friskochgalen

Senaste inläggen

Av MsEvolyn - 25 juni 2012 23:06

Åh gud vad kul det är att jobba! Jag är så glad över att jag faktiskt tycker att det är kul!!


I stället för att vara livrädd för allt så är jag i stället peppad. Så jävla härlig känsla!


Min sambo har märkt en skillnad på mig. Efter att jag fick jobbet så känns det som att jag klarar av allt annat mycket lättare också. Det blir att man tänker "klarade jag det så klarar jag allt". När vi ska åka på affärn så reagerar jag inte längre med att vara nervös. När vi gör spontana åkturer med bilen så tänker jag inte ens efter. Det är så jävla härligt att bara leva och inte oroa sig eller vara nervös för minsta lilla.


Jag ska jobba hela den här veckan. En sida av mig orkar inte, vill inte, men en annan sida ser det som en utmaning som gör mig peppad och det känns roligt att ta i, jobba och slita. Det är skönt att komma hem och vara trött för att man har jobbat i stället för att vara trött för att man har haft långtråkigt.


Hujedamej vad allt har gått fort, från det ena till det andra.


Men jag är så lycklig att det går framåt. Jag kan se framför mig att jag sakta men säkert blir bättre :)


Bättre självförtroende har jag fått också. Det är så kul att få beröm på jobbet och känna att man duger till något. 


 

Av MsEvolyn - 18 juni 2012 23:25
Hej igen!

Man kan säga att den där dagen då jag klev in på min första jobbdag, den dagen blev jag en ny människa. Det var den sparken i arselet som jag behövde för att "ta mig ut".

Jag jobbade tis-fre. Jag gick upp på morgonen varje dag, jag åkte dit, var där hela dagen och jobbade arselet av mig. Var bland främlingar, åt lunchlåda och drack kaffe på lastkajen. Precis som alla andra. Jag var inte längre en person instängd i sitt hus som inte vågar göra någonting. Helt plötsligt så hade jag ett jobb, jobbkompisar och ansvar.

Eftersom jag fick lov att vända på dygnet snabbt, att jag hade ett fysiskt krävande jobb och en hel del psykisk stress så var jag ordentligt slut på fredagen. Jag har nog aldrig varit så trött i mitt liv. Att pressa mig själv till det yttersta både psykiskt och fysiskt, det tog verkligen.

Men helgen innebar inte lugn och vila. Utan det var snabba ryck iväg på ett dop.
Senaste gången jag var i en kyrka var på en begravning. Den begravningen gick inte så bra eftersom jag fick panik och mitt i psalmsjungandet störtade ut från kyrkan och vågade inte gå in igen :(
Sedan dess har jag inte sett fram emot fler kyrkobesök, känner mig instängd på något vis.

Men nu skulle jag till en kyrka igen, det kändes ganska lugnt med tanke på vad jag hade klarat av tidigare i veckan (!)

Så ja, det gick bra, det var väl en 3:a på en skala 1-10 i nervositet kanske.
Men efter dopfesten så sa min kropp stopp.

Vi satt i bilen jag och min sambo och allt förstånd rann ur mig. Plötsligt visste jag knappt vart jag var. Bara att öppna munnen eller lyfta armen var svårt. Jag sa till min sambo att jag kände mig jättekonstig och att jag nog var utmattad. Jag hade aldrig känt så förut. Det var jätteläskigt. Min sambo frågade om vi skulle köra runt lite men jag kunde knappt beskriva vägen, så borta var jag. Jag var helt tom i huvudet och det kändes nästan som att jag var förlamad i kroppen och jag fick lov att dubbelkolla så jag visste vad jag hette.

Jätte märkligt verkligen! Men jag var nog extremt utmattad efter veckan med allt som jag har kämpat i genom.
Tänk vad man kan hinna med på EN VECKA!


Oj, glömde berätta. Jag fick skriva på kontrakt för jobbet också. Så tydligen så gjorde jag någonting rätt :D

   
Av MsEvolyn - 12 juni 2012 17:41

Åh herregud att jag överlevde dagen! Första arbetsdagen på 2,5 år!


Jag ska berätta från början...


Igår så ringde dom från jobbet som jag sökt och sa att jag hade fått det och att jag gärna fick jobba redan nästa dag. Jag blev jätteglad men samtidigt jättenervös. Det blev ju så snabba ryck!


På kvällen så satt jag och räknade timmarna innan jag skulle sova. För jag visste att om jag gick och la mig så skulle det snart bli morgon och det var dags.


Fy fan alltså vad nervös jag var, var nästan i chock. Min sambo försökte lugna ner mig och vara positiv. Men bara bilresan dit var läskigt nog för mig. Jag var så rädd att stå på egna ben och vara med främlingar. Jag ville klamra mig fast i min sambos famn och aldrig släppa taget. 


