik?

Nej nej, hoppas inte, tror inte. Vill inte de!

Jag håller på att renovera bloggen, jag har snart haft samma utseende i ett år!

Jag började med en ny liten snygg "underskrift".

Syns det att jag vill ha fler kommentarer? :)

Jag har så svårt för att komma nära nya människor, ja eller låta dom komma nära mig rättare sagt.

Förra året så träffade jag min svärföräldrar för första gången. De var på middag hos oss. Jag kommer ihåg allt, hur nervös jag var så jag trodde att jag skulle spy. Men jag ville träffa dom, jag och min sambo hade bott ihop i två månader innan jag träffade dom. Så jag kunde inte dra ut på det ännu mer precis.

I alla fall, jag spydde inte, dog inte. Men jag var så nervös så jag knappt kunde prata.

De tyckte ändå om mig och tyckte att jag var verkade trevlig :)

Nu har det gått över ett år sedan jag träffade dom första gången. Sakta men säkert så har jag kommit dom närmare men det har verkligen gått jättesakta!

Vi har varit dit på middag flera gånger, varje gång har jag varit jätte nervös. Men efter några månader gick det bättre och bättre.

Idag är dagen då jag rev ner min mur totalt och det känns så skönt! :)

Jag och min sambo hade bråkat. Vanligtvis brukar jag ta en promenad och lite frisk luft för att komma ifrån en stund. Men den här gången gick jag hem till svärföräldrarna i stället. 

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, jag bara kände att jag var så ledsen och ville prata med någon annan och ja, komma ifrån. 

När jag kom in så sa jag inte någonting, jag bara satte mig i soffan och tårarna började spruta. Min svärmor kom och satte sig och sa men lilla gumman vad är det? 

Hon kramade mig och klappade mig på huvudet, jag berätta allt och vi kramades länge och väl, hon var så gullig :)

Jag berättade att vi kanske skulle få lov att ta tåget när vi skulle besöka min familj och att jag under det här året aldrig har åkt tåg för att jag tycker att det är obehagligt.

Jag har alltså inte berättat något för mina svärföräldrar om min panikångest, men nu så bara haspla jag ur mig de där om tåg som om de va ingenting. Hon sa att hon inte heller tyckte om tåg eller bussar...

Åh, det var så skönt att känna att man har folk runt omkring sig. De har ju alltid funnits där men nu finns de ju där på riktigt när man vet att man kan komma dit när man är ledsen och ja, att de finns där bara.

Jag blir så glad i hela kroppen av det här. Det har tagit lång tid, över ett år. Men nu äntligen så känner jag mig avslappnad med mina svärföräldrar. Jag tycker att det är jätteviktigt. De bor ganska nära och förutom min sambo så har jag bara dom att prata med eller träffa och umgås. 

Jag har jättesvårt att finna nya vänner på grund av att jag är så seg. Min enda bästa vän fick verkligen hamra sig igenom min mur för att komma i genom. Tack vare hennes tålamod så är vi väldigt nära vänner sedan 6 år tillbaka. Men synd nog så är hon min enda och nu bor vi långt ifrån varandra nu.

Jag känner mig aldrig ensam när jag är med min sambo, vi är bästa vänner och har skitkul varje dag och stojjar omkring. Men vi människor är väl kanske flockdjur på något vis och jag tror att en tjej behöver ha lite tjejer omkring sig, lika så en kille behöver kill kompisar.

Skönt att jag har min svärmor nu :)

Förresten har hon alltid önskat sig en dotter, men hon fick endast söner.

Min sambo sa att hon säkert är jätteglad för att jag har tytt mig till henne. Hon fick en liten dotter till slut hihi :)

Muren är ner riven och nu känner jag att jag kan gå över till dom och dricka kaffe när min sambo är i väg på ärenden. Annars har jag alltid suttit ensam hemma. 

Herregud va skönt och roligt detta är :D:D:D

Smörig låt jag vet..

men TEXTEN stämmer så bra på mig, nu med panikångest och depressionen.

Christina Aguilera - Reflection

Look at me 
You may think you see 
Who I really am 
But you'll never know me 
Every day 
It's as if I play a part 
Now I see 
If I wear a mask 
I can fool the world 
But I cannot fool my heart 

Who is that girl I see 
Staring straight back at me? 
When will my reflection show 
Who I am inside? 

I am now 
In a world where I 
Have to hide my heart 
And what I believe in 
But somehow 
I will show the world 
What's inside my heart 
And be loved for who I am 

Who is that girl I see 
Staring straight back at me? 
Why is my reflection 
Someone I don't know? 
Must I pretend that I'm 
Someone else for all time? 
When will my reflection show 
Who I am inside? 

There's a heart that must be 
Free to fly 
That burns with a need to know 
The reason why 

Why must we all conceal 
What we think, how we feel? 
Must there be a secret me 
I'm forced to hide? 
I won't pretend that I'm 
Someone else for all time 
When will my reflection show 
Who I am inside? 
When will my reflection show 
Who I am inside?

Jag satt här en kväll och googlade och ramlade över den här dokumentären.

Man sitter ju och funderar ibland på vad det är "för fel på en".

Jag är dock inte bipolär,

lutar mer åt vinterdepression.

Men här har du länken till dokumentären, väldigt bra dokumentär!

Robbie Williams är även med, det blev en överraskning för mig.

http://documentaryheaven.com/stephen-fry-the-secret-life-of-the-manic-depressive/

Oj vilket djupt hål jag har varit i några dagar. Men idag så är allt som bortblåst, inte allt kanske men jag känner mig helt okej :)

Idag skulle jag kliva upp åtta på morgonen för att jobba med min sambo. Jag trodde att det skulle bli jättedrygt eftersom jag är helt förlamad varje morgon då jag kliver upp runt tolv!

Men det gick bra, jag klev upp, gjorde frukost. 

Men sedan ringde min telefon och jag fick lov att babbla länge och väl. När jag till slut sätter mig vid datorn och är inställd på att äta en lugn frukost och jobba lite så häver min sambo ur sig:

-Du kommer väl ihåg att vi ska vara på mötet klockan 10?

Jag bara tittade på honom och gapade. Vad menar du? SKulle vi inte jobba? Klockan är ju 10 om en halvtimme!!!!!

Jag var totalt förvirrad och fattade ingenting. Stressnivån steg till max och jag visste inte vad jag skulle göra.

Varje gång jag ska åka någonstans så vill jag veta det långt i förväg, jag vill hinna gå på toaletten minst 79 gånger och äta en riktig frukost, planera allt i minsta detalj och ta det lugnt. Jag hatar spontana saker!

Men nu blev det bråttom, dessutom handlade det om att åka bil långt, gå på massa ärenden och ja, där satt jag i morgonrock och inte ens hunnit tagit en tugga på mackan.

Jag blev arg, så himla sur och tvär. Men jag flög in på toa. Gjorde i ordning några snusar att ta med mig, sket i frukosten och sedan satt jag i bilen. 

Min sambo frågade hur jag mådde men jag var inte kontaktbar. Jag satt i världens paniktillstånd och bara härdade genom det. Jag hade glömt bort vart mötet skulle vara och om det skulle vara i den där staden "längre bort" så skulle jag dött. Att åka bil så långt utan att ha gått på toa 79 ggr, ingen frukost och ingen mental förberedelse.

Det visade sig att jag blev så arg så jag sket i alltihop, jag blev så sur så jag orkade inte få panik, jag bara struntade i det.

Vips så var vi på väg hem igen och allt gick bra :)

En riktigt bra lärdom fick jag. Jag behöver nog tvingas in i sådant för att släppa min rädsla.

Men det var tråkigt att jag och min sambo började bråka om det. Jag lyssnar inte tillräckligt noga, han hade pratat om mötet 10 gånger om och jag hade ändå inte fattat att vi skulle åka klockan tio, jag var helt säker på att vi skulle jobba på morgonen och åka iväg senare. Han blev less och arg på mig att  jag aldrig lyssnar. Jag kunde inte skylla ifrån mig på någonting, den enda förklaringen jag hade var att jag är väldigt förvirrad och snurrig i huvudet.

Det är så konstigt, jag glömmer saker och är helt borta i bland :S

Jag måste måste måste skärpa mig! Jag kan inte bara vänta ut saker och räkna med att min sambo ska hålla ordning på allt. Jag måste fråga och sedan komma ihåg vad jag får för svar för att inte sitta där och gapa och inte fatta någonting.

Skönt att jag mår bra i dag i alla fall och inte är helt deppig som jag har varit nu de senaste dagarna.

Jag ska försöka kliva upp klockan åtta i morgon igen. Det var inte så drygt som jag trodde. Jag är ju ändå skit trött när jag går upp vid tolv då kan jag lika gärna vara skit trött och gå upp klockan åtta.

Självförtroendet blir så mycket bättre, jag känner mig duktigare och inte så jävla slö.

Nu ska jag försöka städa lite, min sambo är ute och skottar snö.

Ha det så bra och ta hand om er därute!

Mitt humör går nu upp och ner väldigt mycket.

Ena stunden kan jag sitta och bli helt deprimerad fast inget speciellt har hänt. Jag har ingen matlust, ingen lust att göra någonting, det som gjorde mig glad förut känns bara drygt och det känns som att inget betyder något.
Jag sitter och funderar och funderar och det känns som att livet är skit. Att jag bara kliver upp på morgonen och väntar ut dagen för att sedan gå och lägga mig och sen kommer en ny dag...

Detta kan vända på bara en halvtimme och vips så är jag så lycklig och glad så jag vill gråta glädjetårar.

Jag blir så förvirrad och vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Det är så drygt att vara så djupt deprimerad av och an. 
Jag försöker komma på hur jag ska bättra mitt liv och vad jag ska göra men det står still.

Just nu känns det som om jag bara väntar på någonting men jag vet inte vad jag väntar på.
Jag bara låter dagarna gå....

Jag vill bara spy på det här. Jag är så himla trött. Om jag fick så skulle jag nog kunna sova bort en hel dag.

Men jag går upp varje morgon, med världens sämsta morgonhumör. Jag går runt här hemma och är ledsen och deprimerad. Men sedan plötsligt är jag glad och fnittrig.

Jag är så instabil och det gör mig rädd. Jag vågar inte göra någonting för jag vet inte hur jag mår.

Mår jag för dåligt för att göra något?

Eller mår jag dåligt för att jag inte gör något?

Min sambo frågar mig hela tiden hur jag mår. Jag orkar inte svara längre. Jag är så trött på mitt jävla gnäll nu. Jag är trött på att alltid svara att jag mår dåligt, att jag mår dåligt utan en vettig anledning.

Jag vill bara vara normal och ja, må hyffsat bra. Vara nöjd med livet.

Men jag är deprimerad jämt. Varför varför varför?!

Gå ut och gå promenader, dricka tillräckligt med vatten, inte sitta vid datorn för länge, hålla städat här hemma.

Sen mår man bra, right?

Jag har inte ens försökt, jag orkar inte försöka. Jag sitter bara och väntar, väntar på bättre tider?

Jag sa till min sambo att jag längtar efter sommaren, vilket jag har sagt flera gånger förut.

Då svarade han att jag måste väl leva nu också, jag kan ju inte bara vänta och leva halva året?

Jag vill bara sova, jag vill bara tycka synd om mig själv tills allt försvinner.

Är det här en deprission? Är jag deprimerad? 

Varför är jag deprimerad nu? Jag har ju stått upp för mig själv det här året, jag har gjort det jag ville göra. Jag har mitt drömliv, jag har alla förutsättningar till att göra det jag vill.

Jag kanske är rädd. Det kanske är läskigt att ha alla dörrar öppna och sedan se att man kanske inte vågar göra det man vill göra när man väl får chansen.

Det är mycket lättare att inte kunna göra det man vill göra. Då behöver man aldrig få reda på att man kanske är en fegskit när man väl får chansen.