En sak som jag inte har tränat på så mycket är att sitta i ett rum med massa folk. Att sitta tyst och lyssna en lång stund.

Jag fick träna på det nu nyligen. Det var en föreläsning och gamla minnen och känslor kom fram igen.

Jag blev nervös, ångestfylld.

Efter så här lång tid, efter allt jag har övervunnit, så har jag fortfarande stunder som är svåra.

Men jag såg tillbaka på allt jag har klarat av och tog det "med ro". Bara att köra på och härda.

Ingen i gänget visste om hur jag mådde, vad jag tänkte på, hur jag har kämpat med ångest förr.

Innan när vi väntade på att få gå in så var jag tyst. Sa inte ett ord. Satt med de andra och såg säkert jättesur ut. 

Ensam i ett rum fullt med folk.

Men jag vet hur jag ska hantera det nu. Min ångest är inte borta men jag har så många gånger fått det bevisat för mig, att om jag bara kör på och struntar i rädslan så går det bra. Det kommer att vara smärtfritt, inget konstigt komma hända, inget är farligt. Så nu för tiden så bara gör jag det.

Men det var lite "nostalgiskt" om man får kalla det så, att känna de där ångestkänslorna igen. Konstigt liksom, det var så längesen. Jag har varit så duktig och klarat så mycket och plötsligt så var jag en rädd liten mus igen som jag var förr.

Men om man ska förklara på ett konstigt vis så kändes det som att jag delade på mig. Det var ångest-jag och vanliga-jag. Vanliga-jag tog ångest-jag i handen och liksom ledde mig själv in i rummet och klappade mig själv på axeln och sa att det kommer bli bra. Jättekonstigt förklarat jag vet, men det känns så ibland. Att ångest-jag är inte jag längre. Att det är en vän som jag kände förr och som jag förstår mig på men som jag inte delar rädslor och oro med längre. Jag har liksom tagit farväl av den delen som var jag förr.

Föreläsningen gick bra i alla fall. Så skönt att få visat för mig själv att den delen kan jag stryka ett streck över nu. Nästa steg är väl att föreläsa inför folk. Men det tar vi inte nu, det får bli i framtiden någon gång :)

Här sitter jag, ensam, och njuter av stillheten. Men för några år sedan så klarade jag inte av det alls. Jag var livrädd för att vara ensam.

Stora anledningen till det var att jag var rädd för att dö. Rädd för att plötsligt dö, bli sjuk, bli akut dålig och då vara helt ensam och att ingen hör mig skrika när den plötsliga smärtan kommer genom hela min kropp. Jag såg mig själv ligga där på golvet. Hjärtat som slår hårdare och det gör ondare för varje slag. Jag skulle inte hinna ringa ett samtal. Allt skulle bli svart och jag skulle efter mycket lidande dö.

Jag var även rädd för att vara ensam med bara mina tankar som sällskap. Ångesten och paniken blev så mycket större utan distraktion. Min fantasi hade inte några gränser. Den ena skrämmande tanken efter den andra utlöste varandra.

Tänk om...? Tänk om? tänk om tänk om?????!!!!

Tänk om något hemskt händer? Tänk om jag får cancer? Tänk om jag får hjärtstopp? Tänk om jag..?

Jag ville alltid ha sällskap av min sambo. Han var den enda som kunde hålla mig vid liv. Trodde jag.

Om jag var med främlingar eller bekanta som inte visste om min ångest så litade jag på att de kunde ringa 112 men jag kunde ändå inte slappna av, för jag kunde ju inte berätta för dom om min ångest.

Hemmet var min borg. Hemmet var min fristad. Hemmet var mitt FÄNGELSE.

Nästående börjar anpassa sig

Min sambo började hoppa över saker för min skull. Han struntade i sin dagliga promenad. Han åkte inte och handlade utan mig. Allt anpassades efter mig och min rädsla. Han försökte övertala mig att det inte gjorde något att han "ändå inte ville gå ut och gå", "att vi kan lika gärna handla en annan dag". Men jag såg på honom att han drog vita lögner och jag blev stressad och mådde dåligt över att jag "förstörde vårat liv".

Men hur gör man för att få bort denna rädsla? Hur gjorde jag?

Det första jag gjorde var att bestämma mig. Jag ville inte vara rädd längre. Jag ville inte att detta skulle styra vårat liv. Min sambo skulle aldrig kunna hjälpa mig med detta. Detta hänger på mig. Det är bara jag som kan få bort detta själv. Men det skulle inte bli lätt.

En dag skulle min sambo på möte. Jag var ensam hemma. Jag stod och diskade och kände inte av ångesten så mycket just då. Sedan hör jag tvn i bakgrunden. Det var "112 på liv och död". En man fick en hjärtinfarkt. Jag drogs in i paniken och det började med en konstig känsla i kroppen. Sedan kunde jag inte andas. Jag började domna bort i kroppen och en ångestattack var på gång och kunde inte stoppas. Jag stängde av tvn och tog upp mobilen. Jag skulle ringa min sambo men det som inte fick hända hände. Batteriet tog slut. Jag hann tänka att "nu dör jag, batteriet tog slut och nu dör jag". Jag fick sådan jävla panik!!! Jag satte på mobilen igen och sekundrarna kändes som minuter. Jag började gråta och hyperventilera och just då så kom min sambo in genom dörren och jag kastade mig i hans famn.

Trots detta så visste jag att det är träning som gäller. Jag måste vara ensam så pass många gånger att jag till slut inser att det är ofarligt. Min sambo försökte fortfarande hjälpa på sitt sätt och tog stor hänsyn till mig och ville se till att jag mådde bra. Men det var inte hänsyn jag behövde. Jag behövde tvinga mig själv till att vara ensam. Så när han skulle ut och promenera och frågade om det gick bra så fick jag kämpa för att övertala honom om att allt var bra, att det skulle gå bra och att han kunde gå ut. Men inombors skrek jag STANNA HEMMA!!! Men jag tvingade mig trots att jag var livrädd.

Första gången jag var ensam och njöt, jag kommer ihåg det så väl. Vi hade bråkat om en struntgrej och jag sprang ut från huset. I stundens hetta glömde jag mobilen hemma och ville bara komma iväg. Jag gick ut på en åker och in en liten träd dunge. Jag satte mig på en sten och plötsligt inser jag:

Jag är ensam

Utan mobil

Jag valde själv att vara ensam

Jag vill vara ensam just nu

Just nu väljer jag att vara ensam, sittandes på den här stenen, ute i ingenstans

Det kom en känsla av seger i min kropp. Jag hade klarat det. Nu kan jag vara ensam.

Du kan också klara det. Just nu kanske det känns hopplöst. Det gjorde det för mig också den tiden. Det kändes som att jag skulle leva med konstant rädsla hela mitt liv. Men jag bestämde mig och jag tränade i månader. Så fort jag såg ett framsteg så berömde jag mig själv.

... och nu sitter jag här och kan vara ensam när som helst och njuter av det ibland.

Lycka till och stor kram!

Hej hej allihop!

Vet inte om jag har "läsare" eller om det bara är folk som flänger förbi. Men vilket som så är det några som trillar in varje dag. Det är kul :)

Hoppas att jag har lite att komma med, tips och råd. Jag tänker låta den här bloggen ligga kvar så att den gör lite nytta.

Annars med mig så rullar allt på. Livet är såååå bra och skönt just nu. Ååååh härligt! Det var dom här dagarna som jag längtade till när jag var "sjuk" :)

Jag har jobbat stenhårt på jobbet och bara kört HÅRT! Så nu är jag härdad som sten och inget kan stoppa mig. Väggarna framför mig har jag bara slagit ner utan tvekan :)

Ett exempel:

Det var en vecka som jag skulle ha receptionspass på helgen. När det är konferans så är receptionisten ansvarig för in och utcheckning, svara på frågor, finnas till hands, sköta om cafedelen och göra en stor fikabuffe till konferansen. 

Den här gången så gällde det buffe till 60 pers!! Jag satt och skakade av rädsla i en vecka innan passet haha.

Jag kunde inte få ihop tiden i huvudet hur jag ENSAM skulle fixa alltsammans och hinna med (kontrollfreak)

Jag satt och antecknade hemma, grät lite, pratade med min sambo, skrämde upp mig själv och USCH det var hemskt!

Men jag visste hela tiden att jag BARA SKULLE GÖRA DET. Bara köra på! Skita i rädslan, ångesten och alltsammans!

Vad jag inte visste då var att dagen skulle bli ännu värre. När jag kom på morgonen så blev det full fart direkt. En buss med 50 pers var för tidigt och vi skulle duka fram mackor/kaffe till allihop. Spring spring! 

Sen hela förmiddagen så sprang jag omkring i kaos och försökte förbereda fikabuffen. Till slut är det någon som frågar mig om jag ska ta lunch. NÄR DÅ HUR DÅ?! Frågar jag med panik i rösten. Nej jag bara körde på!

Men alla fick fika, alla kunde checka in och på slutet av dagen när jag är helt slut och tänker att nu kan det fan inte hända nå värre. Då ska jag behöva springa ner till hotellrummen för att bära in en spjälsäng på ett rum. Jag blev så jävla förbannad, var skittrött, hade inte ätit. Jag kände hur benen vek sig när jag bar den tunga sängen. Svimningskänslor och illamående. Nej fy fan vilken dag!

Men jag klarade det och ingen lade märke till kaoset jag hade i huvudet. Utåt var jag lugn och samlad och log mot alla. Haha kanske ska börja på teater?

Nej jag säger bara det. KÖR HÅRT! När rädslan kommer, stressen sätter stopp. Bara kör över den! Tveka inte!

Nu är jag så jävla härdad så inget skrämmer mig längre känns det som. Jag kan söka vilket jobb jag vill, jag klarar allt. För klarar jag de där jävla stresshotellet med kundhantering och massa sociala situationer. Då klarar jag fan allt!

Wiiiiiieeee :D

Nej jag jobbar inte ihjäl mig, vet andra som har det värre.

Men det blir liksom allt ihop blandat som gör det hela värre. All den här psykiska pressen. Att jag startade från noll och sen har allt gått i rasande fart och jag har bara kört på.

I början av sommaren var jag livrädd för att jobba och nu står jag och gör tusen saker helt själv som jag aldrig skulle trott att jag kunde klara av.

Och på det så jobbar jag JÄMT. Jag är fan aldrig ledig. Trodde att det skulle lugna sig efter sommaren men september har fan varit värsta månaden hittills, augusti också. Jag är ledig en dag i taget. EN GÅNG fick jag två dagar ledigt i sträck. Då gick jag och min sambo ut i skogen och njöt av lugnet i flera timmar. Jävlar vad skönt det var. Men jag behöver mer ledighet.

Pass på pass på pass. Och huset ser förjävligt ut. Ingen av oss hinner med någonting. Phu..

När jag har lediga dagar så är det ingen ide att se dom som lediga, för nio av tio gånger så ringer dom och vill att jag ska jobba.

Idag kände jag en ångestattack i halsen, den ville komma ut men var inte riktigt redo än. När det känns så, då krävs det ytterst lite för att jag ska spricka. Min sambo sjöng i  bilen och om han inte hade slutat på sekunden så hade jag sprängts.. jag kände det.. att nu går jag under.. jag klarar inte mer..

Jag behöver ledighet. Snälla tre dagar.. snälla. Är nöjd med två men helst tre och förväntar mig att det blir en dag som bäst -.-

Jag sover i alla fall bra, tillräckligt många timmar MEN under dagen känns det som att jag inte sovit alls. Det är som att kroppen inte hinner återhämta sig under natten och nästa dag är jag lika trött som jag var dagen innan när jag kom hem. 

Det känns som att jag inte får någon luft. Som om jag måste ta extra djupa andetag ibland. Har svårt att fokusera och jag hör extremt dåligt :(

Den här helgen.. fy fan.. kommer bli den värsta. Och jag jobbar på måndag OCKSÅ.. fy fan.

Jag vill bara att säsongen ska vara över, att det ska lugna ner sig, att jag kan pusta ut och tänka "yay jag klarade det" men det finns liksom ingen ände på det. Jag jobbar fortfarande lika mycket eller mer som om det vore högsäsong.

Aldrig ledig...

Jag har inga problem med att jobba heltid. Det är inte där skon klämmer. Det är bara det att jag aldrig får två dagar ledigt. Det blir en dag här och en dag där. Man hinner liksom ingenting. Man hinner knappt andas.

Åh gud jag känner ångesten, som om jag bara vill skrika rakt ut. Men det går inte. Jag har fan fyra dagar kvar. Sen om de är snälla så borde jag få en dag ledigt (helst flera!!!)

Håll ut håll ut!

Det värsta är att det finns ingen chans till sjukanmälning för det är jättesvårt att hitta ersättare. Den pressen alltså, att alltid finnas och vara på topp.. fy fan.

Men men bara att le och se glad ut. Pengarna rullar in och i vinter kommer jag tacka mig själv för de. För jag har ingen aning om hur länge det här jobbet håller igång eller ens om jag får fortsätta. Bara att jobba in så mycket pengar det går just nu.

Vila kan man göra i graven...

Synd bara att ångestattacker har sättit igång igen...

Innan allt det här började, ångest, social fobi, blyghet... ja ni vet.. hela soppan. Innan allt började, den tiden då jag minns att jag senast var "normal". Det var när jag var 15, gick i nian.

Då var jag en helt annan person. Det helt underbara nu är att jag börjar bli den personen igen. Jag börjar bli mig själv igen. Den riktiga jag. För jag vet att det är den riktiga jag. Det är den bästa jag som jag kan bli. Jag har saknat den personen. Jag har känt mig så instängd och hjälplös och inte vetat hur jag skulle hitta tillbaka till mitt riktiga jag. Jag har varit så rädd...

Men nu.. det bubblar i kroppen och jag känner hur jag sakta blir MIG SJÄLV IGEN. Helt sjuk känsla :D

När jag var mitt i ångest träsket så kändes det som att det inte fanns något slut på helvetet. Jag skulle alltid vara rädd, blyg och det skulle bli så sjukt svårt att klara av att leva, jobba och komma någonstans.

Men det är över nu...

När jag gick i nian så kommer jag ihåg att jag var "clownen". Det var jag som bjöd på shower i korridoren så alla skrattade, det var jag som hävde ur mig sjuka saker och bjöd på mig själv. Jag var avslappnad när jag var i centrum of attention. Jag älskade debatter, muntliga presentationer. Jag ville få MVG i allt och var framåt som fan. Men samtidigt väldigt ödmjuk och hjälpsam mot mina vänner :)

Ja, den personen har jag saknat. För efter nian så blev jag en mussla. Jag ville inte synas höras. Jag var rädd för vad folk tyckte om mig. Jag ville aldrig göra fel. Jag sket i att försöka på grund av rädslan att misslyckas.

Jag höll mig i bakgrunden. Hade ingen egen åsikt. Bara höll med och lät mig hunsas med och folk utnyttjade mig för jag protesterade aldrig och gick med på vad som helst. Jag blev en väldigt användbar vän, nästan som en betjänt. Killar kunde såra mig om och om igen och jag bara tog slagen.

Men nu jävlar. Nu står jag upp för mig själv. Jag har en röst. Jag har en vilja. Jag har arbetat och tränat och jobbat på detta konstant i tre år och nu är jag mig själv igen. Så jävla skönt!

Jag kan göra saker för att jag vill, inte för att jag känner att jag borde.

Jag kan säga ifrån när jag vet att jag har rätt, och inte hålla med för att vara rädd för vad andra tycker om mig.

Jag kan planera saker som jag vill göra, i stället för att bara göra saker som andra vill göra

10 år sedan som jag kände mig såhär fri senast. Det var fan på tiden!

Du vill gärna veta långt i förväg om du ska åka bil. Gärna flera dagar innan. Du inbillar dig att om du får veta tidigt så kan du förbereda dig mentalt. Men sanningen är att det bara blir en längre tid av tortyr..

Kvällen innan är värst. Det gör ont i magen. Du försöker lägga upp en plan för morgondagen in i minsta detalj inför bilresan. Vilken tid ska du gå upp? Vad ska du äta till frukost? Vilken tid måste du vara klar så du hinner gå på toa? Ja, du måste ju bli klar lite tidigare ändå, tänk om du måste gå på toa två gånger?

När du har hittat en plan som verkar okej. Då repeterar du den i huvudet om och om igen. Du funderar ut allt i minsta detalj. 

Varför?

För att du försöker få kontroll på situationen. Ångesten har dig i sitt grepp och du tappar fotfästet! Du måste måste måste finna någon slags kontroll annars får du panik och allt kommer gå åt helvete!

Du blir stirrig, tyst, deprimerad och hela dagen, kvällen innan spenderar du på det här viset. Allt för att du ska sätta dig i en bil nästa dag.

På morgonen blir det värre. Då börjar du fega ur. Tänker och tänker och tänker, försöker hitta på anledningar till att skjuta fram bilresan, försöker hitta anledningar till att SKITA I ALLT. Du vill bara lägga dig i din trygga säng under täcket för det är den enda platsen i världen där du känner dig någorlunda trygg. När du går mot bilen så känns det som att du ska svimma. Nu, NU är det kört. Nu sätter du dig snart i bilen. Nu är det dags. Fy faaan. Varför måste jag göra detta?! Jag vill inteeeeee!!!

Känner du igen dig?

Det här var vardag för mig förut. Det var hemskt. Varje gång vi skulle åka och handla så var jag så jävla rädd. Jag brukade jämföra det med att jag skulle bli instängd i en bur med ett lejon, medan alla runtom mig försökte övertala mig om att lejonet inte var farligt. Så rädd var jag och gång på gång fick jag lov att låsa in mig med det där jävla lejonet och bara härda genom rädslan! :(

Men hur gjorde jag då? Hur vann jag över den där rädslan så pass att jag idag inte känner av den alls?

Det viktigaste som jag måste berätta är att, den kommer att försvinna. Du kommer inte att vara rädd för alltid, jag lovar! Om du vill bli frisk så kommer du att bli frisk! Det tar olika lång tid för alla. Men det kommer bli bättre!

Men få inte för bråttom. Du kommer att skrämma upp dig själv tillräckligt ändå. Skräm inte upp dig själv för mycket genom att åka iväg på världens jävla resa det första du gör!!

Ta det ett steg i taget och uppskatta varje litet framsteg.

Jag började med ICA på byn. Jag skulle ta mig till ICA helt enkelt. 5 minuters bilresa. Min sambo visste hur allt fungerade och varje gång fick jag veta i förväg när vi skulle åka. Jag fick ta tid på mig och gå på toa hur många gånger jag ville, hehe :) Efter ICA så åkte vi till Willys. Det var 1 timmes bilfärd. I början tog vi "skogsvägen" i stället för motorvägen. Min sambo intalade mig att vi kunde stanna NÄR SOM HELST.

 * Skitviktigt att du kan känna att du kan stanna när som helst. Ta omvägar om det krävs. Bara du känner att du kan stanna när som helst i början. Du kommer märka att så fort du känner dig trygg på så sätt så kommer du inte behöva stanna :)

Sedan var det dags för lite pushning. Min sambo struntade i att fråga mig först. Han körde motorvägen utan förvarning. Åh gud vad läskigt det var. Men jag ville inte krångla till det för min sambo och åkte motvilligt med. En gång när vi skulle åka på ICA så åkte min sambo förbi ICA och sa helt plötsligt: Vi ska till Tempo! 

GAAAH hahaha, det låter så kul så här efteråt men jag fick panik. AAAhhh tempo! Mitt huvud hade ju planerat till ICA. Tankarna for omkring och jag försökte så snabbt som möjligt planera om i huvudet min lilla rutt i minsta detalj. Men överraskningar behövs i bland. Då märker man att man klarar av mer än vad man tror :)

Sedan är det bara att träna träna träna på de affärer som du har bestämt dig för. Om och om igen. Ibland känns det hopplöst. Du har åkt till samma jävla affär hundra gånger och det är fortfarande läskigt. Men ge det tid.

För det låter kanske konstigt, men över en natt så kommer rädslan att försvinna! Poff som om den aldrig funnits där, som om du drömt att du var så rädd och nu är det borta :)

Sedan kommer vi till nästa utmaning, långresor! Huuuh! ;)

Där måste du ta till lite knep. Det går inte längre att bara djupandas utan nu snackar vi kanske timmar av rädsla och du kanske inte bara kan vända och åka hem hur lätt som helst.

Ett knep är att fläta en fingerfläta. Låter kanske löjligt men det hjälper hur bra som helst! Varför just en fingerfläta är för att den är enkel att göra (du behöver ju inte vara en mästervirkare och virka värsta duken haha)

Googla hur man gör, köp hem en bit garn och sen är du redo för din utmaning! Att hålla händerna sysselsatta, att hålla blicken fokuserad. Tiden bara rinner iväg och det är jätteskönt att ha något att göra den där första tiden i bilen då magen slår volter och hjärtat dunkar på!

Ett annat knep är att packa med en liten säkerhetsväska. Den kan innehålla vad som helst. Något som gör dig trygg. Det blir som en snuttefilt nästan. Det kanske känns konstigt och barnsligt. Men i början så får man vara löjlig, fjantig och barnslig. Sen när du har tränat nog så behöver du inte de där grejerna så det gör inget att du har dom nu i början :)

I min väska låg det:

Toapapper - super mega skit viktigt!! Så jag kunde känna att jag kunde "gå på toa" när som helst. Men jag behövde inte gå på toa alls just för att jag visste att jag kunde.

Tuggummi - när jag började må illa så tog jag alltid ett tuggummi

Garn - till fingerflätan

En bok - samma effekt som fingerflätan

Pincett och spegel - jag blev väldigt lugn av att noppa ögonbrynen, samma effekt som fingerflätan alltså.

Din väska kan innehålla vad som helst. En ljudbok, en tidning, en frukt...  Tillåt dig själv att ha lite trygghet med dig i bilen så du inte sitter där helt tomhänt och känner dig utlämnad och rädd.

Sanningen är den att jag nästan aldrig har använt grejerna i väskan. De finns bara med för att jag ska känna mig trygg och om det hjälper mig att bli lite mer modig så är ju det bara bra :)

Gör upp en plan!

Nästa tips alltså, gör upp en plan. Skit i vad alla säger att du ska slänga dig in och bara köra på och sen "fatta" att det inte var läskigt. I början ska man ta det lugnt! Prata med den du ska åka med och gör upp om vilka stopp ni ska göra. Vart det finns toaletter. Vilken väg ni ska ta. Vart man kan stanna då och så vidare.

Vägen känns då inte lika lång. Det blir liksom etapper. 

"bara vi kommer till ***** så kan vi stanna och ta en paus."

"bara vi kommer till ***** så blir det skogsväg och vi kan stanna när som helst"

och så vidare...

Det blir mycket lättare att klara av en långresa om du ser på den på det viset. Än att se det som att du ska åka bil i 10 år och bli skiträdd och få panik och.....

Det var mina tips som jag kan komma på, kommentera gärna om du har egna tips!

En sak jag har märkt är att det tog 20 min för mig att få rädslan att försvinna. Alltså varje gång jag satte mig i bilen så trappades rädslan upp tills den var på en 10:a och jag började nästan gråta. Men även varje gång, efter ca 20 minuter så gav liksom kroppen upp. Den orkade inte spänna sig för länge. Den orkade inte pumpa adrenalin hur länge som helst och jag märkte hur jag sjönk ner i bilstolen och liksom accepterade läget.

Det är därför jätteviktigt att du FÖRSÖKER åka bil. Om och om igen. Jag vet det är skitläskigt och det är extremt obehagligt att möta den där skräcken när man kommer upp till 10:an på skalan 1-10. Man tror att man ska bli galen! Men om du provar och kollar på klockan, så kan du lära dig vart din gräns går. Då vet du till nästa gång att rädslan inte sitter i hela tiden. För mig var det jätteskönt att kunna tänka att "när det har gått 20 min så är det över, kämpa härda, du klarar det!"

Efter 20 minuter så kom vi in i en stad. Då kunde jag istället för att titta på klockan, tänka att bara vi har åkt ut från den där staden så är det över. Och varje gång så var det över. 

Sedan gick det bättre och bättre och nu är jag avslappnad redan innan vi kommer till den där staden :)

Men att ta det där första steget, att ge sig ut och kämpa mot den där rösten som skriker i öronen på dig NEEEEEEEEEEJ, DET GÅR INTE, DU KAN INTE, GE UPP, STANNA HEMMA!

Det är modigt som fan! Och om jag klarar det så klarar du det! Du kommer att övervinna detta. Men du måste vara sjukt modig de där första gångenrna.

Det enda jag kan säga är att det kommer bli bättre.

Kommentera gärna och berätta om hur det går.

Stor kram!

Allt detta är efter mina egna erfarenheter, jag vet att det inte är samma för alla och jag påstår inte att jag är någon expert. Kontakta en vårdcentralen om du vill prata med en riktig psykolog. Jag är bara en vanlig tjej som har upplevt detta och vill hjälpa så gott jag kan :)

Hej hej..

Jag tänkte nu börja skriva mina små "hjälpkapitel" där jag av egna erfarenheter och efter vad jag har läst på kanske kan hjälpa er lite där ute som just nu sitter i ångest träsket.

Jag tänkte skriva ett i taget men ska i alla fall få fram en lista så ni vet vad som väntar.

Här kommer kapitlen:

Åka bil

Gå på affär

Vara ensam

Gå på möte/sammankomst

Söka jobb

Prata i telefonen

Som sagt, jag tar ett i taget och hoppas att NÅGON där ute kommer få ut något positivt av det. Ska försöka skriva så som jag hade velat höra det då när jag hade de här problemen. Den hjälpen jag behövde och ville ha då ska jag så gott jag kan försöka ge er nu :)

Åh, vad jag skulle vilja skriva in "åka buss" där. Men jag har ju inte riktigt klarat av det än. Längtar tills den dagen kommer då även det hindret är övervunnet!

Hej hej bloggen!

Jag har klarat av en massa utmaningar.. men inför varje ny utmaning så är det så himla nervöst. Men jag har ändå klarat av en massa och klappar mig själv på axeln efteråt :)

Igår klarade jag av mitt eldprov!

Jag skulle på personalfest, och det var inte vilken personalfest som helst. Den innehöll alla mina rädslor!

1. Vi skulle åka buss

2. Till en HEMLIG destination

3. Hela dagen skulle gå åt så det var inte bara en kort aktivitet..

Jag som hatar att åka buss, hade fortfarande inte åkt buss en enda gång sedan jag fick ångesten och skulle absolut inte vilja göra det "själv". Och det där med hemlig destination var hur hemskt som helst. Jag hade ju ingen aning om någonting. Jag kunde inte planera i mitt huvud. Jag kunde inte använda mitt tröstbeteende som innebär att planera klädsel och smink i minsta detalj. Jag planerar alltid som en tok när jag är rädd inför något, men den här gången så var ju det omöjligt!

Jag kände att jag hade noll kontroll och var rädd att jag skulle få panik. Plus att jag hade ju ingen "kompis" bland jobbarkompisarna...

MEN jag hade bestämt mig för att klara det. Jag intalade mig att det skulle bli jättekul.. och det blev det!! :D

Innan jag skulle åka så tog jag ett glas rödvin för att  lugna ner nerverna.. hehe..

Hela dagen var helt underbar och jag skulle gärna berätta vad vi gjorde men känns som att det blir för avslöjande då :) Jag kom i alla fall hem tre på natten och hade en massa att berätta för min sambo.

Jag är så jävla glad att jag vågade, jag har fått upplevt två helt underbara saker som jag kanske aldrig skulle få prova på annars! 

En av dom var en fartfylld aktivitet där man kan skada sig allvarligt om det går fel. Jag tvekade en halvsekund och var faktiskt ganska rädd innan. Men jag tog tag i min egen krage och bara skjutsade iväg mig själv. Jag tänkte "det här får du fan inte missa för att du är rädd".

Ett till stort plus är att jag har lärt känna mina jobbarkompisar mer. Det blir ju en helt annan sak när man hänger på fritiden än att ses på jobbet. Nästan så jag längtar efter en eventuell halloweenfest :D