Jag läste ett gammalt blogginlägg från i vintras januari 2012. Ojojoj vilka framsteg jag har gjort sedan dess.

Inlägget handlade om en helvetesdag då vi skulle åka och handla. Jag hade jättesvårt för att åka på affärer.

Här är länken:

http://friskochgalen.bloggplatsen.se/2012/01/20/7143279-agorafobi-social-fobi-panikangest-helvetes-dag/

För att visa skillnaden från då till nu så kan jag berätta att idag var det första gången som jag gick in på Sibylla och betalade maten och hämtade den själv. Varenda gång innan så har det varit min sambo som har gjort det. Dels för att det varit han som haft pengarna och dels för att jag inte velat.

Men idag så hade jag pengar, egna pengar som jag har tjänat. Så jag bjöd honom och mig på goa hamburgare, gick in själv betalade och gick ut. Det var stort att äntligen kunna göra det! Jag har även varit in på dom så kallade "trygga affärerna" själv nu. När min svärfar har skjutsat mig och min sambo inte varit med överhuvudtaget :D

Så de där med ångestattacker, kassor och affärer, det är borta nu ^^

Nästa vecka ska vi åka till ett shoppingcenter och handla lite arbetskläder och ta en fika. Sist vi gjorde det var kanske ett år sen och då var jag jättenervös, men nu ser jag fram emot det :D

Framsteg gillar vi, speciellt när man kan gå tillbaka och läsa och verkligen se vilken skillnad det har blivit!

Det som nästan aldrig händer HÄNDE MIG! :D

Jag skickade iväg ett mejl, en spontanansökan på ett nytt jobb. Jag vet, de svarar aldrig och får väl in 20 stycken i veckan. Mitt CV är inte så speciellt mer än att jag är datavan, volontärarbetar och har gått ut gymnasiet...

Men hoppas gjorde jag.

Vips tre dagar efter så ringer de mig!! Jag fick komma in på intervju samma dag!!

Det var ett hotell igen. Men inte vilket hotell som helst. Om man ska jämföra med hotellet jag jobbar på nu så är skillnaden himmel och helvete!

När jag kom till intervjun så kände jag ett stort lugn när jag klev in. Det var så harmoniskt där, hemtrevligt och hon som intervjuade mig var så avslappnad och trevlig! Rummen var så vackra och nyrenoverade, en riktig fröjd att städa dom kan jag tänka mig :)

Arbetskläder finns inte, man får ha på sig det man är bekväm i (!) När man jobbar så får man låta kreativiteten flöda. Alla är öppna för förslag och om man vill ändra, förbättra eller göra på sitt sätt så är det fritt fram.

Jag skulle jobba som receptionist, städare, duka fram frukost och middag. 

Trots att det är lite läskigt så vet jag att det är jättebra för min utveckling att ta mer ansvar :)

Det var mer som ett lägenhetskollektiv än ett hotell. Det var inga gäster där då men jag kunde se framför mig hur de satt i matsalen och umgicks, pratade och hade trevligt. Hon berättade att de flesta gäster sitter inte inne på rummen. De sitter ute i matsalen (som är som ett vardagsrum) och umgås och tittar på TV tillsammans :)

Jättemysigt ställe!!!

Det bästa av allt, det är bara 24 rum, i stället för över 100 rum som jag har nu. Hejdå till stress och tokstädning :D

Jag ska provjobba på måndag och det ska mycket till att de vips säger "nej de funkar inte hejdå" tror jag :)

Så jobbet är väl så gott som mitt och jag ser framemot det som faaaAAAAaaan! :D

Arbetstider 16,00-21,00 Alltså har jag hela dagen att umgås med min karl, hitta på saker, handla eller ta en spontan sovmorgon om jag vill. Sen får jag något morgonpass och något helgpass också så ekonomin går ihop.

Hur fan gick det här till? Turen är äntligen på min sida efter ett jävla skitår!!! :D

Nu ska jag bannemej skriva av mig och den som läser hela inlägget borde få en guldmedalj för jag känner på mig redan nu att det kommer bli långt ;)

Nu har jag jobbat på mitt jobb med hotellstäd i 9 veckor. Hela jag som person är förändrad. Min sambo har märkt det på mig. Vi kan ta ett exempel:

En dag så får jag för mig att jag vill hitta på någonting.

-Vi gör aldrig någonting! säger jag

-Vad vill du göra då? frågar min sambo

-Ja, vad som helst, bara hitta på saker, åka iväg och titta på nått...