Men det är så enkelt att bara ge upp, att aldrig försöka och bara vara hemma. 


Jag visste att jag var sjukt nervös och rädd. Men jag visste också att jag skulle tvinga mig själv dit. Om det skulle gå åt helvete, om jag spyr rakt ut på jobbet eller svimmar eller får en attack. Ja, då får det vara så. Då ringer jag bara min sambo och åker hem. Jag tänker i alla fall försöka!


Jag tog mig en whiskey på kvällen. Kände mig löjlig men jag tänkte att skitsamma. Jag var ju så nervös.


När jag och min sambo la oss så låg vi och pratade ett tag. Min sambo var så omtänksam och sa att han var så stolt över mig. Att det inte spelar någon roll om jag bara klarar en dag, om jag klarar en vecka eller om jag inte ens vill åka dit. Han är stolt över mig ändå att jag faktiskt sökte jobbet själv, gick på intervjun osv.


På morgonen så var jag ett vrak. Jag hade sovit max 3 timmar, hade bara legat och blundat mestadels av natten och inte kunnat somna. Jag drog mig upp ur sängen och hade världens dåligaste morgonhumör. Jag hade inte ett dugg lust att åka till det där läskiga jobbet. Speciellt inte klockan sju på morgonen!


Men jag sminkade mig, klädde på mig och pressade ner havregrynsgröt i magen. Jag mådde så himla illa och fick verkligen tvinga i mig frukost. Jag visste att det skulle kännas bättre om jag åt men jävlar vad jag fick kämpa.


Sedan kom det värsta, minutrarna innan man ska gå ut genom dörren. Fy fan säger jag bara!

Jag gick på toa kanske åtta gånger, djupandades, började nästan gråta och tog till slut två lugnande tabletter. Eller milt rogivande som det heter. Jag fick dom av läkaren vid mitt första besök på vårdc. förra året. Jag hade nästan hela burken kvar nu och tog två för att inbilla mig att det skulle kännas bättre.


I bilen på vägen dit så satt jag helt knäpptyst. Jag började skaka och frysa som fan. Till slut svänger min sambo in på en mack och köper snus åt mig, min ängel!


När vi stannar bilen utanför jobbet och jag ska kliva ur så känner jag "lämna mig inteeee!!" Men jag kramar honom, han säger att det kommer att gå bra och jag kliver ut ur bilen.


Där inne så går allt till som det brukar. Jag får träffa en tjej som ska lära upp mig och arbetsdagen startar direkt. Jag hinner knappt tänka för att det är så mycket information som jag får lyssna på. Vips så är de lunch. På lunchen så känner jag att shit nu är dagen snart slut. Snart snart snart har jag klarat det!


När hon säger att jag kan gå hem så pustar jag ut ååååh gud vad skönt!


Jag var helt utmattad och trött i kroppen. Min sambo lagade mat åt mig och kokade kaffe åt mig när jag kom hem, gullunge!


Det är som om man ska bestiga ett berg. Man klättrar och klättrar och klättrar. Det blir högre och högre och högre. När man är på toppen så är det som värst. Min topp var när jag satt i bilen utanför jobbet och min sambo skulle släppa av mig. Sedan när man har gått över toppen så går det nerför.. Det blir lättare och lättare och vips så mår man bra igen och slappnar av.


Man ska bara VÅGA bestiga den där toppen och vara inställd på att det går över. Så fort man har bestigit berget så lutar det neråt. Men varje gång man kommer till den där toppen så är man helt säker på att det inte finns någon nerförsbacke, att det bara kommer bli värre i stället, och det skrämmer som fan!


Jag överlevde dagen, så jävla nice! Ett stort jävla framsteg må jag säga! Imorn ska jag köra på igen.

Jag fick till och med beröm för att jag lärde mig så snabbt efter att jag hade observerat ;)


Heja heja MIG! :D


 

Av MsEvolyn - 11 juni 2012 20:42

Jahapp här sitte jag och har fått ett jobb. Helt jävla galet :D


För cirka ett år sedan var jag på mitt första möte hos en psykolog (går att läsa här på bloggen)

och nu sitter jag här och ska gå och jobba i morgon.


Helt sjukt vad fort allt har gått och vad BRA allt har gått :)


Jag var så sjukt nervös på arbetsintervjun. Sedan ringde de idag och sa att jag fick komma och jobba. 

Att de valde MIG :)


Jag är så sjukt nervös nu också men jag har försökt intala mig hela dagen att det kommer att bli kul!

