Jag har alltid svårt för att titta kassörskan i ögonen och säga ett vänligt "hej" när jag kommer till kassan. Vanligtvis så tittar jag ner i golvet, springer förbi och låter min sambo säga hej och betala, medan jag står nere vid bandet och packar. 

Det känns som att om jag skulle se henne i ögonen så skulle hon se in i mig och läsa mina tankar. Se hur nervös jag är och var innan jag kom dit, se min stirriga blick och mitt sura ansikte. Att hon skulle se vad jag tänkte och sedan tänkt "men vilken konstig typ som inte ens kan gå på affären". 

Därför ser jag ner i golvet, försöker göra mig "osynlig" och sedan snabbt ut därifrån.

Idag tittade jag kassörskan i ögonen medvetet och sa "Hej". Direkt efter så tänker jag

-sa jag ett konstigt hej?

-såg hon på mig att jag var nervös?

-tycker hon att jag är konstig?

Men direkt efter det så fattar jag att det jag tänker är löjligt och att kassörskan inte det minsta bryr sig i mig och min stirriga blick. Men varje gång så blir det samma sak. När jag kommer till kassan så tar jag ett djupt andetag och tänker "ja då kör vi igen då" och det känns som att jag ska hoppa över ett stort hål och försöka att inte trilla ner. Jag tar liksom sats och hoppas att jag klarar det...

Konstiga tankar man har ibland om småsaker som annat folk inte ett dugg skulle bry sig i..

Men sån är jag helt enkelt, men det blir i alla fall bättre.

Jag vill dela med mig av en länk som jag hittade:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/hogkansliga-pejlar-in-vagor-i-luften_7074009.svd

Här kan du göra ett test och se om du är högkänslig:

http://www.hsperson.se/media/58bf36c35a50784dffff82f07f000101.pdf

Jag kände igen mig en del. Jag med mina humörssvägningar! Minsta lilla så är dagen förstörd, minsta lilla så är dagen helt underbar. Jag går från toppen till botten på en dag. Det är påfrestande som fan. Jag vet inte om jag är lycklig eller olycklig för ena stunden så är allt skit men andra stunden så är jag så glad så jag vill gråta glädjetårar.

Jag påverkas mycket av hur andra mår. Om min sambo är irriterad på något så blir jag skamsen som en hund och tittar ner i golvet resten av dagen, fast att det inte är mig som han är irriterad på.

Mitt humör påverkas extremt mycket av vilka kläder jag har på mig, om jag har fixat håret eller ej, vilket väder det är och sådana småsaker.

Om jag går i skitkläder och smutsigt hår och det regnar, ja då beter jag mig som om någon nära nyss har avlidit.

När jag är nere i mina mörka hål så funderar jag mycket. Vad vill jag göra? Vad är det som är fel? Hur ser mitt liv ut? Vill jag ändra på något? För jag tänker att om jag blir sådär himla nere då måste det ju vara fel någonstans.

Fast sedan, bara dagen efter så kanske solen skiner och katterna är så där extra gulliga. Vips så är jag världens lyckligaste och jag skulle aldrig vilja leva på ett annat sätt.

Jätte påfrestande att ha det så här. Säkert påfrestande för min sambo också. Jag vet inte hur många gånger han har tittat på mig och sett att jag mått dåligt. Då säger han "hur är det nu då?" han ser DIREKT om jag är i det där mörka hålet, jag behöver inte ens svara. När jag sedan ska svara så blir jag frustrerad, för om sanningen ska fram så kommer jag inte på en enda anledning till att vara så där nere, jag bara är det ibland. Då skäms jag och känner mig konstig och överkänslig. Så jag vill inte prata om det ens. Jag brukar bara svara "ja, du vet samma gamla visa".

Nu ligger jag i sängen med datorn och jag är helt jävla slut. Känns som att dagen har varit BAM BAM BAM!

När jag kom hem från katthemmet så tillät jag inte mig själv att bara vila. Utan tankarna for runt i 240km/h i skallen och jag kände hur hjärtat slog. Trots att jag bara kollade på tv eller satt vid datorn så kändes det som att jag sprang maraton. Jag ville gå och lägga mig i sängen men i stället så bara fortsatte jag som om jag hade en uppgift och en deadline.

Anledningen till detta var att min prestationsångest fick sig en jävla smäll. Jag är skiträdd för att göra fel och för att folk ska tycka illa om mig. Så jävla mycket att jag ofta skiter i att försöka mig på saker bara för att jag är rädd att misslyckas. Till och med när jag VET att jag är skitduktig på det eller när jag vet att jag gör rätt så kan jag skita i det i alla fall av rädsla.

I det här fallet (som jag håller hemligt vad det handlar om) så vet jag att jag gjorde rätt, jag vet att jag har ett gott hjärta, jag vet att jag inte behöver ha dåligt samvete och jag vet att ingen tycker illa om mig. Däremot var det andra personer som gjorde fel och detta kan kopplas till mig. Den lilla kopplingen gjorde att jag fick skuldkänslor som om jag hade tagit livet av någon! Jag har suttit med magont hela kvällen och varit spänd. Blev jätteledsen på grund av detta.

Helt sjukt vad jag tar åt mig av saker, helt sjukt vad jag antar och tror och sedan mår dåligt som fan.

Allt är lugnt, ingen tycker illa om mig, men det tog mig flera timmar att riktigt fatta och förstå det för mig.

Min sambo har varit borta hela dagen så jag har varit ensam med mina hemska tankar. Det skulle ju bli skönt att vara ensam och ta det lugnt, men nu så blev allt skit på grund av detta.

På katthemmet var det inte heller lugnt. Jag fick sälja en katt igen. Utan förvarning. Jo visst det gick väl bra men helst helst så vill jag vara ensam på katthemmet. Det har liksom blivit min lugna stund för mig själv att vara där. Jag får massa energi och mår mycket bättre. Men visst, det är ju klart att det är bra träning för mig att träffa folk (det var ju det som var grejen med det hela från början) men fan. Inte kul att behöva sälja katt utan förvarning, jag som vill planera allt i huvudet, men det blev väl träning det med.

Fan vad jag babblar!

Jag blir så trött, jävla prestationsångest :( 

Jag önskar att jag bara kunde flyta med och inte analysera allt så himla mycket.

Men vad händer nu?

Jag känner igen detta. Gamla känslor som kommer upp. Tryck över bröstet och nervositet i kroppen. Detta hade jag massa problem med förut, men det var längesen nu. Sen idag så kom det igen.. fan :(

Känns som en bomb som tickar i bröstet som snart ska sprängas, jag blir rädd och nervös.

Hjärtat? Tänk om det gör ont? Min gamla dödsångest kommer fram igen.. fan fan...

Men jag är relativt lugn, deppig men lugn.

Efter bråket med sambon och att han nästan gjorde slut så tog jag det med en klackspark. Jag var deppig i en dag sedan var allt normalt igen. Som om inget hade hänt. Men jag sa det då, att känslorna kommer att komma ifatt mig. Jag kanske inte var så ledsen då men jag visste att efter en tid så skulle det bryta ut.

Det sårade mig väldigt mycket. Tankarna som han hade haft. Trots att han ångrar dom och inte känner så längre.

Jag blir så trött och deppig. Ingen energi trots att jag sover normalt.

Jag vill bara vara ensam och lägligt nog så kommer jag få vara det de kommande dagarna. Jag satt i soffan en dag och bara kände mig helt borta, satt och tänkte intensivt utan att tänka på något överhuvudtaget.

Jag sa till min sambo att jag ville vara ensam ett tag. Bara vara och fundera. Jag känner mig inklämd i ett hörn med alla mina känslor och jag vet inte vart jag ska göra av dom. Ska de bara poff försvinna?

Imorgon åker min sambo iväg över dagen, jag ska vara på katthemmet. Sedan på söndag ska jag vara på katthemmet igen. Så det blir två dagar med mig själv. Katterna helar mig det är jag säker på. Deras mjuka päls och deras glada ansikten och upplyftande kurr och purr. Åh vad jag älskar att vara där på katthemmet!

När jag skriver så försvinner ångesten, den bara rinner av mig tills sista droppen och jag kan äntligen andas igen.

Tack för att du finns bloggen!

Jag sökte ett jobb igår. Mystery shopper. Att gå in på affärer och sedan skriva ner sin upplevelse och skicka in. Det borde jag väl klara av? Snabbt som fan går det och vi kan handla mat samtidigt :)

Jag städade köket idag, jag städade tills huvudet bokstavligt talat snurrade och jag kände svimningskänslor och fick lov att dricka ett glas vatten och andas lite. Jag är lite knäpp så där. Får ryck och städar tills jag blöder haha.

Min sambo märker på mig när jag mår dåligt. Han ser på mig med ögon som frågar hur jag mår.

Men han kan inte göra så mycket, han kan bara finnas där. Jag är glad över att han finns där.

Jag mår dåligt men jag är så glad för jag vet att jag kunde mått mycket sämre. Jag kommer ihåg hur jag mådde för ett år sedan och jag lider med de som är i början av sin kamp. Jag är glad att jag är där jag är idag.

Fortsätt kämpa, ge det tid, det kommer bli bättre.

Ännu ett rörigt inlägg från mig, men det är mycket tankar på gång och det är här som jag kan ventilera.

Tack för att ni läsare finns! Ni uppmuntrar mig till att fortsätta <3

Här hemma är det cool lugnt. Kanske för att jag bara är i hemmets trygga vrå?

Har inget att skriva egentligen, ville bara visa att jag lever ;)

Jag har precis skickat iväg en text som ska bli ett gästinlägg på en annan blogg!

Lovar att länka dit när det är publicerat, spännande tycker jag :D

Sitter och funderar på olika jobb men det står still i huvudet.

Om någon där ute har ett bra tips på ett jobb som man kan ta hemifrån så vore det jätte snällt :)

Verkar vara mycket sälj jobb. Jag har arbetat som telefonförsäljare tidigare (tro det eller ej)

men det är inte ett optimalt jobb för mig nu känns det som.

I förra inlägget så berättade jag om hur bra inställning jag hade när jag skulle åka ner till familjen.

Jag var positiv och inställd på att ha kul och inte oroa mig så mycket.

På fredagen hade jag blivit bjuden på en tjejkväll. Jag hade verkligen längtat efter att träffa några gamla vänner!

Jag hade som vanligt planerat allt in i minsta detalj, vart det skulle vara, vilka kläder jag skulle ha på mig. Allt för att jag skulle inbilla mig själv att jag hade kontroll, att allt skulle gå bra och att jag inte behöver vara rädd/oroa mig.

Dagen före tjejkvällen så hör jag av mig till tjejerna. Jag får då veta att festen ska vara på ett annat ställe. Inte på gångavstånd från mig utan en och en halv mil bort. Ingen stor grej kanske ni tänker, men för mig så vändes hela min värld upp och ner. Jag fick panik för att all min planering var förstörd. Det kändes som om någon drog bort mattan under mina fötter om ni förstår. Jag visste inte vad jag ville längre.

För det första hade jag ingen skjuts dit. När min tjejvän erbjöd skjuts med en tjej som jag inte känner då brast det.

Det hade gått från att jag skulle på tjejkväll på

en välkänd plats

gångavstånd hemifrån så att jag kunde gå hem när jag ville

med personer jag känner

till att

vi skulle vara på en plats jag aldrig varit på

1,5 mil hemifrån så jag inte kunde dra om jag måste

och att jag skulle ÅKA BIL med en okänd tjej

Hujeda mig!

Jag försökte samla mig och komma tillbaka till verkligheten. Det är småsaker, men de lyckades trycka på många av mina knappar och ångesten sköljde över mig. Min sambo bad mig att lugna ner mig och se att det inte var så farligt. Jag gav mig själv tid att fundera innan jag besätmde mig.

Nästa dag så hade jag inte alls lust längre. Jag som innan hade sett fram emot detta och pratat om det i flera veckor. Nu ville jag bara vara på en trygg plats och inte riskera något. Så jag skrev och tackade nej. Med en klump i magen och ett jättedåligt samvete. Det var ju ändå jag som hade kokat ihop allting och sen så visar det sig att jag inte kommer.

Jag funderade länge på att vara ärlig och helt enkelt säga att jag har ångest/agora fobi, svårt för att åka bil. Bara säga det rakt ut. Men de har inte en aning om att jag lider av detta och som vanligt så vill man inte vara "märkvärdig" eller tro att man är något speciellt, stackars lilla mig liksom. Man håller tyst i stället och sedan blir folk arg på en för att de tror att man inte bryr sig.

:(

Hejsan!

Nu är jag i hemmets trygga vrå och har inget planerat så allt är frid och fröjd. Tänkte berätta lite om hur helgen hos familjen var. Ursäkta för rörigt inlägg men är sjukt trött.

På vägen dit så var jag nervös över bilresan som vanligt men nu har jag blivit så himla van och vet hur jag ska hantera bilresor. Det är fortfarande lika läskigt men jag reagerar mer "jaja, nu var vi här igen, bara att härda och köra på".

När jag blir nervös i bilen så brukar jag knäppa mina händer och spänna dom jättemycket i några sekunder. Sedan när jag släpper så slappnar jag av lättare.

I bilen så funderade jag mycket och kom fram till att jag skulle prova något nytt; att vara positiv!

Negativa tankar far alltid runt i mitt huvud när jag ska ner till familjen, jag får prestationsångest och känner att jag inte räcker till. Att vänner och släkt är sura på mig för att jag bor så långt bort och inte kan umgås, att de blir besvikna på mig. Detta resulterar ofta i panikångest.

Men den här gången ville jag skita i allt sånt och bara ta tillvara på varje sekund och ha kul.

Jag tänkte:

Nu ska jag hem till min vän, jag hinner bara vara där några timmar och sen syns vi inte på någon månad igen. Hon blir säkert jättesur och tycker att jag är tråkig som aldrig kan umgås. 

Men istället försökte jag tänka:

Nu ska jag hem till min vän, vad kul att äntligen träffas efter en lång tid, Vad kul vi kommer att ha!

Genast blev jag gladare i kroppen :)

Jag berättade för min sambo att jag hade en jättebra inställning den här gången och att det är ett stort framsteg, att det säkert kommer gå bra den här gången.

Detta höll dock inte i sig länge. Jag tänker berätta mer om varför i nästa inlägg.