-Men jag har varit så van att du aldrig vill göra saker, svarar min sambo

Och där kom det.. det är ju fan sant. Förut ville jag aldrig göra saker. Allt var för läskigt och man stannade hellre hemma. Man kunde alltid hitta på orsaker till varför man hellre stannade hemma. Vädret var inte så bra, jag var trött, vi borde städa lite i stället...

Men nu, NU VILL JAG GÖRA SAKER. Jag ser fram emot att göra saker som var läskigt förut. Nu kan jag ge det en chans. Ja, varför inte, jag kan väl prova att gå på ett cafe eller äta på en restaurang. Jag får inte panik när jag tänker på det längre. Jag ser mer fram emot det :)

Jag har varit med om så mycket dom här veckorna att allt annat är ingenting för mig :)

Jag har pressat min kropp något så oerhört. Jag har slängts in i "läskiga" situationer nästan varje dag, i nio veckors tid! Jag har fått lov att ta initiativ, pratat med folk och vips så blev jag självgående på jobbet och nu har jag full kontroll där. Jag behöver ingen barnvakt ;)

MEN jag kan ha pressat mig för mycket också. Det är en stor omställning att gå från att vara hemma dygnet runt till att jobba 5-6 dagar i veckan på ett fysiskt tungt jobb. Varje dag har varit en kamp mot klockan och jag har kämpat för att hålla mig på de andras nivå trots att jag är nybörjare både inom branschen, att överhuvudtaget jobba, och allt det psykiska som jag har haft problem med.

Idag så brast det för mig. Jag hade så ont i kroppen, varenda muskel, hela ryggen, nacken, armarna. Jag orkar inte mer men jag måste jobba. Jag har haft ont i kroppen varje dag efter jobbet. I början så låg jag ner hela kvällen när jag kom hem. Men nu har det blivit tyngre och tyngre. Ingen dag är en lugn dag. Jag har gått ner i vikt så jag håller på att tappa byxorna! Sist jag vägde så här lite så var jag 16 år (!)

Så idag så bara grät jag. Jag grät och grät för att jag hade så ont. För att jag bara får vara ledig EN dag och sedan är det jobbvecka mån-lör igen. Jag grät för att VD:n inte bryr sig. De frågar om man kan jobba övertid och vad ska man säga? De borde väl fatta att man inte är mer än människa!

Jag har pressat mig som fan de här 9 veckorna och ingen vet om hur jag har haft det innan. När jag var sjuk i två dagar för någon vecka sedan så ringde VD:n och frågade när jag kom tillbaka, för att det var kaos. Inte ett uns av medkänsla där! Jag hade hosta så det värkte i lungorna och den sitter i fortfarande, kanske för att jag inte vilade riktigt.

Varannan dag så får känns det som om man ska svimma för att man springer så mycket. En gång så funderade jag på att ta ett glas vatten med socker i bara för att klara av det. Jag jobbar fler timmar än vad ordinarie gör. Jag jobbar på deras pass plus extrapass. En gång jobbade jag till två på natten och började åtta på morgonen dagen därpå. Allt detta för att de inte vill anställa fler. Jag vill inte tacka nej för jag vet att det inte finns någon annan som kan hoppa in. Och jag vill inte bli avskedad för att jag tackar nej till massa pass.

Jag vill vara duktig och inte lat. Jag har känt mig lat i ett års tid genom att vara hemma. Så nu när jag äntligen jobbar så jobbar jag som fan. 

Jag vill inte låta bortskämd eller så. Jag vet att det finns folk som jobbar såhär jämt eller snarare mer.

Men jag är inte så stark. Efter denna nerförsbacke i ett års tid så är det svårt att klättra upp igen till livet. Det psykiska gör att man blir svagare i kroppen. Saker som är lätt för andra tar massa energi för mig. Jag funderar mycket, oroar mig och blir helt slut av detta. Plus att det är fysiskt tungt.

Alltså den där jävla arbetsplatsen, jag hatar den nästan. Så jävla mycket negativ energi har jag aldrig känt någonstans. Alla snackar skit om alla och VD:n bryr sig inte. Man får inte ens riktiga arbetskläder. Ett par byxor har jag fått som jag ska gå och lukta illa i för att jag inte kan tvätta VARJE KVÄLL!

Men det är bara att hålla ut, en vecka till sedan händer det grejer. Berättar mer om det i nästa inlägg ;)

tack till dig som orkade läsa hela! :)

Igår skulle jag som sagt jobba som diskplockare på en krogkväll. Jag var ganska lugn ändå. Jag kände igen platsen och några av personerna jag skulle jobba med. 

På vägen dit så började jag bli nervös. Jag började fundera och stressa upp mig. Jag visste ju inte vad jag skulle göra egentligen, eller var jag skulle vara och hur allt skulle gå till. 

När jag kom dit så möttes jag av virriga personer, jag visste inte hur man tog sig till våningen under och blev lämnad i köket helt förvirrad. Men efter många om och men så tog jag mig ner och kunde börja jobba.

I början var det enkelt. Bara att ta med disk upp och fylla på med flaskor i baren. Sedan säger min kollega:

- Ska vi ta ett varv där ute?

Hjälp, jahapp nu vare dags. Jag smyger ut bland folket som sitter och dricker. Det är ganska tidigt ännu och ingen har blivit full än vilket gör att det känns extra nervöst och som om folk kollar på mig och dömer mig.

Jag tar ett glas, två glas, en mugg och en flaska och skyndar mig in igen. Phu, jag klarade det haha :)

Nästa vända så tvekar jag innanför dörren. Jag vill inte gå ut dit. Det känns som att alla tittar på mig och dömer mig för varje steg jag tar. Men jag pushar mig själv och går ut igen. Då får jag höra ett skällsord bakom ryggen. Fan det behövde jag inte nu! Men jag försöker att inte ta åt mig och bara gå vidare...

Ju fullare folket blir desto lättare blir det för mig att gå omkring. Jag märker att alla har fullt upp med det de gör och lägger inte märke till mig alls. Jag hade säkert kunnat gått fortare och plockat undan fler flaskor men jag tog det lugnt och intalade mig själv att det gör inget, alla vet ju att det är första gången för mig.

När alla har förflyttat sig in till dansgolvet så går allt som en dans för mig. Ingen lägger märke till mig och jag går ut och in ut och in med glas och flaskor. En dam blir sur på mig när jag lyfter hennes öl som råkar vara full. Jag ursäktar mig och går därifrån. Inte svårare än så alltså..

Men hur gick detta till. Jag som för ett år sen satt hemma och inte vågade göra något utanför huset, speciellt inte utan min sambo. Nu jobbar jag och springer runt bland folk. Jag till och med sov över på jobbet! Min sambo är jättestolt över mig :)

Framsteg framsteg! :) Nästan onsdag ska jag jobba i disken igen, DEN NI!

Jag ska skriva en bok.

Nästa sommar ska den vara klar. Min sambo stöttar mig i detta och jag tänker kanske sälja den över nätet eller eventuellt trycka den på beställning.

Den ska handla om hur allt gick till från början till slut.

Gissa vad den ska heta?

Just det, "Frisk och Galen"

Jag har lyckats hjälpa så många med bloggen och jag vill hjälpa fler. En bok tror jag är en bra ide. Sedan får jag något att göra på vinterkvällarna framför brasan :)

Nu är det nerskrivet, nu har jag lovat mig själv att det ska bli av!!! :D

Problemet är bara hur man gör med att vara anonym... vågar jag visa mig själv? Hmmmmm...

Det är nog det jag har gjort nu. Jag har jobbat bort ångesten.

Jag har jobbat och jobbat och jobbat. Pass efter pass, morgon efter morgon har jag klivit upp och åkt till jobbet. Jag har jobbat och slitit och inte haft tid till ångest. Jag har haft tid till att uppskatta saker som jag förut inte uppskattat.

Jag har fått vänner, jag har umgåtts, jag har jobbat med kroppen och känt att jag är frisk och stark, jag har tagit initiativ, pratat med främlingar, varit proffsig och serviceminded. Jag har visat mitt leende och varit peppad och glad.

Peppad är en känsla som jag inte har känt på länge. När andra är peppade så är jag livrädd. Men nu har jag varit peppad och förväntansfull flera gånger om!! En underbar känsla som får en att se POSITIVT på nya erfarenheter.

Om ni tror att jag ligger i full gas nu så kan berätta att jag bara har lagt i en högre växel och jag är beredd på att lägga i en ännu högre växel på onsdag.

På onsdag ska jag jobba som diskplockare. JAG SOM DISKPLOCKARE!

Får se nu vad innebär det....

Stress

MASSA MÄNNISKOR

Trängsel

Haha, nu får vi se hur det går för lilla mig. Jag som funderade på social fobi, haft dödsångest, varit jättekänslig för stress och knappt vågat lämna huset.

Nu ska jag jobba som diskplockare och hör och häpna: JAG ÄR FAN PEPPAD!!!! :D

Detta är så jävla sjukt, coolt, roligt, UNDERBART. 

Jag har jobbat bort min ångest så jävla hårt!!!!!!!! Jag är så jävla lycklig för de!!! :D

Det bästa med allt är att jag har ingen aning om vad som krävs av mig som diskplockare, jag har aldrig någonsin varit i närheten av att testa detta. Jag vet inte ens vart alla grejer är, rutiner, eller något överhuvudtaget. Allt detta ska jag få reda på EN TIMME innan mitt pass. 

Men jag är inte livrädd, jag är inte rädd för att tappa kontrollen. 

JAG ÄR PEPPAD! :D

Detta tog cirka en månad för mig att uppnå. Kan jag så kan du! Jag har kämpat i över ett år, men den här månaden så tog jag stora kliv framåt. Skaffa ett jobb, våga ge dig ut. Se dig själv växa, utvecklas och sakta se att dina rädslor försvinner. 

Vare sig du har dödsångest, panikångest, social fobi, eller bara inte vågar lämna huset.

Gör som jag, skicka iväg en ansökan mitt i natten när du är förbannad på världen och den där jävla ångesten som aldrig vill försvinna. Kanske får du jobbet och kanske förändrar det ditt liv!

"Hur man åker tåg steg för steg" det googlade jag nyss.

Jag ska kanske åka tåg på fredag, sedan byta till buss i en stad som jag inte känner till. Sedan samma väg tillbaka igen på söndag. Över två timmars resa, helt ensam, på ett jävla tåg och i en jävla buss.

Fy fan.

Men jag visste att dagen skulle komma någon gång, just nu är det ganska oundvikligt. Min karl kan verkligen inte skjutsa mig, det är massa som har kommit emellan.

Så då får jag ta tåget, själv...

Jag får det att verka svårare än vad det är.

Det värsta som kan hända är att jag inte hittar och missar tåget, eller kliver på fel tåg :(

Fy fan detta är inte kul, vill inte vill inte vill inte..

Jag har sånt jävla kontrollbehov, åka tåg och buss, vägar som jag inte åkt förut. Det är så jävla svårt.

Jag vill veta exakt vad jag ska göra, exakt hur det ser ut. Men det vet jag inte nu.

När jag kommer fram och ska byta till buss vart går jag då?

Hur ser det ut?

När jag ska köpa biljetten, säger jag då "en ungdomsbilett" eller?

Jag vill inte säga fel eller gå fel.

Jag kan ju fråga folk, men hur dum ser man inte ut då, 23 år och vet inte hur man åker tåg?!

det står nå jävla siffror på tåget när man kollar på hemsida. kommer dom att stå på tåget som kör in? 

Ska man kolla efter dom siffrorna så man tar rätt tåg?

eller gäller det bara att stå på rätt ställe så är det bara ETT tåg som kommer dit den tiden så man inte kan ta fel?

hur bokar man en biljett?

ska jag boka en biljett?

eller kan man betala direkt på tåget?

måste man betala med kort då?

om jag bokar en biljett, ska jag skriva ut den i en sån där jävla automat på tågstationen eller?

ni hör ju, nybörjaren som aldrig åkt tåg själv. 

Det är inte så jävla svårt men jag gör det så jävla svårt :(

Jag vill verkligen åka, har sett framemot den här grejen jag ska åka till jättelänge. Men jag ska jobba hela veckan och på det så ska jag åka tåg och buss. Jag kommer va så jävla trött alltså. Känns som att man ska skita i allt.

Men fan.

Kan inte någon där ute skriva värsta guiden, hur man åker tåg?

Alltså verkligen steg för steg, så kan vi med panikångest och diverse få liiiiite trygghet och mindre oro?

Snälla, du är en hjälte i mina ögon om du gör det :)

Åh gud vad kul det är att jobba! Jag är så glad över att jag faktiskt tycker att det är kul!!

I stället för att vara livrädd för allt så är jag i stället peppad. Så jävla härlig känsla!

Min sambo har märkt en skillnad på mig. Efter att jag fick jobbet så känns det som att jag klarar av allt annat mycket lättare också. Det blir att man tänker "klarade jag det så klarar jag allt". När vi ska åka på affärn så reagerar jag inte längre med att vara nervös. När vi gör spontana åkturer med bilen så tänker jag inte ens efter. Det är så jävla härligt att bara leva och inte oroa sig eller vara nervös för minsta lilla.

Jag ska jobba hela den här veckan. En sida av mig orkar inte, vill inte, men en annan sida ser det som en utmaning som gör mig peppad och det känns roligt att ta i, jobba och slita. Det är skönt att komma hem och vara trött för att man har jobbat i stället för att vara trött för att man har haft långtråkigt.

Hujedamej vad allt har gått fort, från det ena till det andra.

Men jag är så lycklig att det går framåt. Jag kan se framför mig att jag sakta men säkert blir bättre :)

Bättre självförtroende har jag fått också. Det är så kul att få beröm på jobbet och känna att man duger till något.