Jag är så rädd för att stå på egna ben, vara med främlingar och att vara på en ny plats. Men det kommer säkert gå fort och vips så kan jag rutinerna och allt går som smort :)


Jag försöker vara jättepositiv och trycka undan alla negativa känslor och rädslor.


Nu kör vi!!!!!!


 

Av MsEvolyn - 4 juni 2012 22:42

Jag gick på en arbetsintervju idag. JAG FICK EN INTERVJUUUUUUUUUUU   


Hahahahahahahah jag är så jävla lycklig just nu och adrenalin sprutar i kroppen!!!


Jag har inte varit på en intervju på ett och ett halvt år. Jag blev så jävla glad när de ville träffa mig. Äntligen kanske kanske kanske jag får ett jobb, en inkomst, mer självförtroende och känna att jag bidrar!


Just nu är jag lyckligast i världen, ganska svårt att komma ihåg hur nervös jag var innan men ska försöka berätta.


Igår natt så fick min sambo ett meltdown. Vi måste hitta jobb på något vis, någon av oss. Jag kunde inte sova och satte mig vid datorn mitt i natten. Då hittade jag ett jobb som lokalvårdare. Ett jobb som jag gärna skulle vilja ha. Så jag skickade iväg ett mejl.


Nästa dag (idag) vid tolvtiden så hade jag fått svar. Jag hoppade till i stolen när jag ser att de vill träffa mig för en intervju på kvällen redan samma dag! Jag blir skitglad och skuttar runt och skriker :D Min sambo gratuelerar mig och jag börjar direkt riva i garderoben efter CV och gamla betyg.


Sedan kom timmarna av nervositet innan....


Jag hade ju några timmar på mig så det var skönt. Men shit vilken nedräkning det blev. Jag tog en dusch och försökte slappna av. Det kändes som att jag skulle bli inslängd till en håla fylld med drakar och bli uppäten. Så rädd var jag.


Minutrarna innan vi skulle åka var värst. Jag ville verkligen inte. Varenda cell i min kropp skrek att jag skulle skita i det, att det inte går, att jag inte kan...


Min sambo sa att nu måste vi åka om vi ska hinna. Jag fick bokstavligt talat ta tag i min egen krage och släpa mig ut från hemmet. I bilen kändes det som om jag skulle kräkas och ju närmare vi kom desto värre blev det. Vi fick lov att svänga in på en mack så jag fick låna toan. Jag var i sådan jävla chock så jag kunde knappt svara på min sambos frågor.


När vi kom fram så tog jag fem minuter i bilen till att andas och lugna ner mig. Sedan gick jag in. De tog mig till ett rum och väl där så försökte jag tänka på att sträcka på ryggen och inte ha armbågarna på bordet hehe..


De frågade om jag ville ha vatten, jag var torr som fan i halsen och sa ja tack. Jag fick en mugg med vatten och lite isbitar, när jag skulle lyfta på muggen så skakade jag så mycket att isbitarna rasslade i muggen. De hörde nog men vad fan ska man göra.. jag skrattade gott åt det efteråt.


Intervjun varade  bara i cirka 10 minuter. Sedan var jag ute i friheten igen. ÅÅH GUD VILKEN FRIHET!

Jag var så glad så glad.


Det lät som att de skulle höra av sig så nu får man sitta på nålar..


Men jävlar vad stolt jag är över mig själv att jag faktiskt åkte dit, att jag vågade trots att jag var jättejättejättejättejätte nervös.

FY FAN VAD JAG ÄR BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!   


 

Av MsEvolyn - 1 juni 2012 12:21

Nu har det gått ett och ett halvt år sedan jag fick reda på att jag hade panikångest och dödsångest.


Jag kan kontrollera detta nu och vet vad det är. Men jag känner att jag genom detta har utvecklat någon form av social fobi. Detta för att jag hade varit hemma så mycket. Jag har inte varit ute och träffat folk.


I helgen ska jag till katthemmet igen. Det är min guldstund att vara där. Jag får vara helt ensam med katterna och bara vara. Hemma är jag inte ensam så ofta, bara kortare stunder. Men där på katthemmet så är det en hel dag som jag bara myser med katter, dricker kaffe och lyssnar på rado. Så lugnt och skönt.


Igår fick jag reda på att det inte kommer att bli så lugnt :( Två personer kommer att komma på besök. Attans!

Jag har inte ett dugg lust med detta. Varför ska dom komma just när jag är där?

Ett par ska komma och hälsa på en katt, en katt som jag aldrig har träffat. Känns ju lämpligt...

Sedan ska en annan komma dit och jag vet inte hur länge hon tänkt vara där.


Jag vill verkligen inte träffa folk just nu. Jag har haft en hemma-period just nu då jag har varit hemma vecka ut och vecka in. Första dagen jag ger mig ut så kommer det utmaning efter utmaning. Jag vill helst ha en långsam start.


Jag blir så nervös så jag får svårt att andas. Min prestationsångest bubblar inom mig. Jag vill inte träffa folk just nu.


Jag planerar alltid i huvudet in i minsta detalj när jag ska göra något. Nu föll allt i kras och jag måste tänka ut en ny plan för att känna mig förberedd.


Alltså det där katthemmet är så jävla stort. Det tar kanske 3 timmar innan jag är klar med första vändan och då ska det komma folk. Jag får fan åka dit åtta på morron om jag ska hinna bli klar innan dom kommer. För jag vill bli klar innan dom kommer, annars bli jag stressad som fan.


Helvete, det finns sju dagar på veckan. Jag har inte varit på katthemmet på flera veckor och så måste det komma folk just nu?! :(


Jag är en stor jävla bebis jag vet. 


Såhär blir det när man sitter hemma i ett och ett halvt år. Man blir rädd för människor och minsta lilla enkla grej känns som en stor utmaning. 


 

Av MsEvolyn - 25 maj 2012 16:07

 


Det är sommar och ångesten är som bortblåst. Jag blir på så bra humör när vädret är kanon  

Nästa utmaning är att hitta ett jobb och det är inte det lättaste, speciellt när jag inte har något körkort.


Jag är jättenervös över att börja jobba och träffa folk. Men jag vet att det är det jag behöver nu. Mitt drömjobb vore att jobba på en camping, kanske städa och lite sånt där. Jag hittade en camping här i närheten och kollade upp bussar och sådant. Men chansen är nog liten att de hör av sig. Man måste vara så finurlig när man söker jobb och kolla runt vad som finns. Det går inte att kolla på arbetsförmedlingen.se för där är det bara sälj sälj sälj. 


En webshop hade varit jättekul att ha men jag är så feg och vet inte om jag vågar satsa.


Jag måste hitta ett jobb nu. Men jag har varit arbetslös i mer än två år. Man är lite ringrostig så att säga.

Bra då att jag kan vara på katthemmet och träna upp mig lite, både socialt och ansvarstänk.


Drömmen är nog att bli anställd på ett katthem, men det är de bara att glömma.


Jag märker att jag dras till saker där jag känner mig trygg och har varit med om det förr. Nytt skrämmer mig och jag har väldigt liten tro på mig själv och vad jag klarar av.


Jag som var MVG barn och jag vet att jag klarar av en hel del. Men nu känner jag mig så liten.


Ta hand om er därute!


 





   

Av MsEvolyn - 12 maj 2012 22:09

Jag är så arrrrrrrrrrrrrrgh så jag kokar. Men samtidigt så känns det så befriande att jag nu har vågat säga EXAKT vad jag tycker och tänker!


Jag började det här blogginlägget med att skriva hela historien om mig och min mamma. Men det behövs inte. Jag tror ni förstår ändå.


Min uppväxt har inte varit en dans på rosor och min lillasyster som fyller tretton får just nu en "favorit i repris".

Mamma har inte lärt sig av sina misstag och super och super och super.


Den här gången så skällde jag ut henne efter noter. Jag sa allt jag tyckte och tänkte. Jag har inte vågat tidigare. Man lever som i en bubbla och är rädd att om bubblan går sönder så kommer hela världen rasa samman.

Men den här gången så sket jag i fina ordval och hävde ur mig ALLT. Hon förnekade såklart, skyllde på en massa, skyllde på andra men jag gick på direkt och sa


KAN DU NÅGON JÄVLA GÅNG TA ANSVAR FÖR DIG SJÄLV OCH ERKÄNNA VAD DU GÖR?!


Hon förstör sitt liv och hon förstör liv runt omkring sig. Efter många år så står vi alla kvar vid hennes sida trots svek efter svek. En vacker dag så står vi inte där, en vacker dag är hon ensam. 


Hur länge orkar man kämpa och stå ut för en människa?

Och framför allt när kommer man till den punkten då man inte kan förlåta sin egen mamma? 


Sommaren när jag var 15 år så förändrades mitt liv. Innan dess så var jag som en normal tonåring.

Det var den sommaren som jag nu ser klart att det var DÅ som jag började få ångest, agorafobi och började uteckla detta tills det blev värre och värre.


Vad hände den sommaren som förändrade allt och fick mig att må psykiskt dåligt än idag?

Jo, det var den sommaren som jag tog min väska och flyttade hemifrån. 

Jag flyttade hemifrån för att min mamma söp.


 

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards