friskochgalen

Senaste inläggen

Av MsEvolyn - 8 april 2012 22:40

Nu är vi hemma igen. Guuuud så skönt!


Det har varit en låååång helg och långa bilresor dit och hem.


Men nu är vi hemma :)


Lillsyrran är hemma hos mig över lovet. Så kan inte sitta vid datorn så mycket. Men lovar att uppdatera om allt som hänt i morgon.


Sov gott!


 

Av MsEvolyn - 4 april 2012 13:30

Jag har försökt att ladda upp ett videoinlägg men det går seeeeegt. När jag har försökt ha datorn på under natten och ladda så har internet lagt ner och det har inte hunnit ladda klart.


Så var det med det...


Nu under påsken så åker jag hem till familjen, så det blir ingen uppdatering förens nästa vecka. Ska verkligen försöka få upp videoklippet då. Jag pratar lite om en ångestattack jag hade för några dagar sedan. Den var hemsk och varade i flera flera timmar :(


Vi får se hur jag mår när jag kommer hem igen. Jag brukar alltid vara helt slut på energi och sönderstressad när jag har varit hos familjen :( Tråkigt, egentligen borde jag ju vara glad! Men det är så mycket spring och mycket stress där, mycket folk att träffa och alla sliter och drar i en. Förra gången så fick jag lov att sätta ner foten och be om att få vara ifred en kväll och ta ett bad. Jag höll på att gå under! Inte deras fel, det är bara så att jag är så himla känslig när jag inte är hemma.


Men jag får väl önska en Glad Påsk till er alla!

Ta en promenad och plocka lite videkissar och tussilago. Sätt i en liten vas (eller snapsglas som jag tog) på bordet bredvid datorn. Piggar upp som fan! :)


 

Av MsEvolyn - 29 mars 2012 00:47

Hejsan,


nu har jag varit lite seg med uppdateringen, men jag gissar att de flesta av er förstår hur det är med att ha dåliga dagar och dåliga perioder, ibland orkar man inte bara :/


Nu sitter jag här med en kopp kamomill-te (favorit!) massa honung såklart..


I alla fall, jag tänkte dra lite kort om hur det gick på katthemmet!


Jag skulle ju ta emot en katt och lämna en katt, alltså träffa två nya människor och utföra procedurer och fylla i papper, något som jag aldrig har gjort förut och som sagt, kontrollbehovet i mig höll på att sprängas!


Jag hade med mig mina listor och jag försökte lugna ner mig och göra allt, en sak i taget.

Men jag tittade på klockan var femte minut och blev bara nervösare och nervösare!


Minutrarna innan första kunden skulle komma så fick jag lov att sätta mig ner. Hela mitt huvud snurrade och jag tänkte att nu blir jag galen, nu skiter jag i det här, jag ger upp, jag kommer få en black out när de är här, jag kommer att svimma.


Jag var så otroligt rädd och jag vet inte vad jag var rädd för. Jag bara är det. Jag är nog rädd för att göra fel, rädd för att göra bort mig, rädd för att bete mig konstigt och nervöst. Att det ska bli en obehaglig stämning för att jag är så nervös och blyg av mig?


Jag tror det är därför...


Men som nästan alltid, när jag väl står där och slängs in i situationen, då går allt ganska bra.

Jag är normal, jag pratar, stammar kanske lite, men det märks knappt..


Allt gick jättebra. Jag hann med allt, alla papper blev rätt och jag sa tack och hej i dörren till dom.


Då borde jag väl nu efteråt känna "ja, då vet jag det, då behöver jag inte vara nervös".

Men ändå så är jag nervös nästa gång och nästa gång.

Framstegen består i att jag inte ger upp, att jag fortsätter,

men jag är fortfarande lika rädd och nervös som förut.. när ska det försvinna?


Jag vill se en skillnad, att jag inte är lika rädd längre.


För det mesta så handlar det om platsen där jag är. Är jag hemma hos familjen så är jag nästan inte alls rädd för nya människor. Är jag hemma hos mig, njaaa,, då är det lite sisådär. Är jag borta ja då är jag alltid rädd!


Men jag har märkt att jag kan vänja mig in i nya situationer, som på katthemmet. Nästa gång kommer det nog gå som på räls. Men det är tråkigt att jag inte kan göra samma sak fast på en annan plats.


Allt handlar om platsen, om jag känner mig trygg där, då blir jag modigare.


Det är så tråkigt eftersom det är så svårt att vara spontan och åka till nya platser.



Ursäkta om mina inlägg är lite röriga men jag skriver utan att redigera. Alltså jag bara skriver på till sista punkten och sen får det vara så. Jag tycker inte om att sitta och redigera och ta bort saker, det triggar bara min prestationsångest, att det måste vara perfekt. Då låter jag det hellre vara lite rörigt och att det kommer från hjärtat.


 

Av MsEvolyn - 24 mars 2012 23:22

Hej hej alla nattugglor!


Jag måste skriva av mig lite, tankarna flyger omkring och har gjort det i flera timmar.


Jag har hört att om man ska bota sin ångest så måste man utsätta sig för den gång på gång för att sedan inse att det inte var farligt, att man klarade  det och att det gick bra.

Man måste finna sin "trigger" det som gör att man får ångest, och sedan steg för steg, litet steg i taget (eller stort om du vill) utsätta sig för det, skrämma sig själv, känna hur hjärtat bultar men att även efter ett tag känna hur ångesten försvinner och sedan kliva ur det och känna JAG KLARADE DET!


Min trigger är att vara ensam men även att vara med folk, då främlingar.


Jag har börjat utsätta mig för detta genom att volontärarbeta på ett katthem. Jag tror att om man kombinerar det läskiga med något som är roligt så blir det självklart lättare och mer positivt!


Imorgon har jag ett pass på katthemmet helt ensam. Första gången gick det bra, jag sålde till och med en katt. Detta innebar såklart att jag fick lov att träffa två helt främmande personer, agera proffesionellt och som en som "har kontroll". Det var jag som skrev på kontraktet och det var mig dom visade respekt. Haha, lilla jag som är rädd för allt. Jag tog i hand och pratade och betedde mig som en som har allt under kontroll.


Åh vad stolt jag var efteråt!


Ångest-jag vill helst att ingen ska besöka katthemmet när jag är där, ångest-jag tycker att det är mycket lättare att vara ensam och städa, då blir det ingen utmaning.

Men riktiga jag ser gärna att det kommer en utmaning, det är ju då jag kan göra framsteg!


Så nu i morgon, av en slump, så ska det komma ännu en främmande människa till katthemmet när jag är där. Hon ska hämta sin katt som har varit på pensionatet. Men inte nog med det, en timme senare kommer det en till främmande människa som ska lämna en katt på pensionatet.


Jag har aldrig sålt en katt förut, och fick göra det under mitt första pass.

Jag har heller aldrig tagit emot eller lämnat över en pensionatkatt förut.


Haha, det är så humoristiskt allting. Att jag, kanske den enda med agorafobi och ångest på stället. Ja, jag ska sköta kundkontakt under mina första pass! HAHA jag kan bara skratta åt det för jag är så nervös!


Jag har ingen koll på papper, ingen koll på vart grejer finns, jag ska städa rummet och vet inte ens vart ny kattsand finns! Tidigare har jag bara städat lådor med spade.


Kontrollbehovet som jag har håller på att explodera, jag vill veta allt och göra allt perfekt. Hur ska detta gå?


Att säga "allt löser sig, det kommer gå bra" det finns inte i min värld.

Hela dagen har jag gått och funderat och fantiserat ihop det ena kaoset efter det andra.

Tänk om det där händer, tänk om det blir så, vad gör jag om det blir så, tänk om tänk om TÄNK OM?!


Helt galet...


Ojj vilken träning detta blir för mig. Jag är helt livrädd och nervös. Jag kommer få blackout och min kropp kommer agera som en robot när väl kunderna är där. Det vet jag. Allt kommer gå bra och efteråt kommer jag sitta helt borta i huvudet och inte fatta vad som hände.


Jag har skrivit långa listor i min anteckningsbok, mitt desperata sätt att försöka ha kontroll.

Ett, två tre, allt i ordning hur och när jag ska göra allt.


Allt är så enkelt egentligen, det är inte så komplicerat, men jag gör det så jävla komplicerat.


Jag sa till min sambo att jag ska till ett katthem, ge dom lite mat, städa lite lådor,

men i mitt huvud så ska jag stå inför en stor instrumentpanel med tusentals knappar,

jag måste trycka på knapparna i precis rätt tid och i precis rätt ordning annars SPRÄNGS ALLTING! :O


Haha, så känns det i alla fall.


Det kommer gå bra, det kommer gå bra, jag vet jag vet.

Men det är bara tiden INNAN som är hemsk. Jag funderar och funderar och skrämmer upp mig själv,

i bilen på väg dit så känns det som att jag är på väg till en avrättning.


Men jag hoppas så innerligt att jag med små steg ska få min ångest att försvinna.



Ångest/Rädsla/Panik/Oro på en skala 1-10 där 10 är värst


Första gången jag var dit och presenterade mig var jag säkerligen en 9:a. 

Andra gången, introduktion med en tjej en hel dag var det kanske en 8:a 

Tredje gången skulle jag på möte med alla volontärer och då var det en 9:a igen

Fjärde gången, mitt första pass, var min sambo med så då var det kanske en 6:a

Femte gången var jag helt ensam så då blev det en 7:a


Den här gången, ja vi får se, idag dagen innan känns det som en 6:a eller 7:a...


Vi får hoppas att det blir bättre med tiden, bara att kämpa på och inte ge upp!

För jag vägrar ligga hemma i sängen med ångest och inte våga träffa människor eller inte våga göra någonting.

Jag tänker ta mig ur det här, ett steg i taget  :)



 

Av MsEvolyn - 24 mars 2012 19:59


Jag såg det här klippet på youtube och jag tyckte att det hon sa stämde så väl!

Måste bara dela med mig :)


 

Av MsEvolyn - 18 mars 2012 17:16

Hej bloggen, jag ligger med världens fetaste bakfylla. En sån där bakfylla då man verkligen säger att jag aldrig ska dricka alkohol igen.


De där med att vara ensam hemma, det gick bra. Men njaa.. kunde gått bättre!


Min sambo åkte hemifrån på förmiddagen. Jag var iväg till katthemmet och städade för första gången helt ensam. Men det gick jättebra, katterna är så goa och de har verkligen en avslappnande effekt på mig :)


När jag skulle hem fick min svärfar hämta mig. Han frågade om jag vill komma över till dom på middag nu när jag var ensam hemma. Jag ville men samtidigt ville jag inte. Jag är fortfarande inte helt avslappnad med dom plus att de vet ju inget om min ångest.

Men jag tänkte att om jag ska kunna utvecklas och komma dom närmare så måste jag tacka ja. Jag måste våga!


Så jag tackade ja och gick över efter att jag hade tagit en dusch hemma.


Ett glas vin till maten serverades. Jag tog en smutt och kände hur jag blev mer avslappnad.

Efter ett glas så fick jag ett till. Vi pratade och pratade och pratade och hade jättetrevligt.


Sedan frågades det om jag ville ha lite whiskey, åååh vad gott tänkte jag. Allt var så trevligt och jag blev så avslappnad. Men så fort glasen blev tomma så fylldes dom på och vips så hade jag suttit där vid köksbordet i 5 timmar och hade ingen koll på hur mycket jag hade dragit i mig.


När jag sitter där, askalas så häver jag ur mig allt. Jag berättar om allt för dom. Min ångest, varför jag inte har varit hemma hos dom så mycket, min dödsångest och jag berättade till och med om när min styvpappa tafsade på mig när jag var yngre. Allt berättar jag. Min svärmor kramar mig många gånger och vi gråter en skvätt.


Det var så skönt, det var som en sten som släppte och nu kan jag verkligen vara ärlig med dom och prata med dom när jag mår dåligt :) Jag är aldrig ensam för dom bor nära.


Till slut stapplar jag hemåt. Jag sätter mig  vid datorn och chattar med en kompis. Det borde vara alkolås på datorer!!! Jag häller upp en grogg hemma och efter det så har jag stora minnesluckor. Jag hade sjungit karaoke och dansat, jag hade svamlat om konstiga saker och när jag skulle sova så hade jag ringt upp vännen med mobilen så alla pengarna tog slut i luren.


När jag vaknade på morgonen så hade jag bakfyllornas bakfylla! Jag var helt svag i kroppen, ensam hemma och varje gång jag försökte äta något så spydde jag upp det. Jag grät och skakade, frös och mådde illa.


När min sambo kom hem så var han inte glad. Han tyckte att det var väldigt onödigt att dricka så mycket. Visst, jag hade klarat kvällen och natten, men den där bakfyllan var inte nådig.


Vi började bråka. Vi skrek åt varandra och det slutade med att jag fick en massiv ångestattack. Det var jätteläskigt jag kunde inte kontrollera min egen kropp. Jag låg i sängen och höll fast täcket stenhårt, jag skakade i hela kroppen, grät och hyperventilerade. Det gick inte att få kontakt med mig. Till slut slängde jag mig ur sängen och fort in i duschen. Jag satt där på golvet i duschen och försökte koncentrera mig och lugna ner mig. Efter ett tag gav kroppen upp och jag kunde andas normalt.


Vi sa förlåt till varandra och redde ut det <3


Hela dagen idag har jag mått dåligt och det känns som att hjärtat rusar och jag blir livrädd.

Bara att härda ut dagen och sedan kommer jag aldrig mer dricka så jag blir full, i alla fall inte så länge jag har ångest.




 

Av MsEvolyn - 16 mars 2012 13:54

Jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp på en intervju genom bloggen idag!

Jättespännande tycker jag :)


Det kommer att handla om min panikångest och det ska användas till ett skolarbete sedan.

Jag tycker att det är jättebra att de pratar om detta i skolan,

när jag gick i skolan så fick vi inte lära oss någonting om ångest. Det borde vara obligatoriskt eftersom det är så pass vanligt med panikångest.


De flesta som får panikångest och inte vet vad det är känner sig konstiga, onormala och kan funderar på om man är ett jävla psykfall. Men tänk vad fel man har, om man läser på lite om panikångest så får man reda på att det är jättevanligt, helt ofarligt och att det inte alls är något fel på en.


Därför är det jätteviktigt att informera om vad panikångest är. Det är ett helvete att sitta med ångest och inte veta vad det är som händer med kroppen. Man blir livrädd!


Jag ser fram emot intervjun jättemycket. Så mycket så nu måste jag gå och ta en kopp kaffe och fira! :P



 

Av MsEvolyn - 14 mars 2012 20:31

Nu blev jag nyfiken och måste bara fråga,


har jag några läsare?


Om du brukar återkomma och läsa min blogg, kommentera det här inlägget :)


Skulle vara kul att se om jag har en eller två eller kanske till och med tre läsare?


Jag gissar på att det är mycket folk som går in och går ut här,

det är många som googlar och klickar sig in hit.


Men nu är jag nyfiken på om jag har några LÄSARE  


   

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards