friskochgalen

Senaste inläggen

Av MsEvolyn - 20 februari 2012 13:00

Jag drömde att jag gick runt i affärer, jag var välklädd och kände mig självsäker och glad.

Jag gick in på en klädaffär, började kolla på klänningar på en ställning. En tjej från personalen gick fram till mig och började snacka. Jag svarade glatt tillbaka, lugn och glad.


Hon sa att hon tyckte att jag var snyggt klädd och det kändes som att hon hade en slags respekt för mig, att hon inte tyckte att jag var konstig eller obehaglig utan i stället glad, framåt och trevlig!


Jag tänkte att nu är agorafobin borta, jag känner mig normal!


Helt plötsligt stod jag och kramade den där tjejen och säger att jag har haft agorafobi och att det har varit ett helvete, tårar kryper fram och där står hon och håller om mig och tröstar i en affär. Det var en sån otrolig känsla att agorafobin var borta. Jag kände mig så FRI!



Men sen vaknade jag....


Helkonstig dröm


 

Av MsEvolyn - 15 februari 2012 21:24

Nej fy fan nu sitter jag här och googlar mina små oviktiga symptom igen. 

Och vad händer då? Jo, jag skrämmer upp mig själv och får ångest.


Jag får ibland ont precis under det vänstra bröstet,

det är antagligen en muskel som sträckt sig eller att jag sitter "snett" framför datorn.

Jag sitter ju länge framför datorn, varje dag, klart man får lite värk i kroppen då.


Men om jag googlar detta så får jag fram hjärtsäckinflammation, proppar i lungan och massa annat läskigt som man inte vet vad det är och inte vill veta vad det är heller.


Fy fan googla aldrig symptomen, om man är riktigt orolig så ska man ringa sjukvårdsrådgivningen 08-320 100

eller besöka vårdcentralen.


När man googlar så får man alltid fram på ett eller annat vis att man fan är döende! Och då går min dödsångest igång och jag kan inte sluta tänka på det och oroa mig.


Usch, nu ska jag spela lite The Sims och försöka glömma den värkande bröstkorgen, för jag är inte döende det vet jag.


 


Av MsEvolyn - 14 februari 2012 11:24

Kära ångestdagboken,


Idag kom jag inte på någon bra rubrik så det fick bli en liten dagboksrubrik hehe.


Just nu är jag stabil och glad men igår, huuuh, igår var det verkligen en bergodalbana.


Mina ångestattacker börjar oftast med en liten grej som jag stör mig på eller blir stressad över, om det sedan kommer en till liten grej och en till liten grej så läggs det på hög och till slut så blir jag helt tokig.

Trots att de där småsakerna bara är småsaker så lugnar jag inte ner mig utan ser allt som en stor klump och till slut kan jag inte kontrollera mig själv.


Jag har min trygghet i min sambo, han är så snäll och lugn och förstående. Men ibland så har även han dåliga dagar såklart. När han är stressad så finns det ingen hejd för mig. Då ska plötsligt jag vara den förstående och trygga personen och det slutar oftast med att jag misslyckas totalt och blir mer stressad för att han är stressad.


Igår så skulle vi handla, jag frågade om han ville ha efterrätt på alla hjärtans dag, han sa nej men att jag kunde göra till mig själv om jag ville. Ingen big deal egentligen men jag började tänka dumma tankar som att han inte brydde sig i alla hjärtans dag. Jag blev på dåligt humör och i bilen hem så fick jag en konstig känning i kroppen och fick lite ångest av det (gamla vanor från min gamla dödsångest)


Min sambo kollade brevlådan och hade fått ett irriterande brev. Han blev på dåligt humör och stressad. Jag frågade om jag skulle göra en god soppa när vi kom hem, men kom då på att vi inte hade ingredienserna :( Jag blev surig och gnällde lite om att fan nu kan jag inte göra soppa. Vi hade båda lågt blodsocker och var på dåligt humör.


Min sambo blev irriterad hur jag kunde gnälla om en jävla soppa när han hade riktiga problem (brevet)

Jag fick skuldkänslor och blev jättedeppig.


När han parkerade bilen så blev jag apatisk, jag kunde inte kliva ur bilen. Jag satt helt stilla och tankarna yrde omkring i huvudet. Jag kände mig värdelös och dum. Jag kände en hopplöshet för att jag inte har något jobb och inte kan köpa egna saker, jag kan inte ens göra soppa om jag vill och om jag vill köpa något så måste jag fråga om lov till mig sambo. Jag var så trött på situationen, att jag inte drar mitt strå till stacken, att jag aldrig aldrig kan köpa något, inte ens en grapefrukt (kan kan jag väl, men vill inte vara girig när han betalar allt)


När jag till slut kom in så försökte vi prata ut om det hela. Han tyckte att det var väldigt drygt att lyssna på mitt gnäll. Jag sa att jag skulle låta bli att tänka högt nästa gång. Det ena ledde till det andra och det slutade med en låååång gråtattack.


Jag grät och grät och grät. Jag ville bara försvinna, jag ville inte vara en börda längre, jag tänkte till och med tanken att jag ville dö. Det är så påfrestande att sitta på arselet och att någon annan ska "ta hand om en" som om man är en liten bebis. Jag vill ta hand om honom när han är stressad, jag vill jobba och låta honom vila ut.


Hur mycket jag än vill jobba så finns ändå den där rädslan där, agorafobin, deppigheten, regelbundna ångestattacker. Det är så himla läskigt så jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Om jag tänker tanken på att ta bussen in till stan och gå på arbetsintervju så blir jag helt vettskrämd.


Min sambo höll om mig och sa tröstande ord. Han förstår så mycket men nu har det fan gått ett helt år. Ett helt år av stackars lilla mig och han har fått betala allt. Jag orkar inte med mer nu! Jag vill ta hand om mig själv. Jag vill inte att han ska gå på knäna för att jag inte jobbar och har ångest.


Men men, vi ska försöka söka ett jobb där man jobbar hemifrån åt mig, vi får se hur det går.


Jag blir så rädd för mig själv när jag blir så där deppig. Jag hamnar i ett djuuuupt mörkt hål och det känns som att jag inte kan ta mig upp.



 

Av MsEvolyn - 10 februari 2012 22:45

Idag skulle karln iväg på ett oplanerat möte, han frågade snabbt om jag ville följa med.

Jag ville inte men jag tvingade mig själv ändå.


Jag satte mig i bilen, var helt apatisk, livrädd och försökte att andas lugnt.

De där med att åka bil långt är inte min grej alltså!!


Men jag satt där, jag åkte med, jag tvingade mig själv.

Jag tänkte att bara jag härdar ut så försvinner rädslan snart.


Jag hade en penna i handen som jag kramade hårt. Mitt ena ben hoppade upp och ner och jag sa inte mycket under resan.

Ju längre hemifrån vi kom desto nervösare blev jag. Min sambo tackade för att jag följde med och höll honom sällskap i bilen. Jag sa att jag redan hunnit ångra mig 200 gånger...


Men som vanligt så tog det ungefär en timme, sedan hade jag sakta men säkert börjat prata och till slut så försvann nervositeten och jag satt lugnt och åkte med.


Då skojjade jag till det med att säga "ja, det är väl bra att jag skrämmer upp mig själv rejält lite då och då"

Varje gång jag härdar igenom min rädsla och inte ger upp så är jag ett steg närmare mitt mål.

Att få bort den här jävla fobin eller ja, helvetet.


Härda, härda, härda. Till slut borde jag lära mig själv att man inte behöver vara nervös över att åka bil långt.


Ibland vill man bara ge upp, man tränar och tränar och tränar men ändå är man lika rädd och panikslagen varje gång.


Men fan, jag vägrar låta det här styra mitt liv. Jag tänker göra normala saker trots att jag är rädd.

Jag hoppas fortfarande att det till slut ska försvinna.


Kämpa på alla ni där ute som tycker att det är obehagligt att åka bil

Kämpa på alla ni som har agorafobi

Kämpa på alla ni som har panikångest


Den enda som jag hjälpa oss är vi själva :)


 

Av MsEvolyn - 9 februari 2012 16:19

 



Äntligen så har solen kommit tillbaka. Därmed är jag mycket gladare och piggare.

Jag har spelat musik i dag, diskat och sjungit för full hals.


Åh vad jag är glad nu! :D


Helvetes mörka vinter skit äntligen är du över!



 

Av MsEvolyn - 8 februari 2012 20:16

Idag skulle jag till katthemmet. Första gången jag gör något på över ett år. Första gången jag tar mig ut till en plats helt frivilligt som är utan för husets väggar, frivilligt! Förutom att handla mat osv.

Första gången jag åker till en plats med främmande folk...  


Dagen före försökte jag peppa mig själv, intalade mig hur kul det skulle bli och sånt.


Samma dag så var jag nervös. Men inte jättenervös.

Jag försökte jämföra det med när jag skulle åka till psykologen. Då var jag alltid jättenervös innan mötet, men sen när jag hade kommit in på rummet och började prata med psykologen så försvann all nervositet och jag blev lugn.


Jag intalade mig själv att det nog skulle bli likadant nu. Först nervös, men väl där skulle det gå jättebra.


Jag gjorde mig i ordning, åt mat och fixade. Hmm är jag klar, ska jag ta med mig något? Hur mycket är klockan?

Gick och funderade och såg massa olika scenarior (stavning?) framför mig. Försökte förbereda mig på allt som kunde hända, tänk om det är en person där, tänk om det är flera personer där, hur kan det se ut, vad ska vi göra. Ska vi bara prata eller ska jag jobba direkt? Hur ska jag hälsa, kom ihåg att le...


Många frågor, inget svar. Det gör mig nervös för jag vill ha kontroll och veta allt i förväg.


Jag försökte intala mig själv igen. Det kommer gå bra, det kommer gå bra, det kommer gå bra.


Väl där så plingar vi på dörren, en tjej öppnar och vi får komma in. Jag skakar hand och hinner knappt säga mitt namn. Sedan är hon igång och berättar och pratar. Jag nickar, ler, och försöker visa intresse. Hon visar runt oss i hela huset. Sedan sitter vi ner och pratar, eller ja, hon pratar. Skönt tycker jag.


Jag flackar med blicken lite, vet inte vart jag ska hålla den. I hennes ögon, inte för länge..

Jag kommer inte på så mycket att säga, nickar bara och skrattar till där det behövs. 


Men jag var noga med att påpeka det viktigaste, att jag hade erfarenhet, att jag var beredd att jobba mycket och att det kommer blir roligt :)


Efter en timme så är det klart. Vi tackar och åker hem.

Det var som att riva av ett plåster. Man sitter och drar i det sakta och det gör ont som fan. Men så fort jag kom in på katthemmet så ryckte jag loss plåstret och vips så var det klart och nu är jag inte nervös längre! :)


En sak som jag har varit "rädd för" så länge, jag har äntligen tagit tag i det och det gick bra!

Hon kanske såg att jag var nervös, men de var så glada över att få mer hjälp, jag tror att de inte brydde sig ett dugg att jag flackade i blicken, de var bara tacksamma. Då var det verkligen värt att komma!


Det här kommer att bli så bra så bra. Jag kommer ha något "att göra". Jag kommer träffa folk och ha en uppgift.

Jag älskar katter och mitt humör kommer att bli mycket bättre. Jag kommer bli piggare och gladare :)


När vi satt i bilen på vägen hem så klappade jag mig själv på armen, jag brukar göra det ibland när jag har varit riktigt duktig. För nu var jag verkligen jättemodig och duktig. Fy fan va bra du är!!!! :D


Man ska komma ihåg att berömma sig själv. Man kanske tycker att det är småsaker, saker som andra människor gör hur lätt som helst, inget att få beröm för.


MEN om man har agorafobi, har haft dödsångest, har panikångest. Ja jävlar va duktig man är om man tar tag i sig själv och VÅGAR gå ut och göra saker. Duktig duktig duktig!


 Jag är glad 


 

Av MsEvolyn - 6 februari 2012 18:51

Nu hörde katthemmet av sig.


Jag hörde av mig till dom först, de hörde av sig till mig men sen... ja sen har jag struntat i det.


Nu hörde de av sig igen och frågade om jag var intresserad eller inte.

Min sambo sa att nu ska jag väl ta tag i det där och gå dit, för du kommer säkert må jättebra av det.

Ja, jag ska ta tag i det, nu jävlar!


Jag sa att jag var intresserad.


På onsdag ska jag dit.


Första gången jag gör något på egen hand, tar tag i något, träffar folk, ska arbeta...

Första gången på över ett år.


Allt annat har handlat om min sambos ärenden och jobb grejer.


Men nu är det jag, nu är det MITT ärende. Mitt val, min grej. Jag ska iväg och göra något.


Jag ska arbeta!


Det är så pirrigt så det är inte klokt. Men jag vet att det kommer gå bra. För jag ska arbeta på ett katthem. Med söta katter som jag älskar, de kommer att få mig att må så bra och jag kommer att hjälpa de hemlösa stackarna till ett bättre liv. Vi hjälper varandra   



Jag kan se in i katternas ögon, de kommer inte att dömma mig, de tycker inte att  jag är konstig. Jag kan vara mig själv, jag kan slappna av och man får så mycket kärlek tillbaka! Det älskar jag med katter, de har ett lugn över sig, det går inte att må dåligt när man har 20 hårbollar runtom sig.


Jag ska volontärarbeta på helger. Gå utanför dörren och göra något, göra nytta, känna att man behövs, känna att man KAN NÅGONTING. 


Det här kommer att göra susen för mig tror jag. Jag kommer att bli piggare och gladare.

Jag tror även att det blir bra arbetsträning inför ett "riktigt" jobb. För en dag måste jag väl ha det också.


Jag kanske träffar nya vänner till och med, vem vet?  


Håll tummarna för mig nu, på onsdag gäller det   *men är jättenervööööös*




Här är en av mina favoritkatter på youtube - Katten Maru!



   

Av MsEvolyn - 6 februari 2012 14:07

Vi skulle på restaurang med familjen. Jag visste inte alls hur det skulle gå eller vad jag kunde väntat mig.

Jag har bara nyligen accepterat och fattat att jag har agorafobi - fobi för offentliga platser.


Nya platser, platser där det är mycket folk. Där man måste sitta stilla, där det är trångt eller bökigt att komma fram. Jag har undvikit dom så gått det går, eller härdat i genom det och mått väldigt dåligt.

Men nu när jag vet att jag har agorafobi så kan jag försöka jobba på det och träna på att få bort fobin.


Innan vi skulle till restaurangen så mådde jag illa, var lite okontaktbar. Massa tankar snurrade i huvudet. Jag satt och kom på den ena anledningen efter den andra till att skita i alltihop.


Men jag är så himla envis, jag ska klara av det. Jag tvingar mig själv. Jag berättar inte för någon om hur jag egentligen mår, bara för min sambo. Jag ler och jag försöker bete mig normalt fast inombords skriker och gråter jag. 


På vägen till restaurangen så trodde jag att jag skulle sprängas. Det var som om jag var på väg mot en avrättning, så jävla rädd var jag.


När vi kommer in på restaurangen så är vi många som ska äta ihop. Restaurangen är relativt tom. Bara två andra bord där det sitter folk. SKÖNT!


Jag tittar mig omkring, försök få kontroll över situationen. Vart är toaletten? Vart ska vi sitta? Vilken plats ska jag ta?


Jag tar stolen längst ut på bordet, jag har hela högra sidan fri. Jag känner mig någorlunda bekväm då. Jag försöker välja mat på menyn, trots att jag inte är sugen på någonting. Jag mår illa och känner mig inte ett dugg hungrig. Men jag beställer och tänker att jag äter så mycket jag klarar av. Jag tar en öl också, trots att jag är rädd att den ska krångla med min mage men cola eller juice kändes ännu värre. En öl blir bra, jag kanske slappnar av lite då.


Vi får vänta en halvtimme på maten och det enda jag tänker på är att jag vill gå på toaletten. Jag är så nervös så magen slår volter. Jag sitter och spänner mig och jag kan inte få i väg mig till toaletten. Kommer alla titta på mig om jag reser mig? Till slut så skyndar jag mig iväg. Äntligen! Inne på toaletten så är jag nervös över att jag inte ska "bli klar" och sedan få lov att gå en vända till senare. Jag kan ju inte gå två gånger, då kanske folk börjar undra?


Men jag andas djupt och försöker lugna ner mig. Jag kollar mig själv i spegeln, ger mig själv en klapp på axeln och säger att det kommer att gå bra nu. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen några gånger. Nu ska vi ha kul, äta gott, försök slappna av.


Sedan kommer maten in. Dom andra glufsar i sig, åh så gott med mat! Jag pillar lite i maten och försöker äta sakta för att jag fortfarande mår illa. Efter en stund så är pratet igång och jag slappnar av lite. Jag följer med rökarna ut på balkongen och tar lite frisk luft trots att den inte var så frisk då. Men skönt att röra på benen och få lite blod upp i hjärnan igen.


De andra äter förrätt, varmrätt och efterrätt. Alltså blev det en middag på över 2 timmar lång.

Jag har ätit upp och sitter och väntar. Jag ser in i ögonen på min sambo, han märker av min panik så lätt. Han tar min hand och ser tröstande in i mina ögon.


När servitrisen sedan kommer för att ta betalt så känner jag ett "åh nu är vi snart klara"

Men jag blir inte glad, utan nu kommer slutspurten, jag blir stressad. Snart snart snart, kom igen nu då skynda på.

Vi fick betala sist. Ju närmare servitrisen kom med betalningsapparaten desto nervösare blev jag. Snart sprängs jag, snart springer jag ut. Flera timmar av spänning i kroppen, panik och rädsla. Sista sekunderna tills det är över är mest smärtsamma!!


Vi betalar, folk reser sig, jag andas ut. Vi går ut och all spänning försvinner. Det är klart. Jag är utsläppt ur fängelsehålan. Nu ska vi bara hem.


Alla säger att det var trevligt, alla är på bra humör, jag nickar och ler nervöst.


Ingen vet om min sjukdom. Ingen vet om hur jag mår.

Det syns inte utanpå men det känns som fan inuti




 


Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards