Åh vilket dilemma!

Jag skulle dra på affärer imorse. Jag planerade att dra ut precis när affärerna öppnade för att undvika trängseln och allt folk. Men vad hände, jo jag sov längre än planerat och nu sitter jag och fortfarande inte har kommit iväg.

Jag har lockat håret och allt är klart. Snart blir det mörkt och jag vet att för varje minut så är det mer och mer folk ute på affärerna. FAN! Ska jag gå, ska jag inte gå?

Jag vill inte, låter helt jävla galet att jag ska gå på affärer helt själv, så jävla instabil som jag är. Men jag har ingen att gå med och julklapparna måste ju inhandlas. Jag försöker intala mig själv att jag kan ta det lungt, gå sakta och inte stressa. Sätta mig ner en stund om jag vill och ja, bara ta det lungt. Men jag vill inte gå.

Jag försöker komma på vad jag ska köpa i förväg så jag inte blir så förvirrad, men jag har massa presenter som jag inte kommer på vad dom ska bli. Därför måste jag väl gå runt och titta lite för att hitta något.

Jag vet inte hur jag ska göra, känner mig så stressad och är så jävla trött. Känns som att jag skulle kunna sova hela dagen egentligen.

Såhär är det alltid när jag åker till familjen, så tight med tid så allt måste vara planerat in i minsta detalj för att jag ska hinna med allt. Nu har jag skitit i massa saker och känner att jag ligger efter i planeringen.

Jag skulle kunna handla en annan dag med pappa, mamma eller mormor. Men fan, då blir det de där jävla sista minuten igen! Det är fan sista minuten redan nu!

Jag saknar min sambo, vill krypa in i hans famn och bara försvinna :(

Sen är pengarna slut också. Jag hade 1000 kr, men fick handla åt mormor, var ju på fest i lördags och ja, lite ditten och datten och vips 345 kr kvar. Shit...

Jag fick 500 kr av pappa, eller ska få sen i alla fall. Känns dumt när man snart ska fylla 23 år men aja.

Jag vill ge bort så mycket men har inte råd egentligen, jag måste väl prioritera om antar jag.

Det blir en liten present till brorsan eftersom jag är med på en stor present med pappa till honom.

Sen har lillsyrran redan en present klar, tänkte köpa en till med det måste jag skita i nu.

Bästa vännen ska ju ha en present också, jag tänkte inte köpa något men hon köpte till mig så då måste man ju, jag har inte råd ju :(

OCH SAMBON DÅ! Jag vill ju köpa något fiiiiiiiint, men det får bli något kärleksfullt i alla fall.

Mamma och pappa är klara..

Mormor skulle få nått litet men nu blir det väl något väldigt litet i stället.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHH

Får lust att skita i allt! Jävla jul!

Jag känner tårarna i ögonen men vill inte sabba sminket :(

Jag orkar inte jag vill inte, jag vill gå i dvala och vakna när det är sommar.

JÄVLA BAJSPANIKÅNGEST SOM SKA SÄTTA KÄPPAR I HJULEN JÄMT!

Hej hej kära panikångest dagbok!  

Jag har nu segrat över min panikångest flera gånger och jag är så stolt över mig själv.

Först skulle jag till systemet, jag skulle gå dit själv. Tanken av massa folk som trängs och den långa vägen dit gjorde mig jättenervös. Jag var nära att skita i det ett tag men jag skulle ju på fest på kvällen, jag som inte har festat på länge, så jag ville verkligen. Till slut var jag på väg dit. Jag tänkte att jag skulle snabbt in och snabbt ut, jag visste exakt vad jag skulle köpa och fort skulle det gå. På vägen dit så ringde mamma, hon pladdrade på om massa saker. Jag som redan var skakig och nervös blev inte lugnare av det. Jag försökte lägga på men det är svårt ibland med mamma, hon har så mycket att berätta jämt! Till slut la vi på och jag gick in, grabbade tag i en korg och småsprang genom affären. Sedan hittade jag inte det där jävla vinet jag skulle ha, jag gick runt flera varv. Till slut så tog jag mod till mig och frågade en i personalen. Han tog fram vinet åt mig och jag kände att "det där var ju inte så farligt, gick ju jättesnabbt när man frågade om hjälp" :) Kön var inte jättelång, men jag hade ju småsprungit till affären och hade byltat på mig halsduk och massa grejer så det blev väldigt varmt att stå där! Kom igen kom igen snabba er nu då! Till sist var jag ute och andades in den friska luften. Äntligen! På vägen hem var jag himla stolt!

På kvällen skulle jag på fest som sagt. Jag blev mer och mer nervös ju närmare det kom. Jag skulle umgås med gamla vänner och även om jag kände dom väl så hade jag ju faktiskt inte träffat dom på länge och de visste ingenting om min panikångest. Jag hade funderat över att faktiskt berätta när jag kom dit men det skulle väl bli en himla glädjeförstörare. Jag sminkade mig och gjorde mig i ordning, djupandades och funderade över att skita i det. Jag tänkte att bara jag får i mig första ölen så går det bra. Men det finns ju ett problem och det är att när jag får panikångest så vill jag inte alls dricka. Jag får för mig att jag blir mer stirrig och konstig då. Fan om jag går dit, dricker första ölen och mår skit och måste gå hem. Men aja, det fick bära eller brista. 

Det värsta var nog att jag skulle till ett ställe som jag aldrig varit på förut, det gjorde mig väldigt nervös. Jag vill veta hur det ser ut och planera i huvudet, annars blir jag jättenervös! Men jag intalade mig att det skulle gå bra. Jag ville ju verkligen gå och träffa tjejerna!

Väl där så hade all panikångest försvunnit och jag hade jättekul hela kvällen, så jävla värt att gå! :D

Nästa dag så skulle jag och syrran dra på affärer. Ååååååh jag ville verkligen inte gå. Tanken på att stå där i julträngseln fy faaaan. Inget syre, varmt och jävligt, folk som springer omkring. Jag såg framför mig hur jag skulle svimma eller något. Men jag ville ju hitta på något med syrran och inte bara sitta hemma, det fanns inte så mycket annat att göra än att gå på affärer.

När vi gick ut och mot affären så tänkte jag "vi går in köper det vi ska och går ut". Just då så fick jag en konstig smärta över hela magen. Det var som håll som blixtrade till fast över hela magen. Väldigt märklig känsla. Min gamla dödsångest kom tillbaka för en stund och jag blev livrädd. Nej jag kan inte gå på affären skynda skynda hem igen i hemmets trygga vrå! Men jag stod kvar. Syrran frågade hur jag mådde och jag sa att jag fick ont och skulle stå still ett tag. Vid varje andetag så gjorde det ont, jag måste ha sträckt mig eller något? Jag slets mellan att springa hem med svansen mellan benen eller gå på affärer med syrran så hon blir glad. Fan vad ska jag göra tänkte jag. Jag stod ett tag och tankarna for i huvudet. Till slut så började vi gå mot affären igen. Jag sa inget till syrran om ångesten, hon vet inget och skulle inte förstå. Väl på affären så var det inte så farligt som jag trodde men jag njöt inte!

Vi sprang omkring ett tag men när vi hittat det vi letade efter så gick vi hem direkt. Syrran ville titta lite mer men då sa jag att jag var trött. Men jag är glad att jag gick dit åtminstone, egentligen hade man väl velat tagit en fika med syrran eller något. Men det får bli en annan gång.

Ett steg i taget som jag brukar säga. Man ska inte förvänta sig mirakel och att man ska klara allt NU.

Men varje framsteg är ett framsteg, trots att det är ett litet ett.

Nu har ju jag inte haft en panikångest attack på länge,  i alla fall inte någon som kan mäta sig med de som jag hade när det var som värst.

Men nu idag så kryper det i kroppen. Jag känner mig uberstressad och som om jag vill klättra på väggarna och slita av mig håret. Jag vet inte var jag ska göra av mig själv. Det spänner i bröstet och det känns som att jag inte kan ta djupa andetag, det tar stopp liksom.

Det känns som att jag kan sprängas när som helst.

Det jag kan tipsa om som funkar för mig är att göra den här avslappningsövningen.

Det fungerar ganska bra för mig, jag känner mig lugn som en filbunke efteråt :)

Länk:

http://www.ettfullvardigtliv.nu/micro/fullvardigtliv/mp3/avslappningsovning2.mp3

Man kan även spara den på datorn genom att högerklicka och sedan "spara som.."

Jag tänker lägga in den på mobilen så att den alltid finns till hands :) Speciellt när jag är nere hos familjen och hälsar på, då kan den bli användbar!

Julen är snart här och allt som hör därtill Hej å hå.

Jag ska hem till familjen i två veckor (utan min sambo snyft)

Jag tror att det kommer att gå någorlunda bra men är ändå nervös. Sist jag var ner så fick jag en enorm ångestattack hemma hos min bästa vän. Jag grät och hyperventilerade. Men det var ganska skönt ändå, nu vet jag att det är okej om det skulle komma en attack hos henne. Det blev liksom en "trygg plats" efter den händelsen.

Min hjärna håller på att svämma över av tankar. Varje gång jag har åkt till familjen så har min panikångest varit som värst. Före, under och efter.

Nu sitter jag och försöker planera minut för minut i huvudet, vad jag ska göra, när jag ska göra det. Jag vet inte varför men jag vill ha kontroll över ALLT. Att allt ska hinnas med, att ingen ska bli besviken.

Jag har ca sju personer som jag ska tillgodogöra deras behov. Alla vill umgås, alla vill prata och jag vill bara ta det lungt. De märker inte vilken press de sätter på mig eftersom de bara ser detta från sin egen synvinkel. Bara min bästa vän förstår, hon säger att jag ska ta det lungt och komma över när jag känner för det. Det är så skönt att få höra det och inte känner press från henne i alla fall :)

Två veckor utan min sambo, jag kommer att sakna ihjäl mig! Det är så hemskt att behöva välja mellan sambo och familjen. När jag är hemma med min sambo då sitter jag och mår dåligt över att jag inte träffar familjen och tvärtom. Då blir det aldrig hundra procent bra liksom.

Men det är bara två veckor som sagt.. det är ju inte mycket. Men alla andra par jag känner de är aldrig ifrån varandra. Om den andre ska göra något så följer den andra med eller så åker de inte alls. Men vi har inte så mycket val, han måste ju jobba och jag vill ju träffa familjen.

Andas in och andas ut.. det kommer att gå bra, jag kommer att överleva. 

Jag är glad att jag slipper ta tåget ner i alla fall!

Nu ska vi laga ihop lite mat, favoriten:

Stek tärnad bacon och hela champinjoner

Blanda ner i en kastrull med creme fraiche, koka upp och sprutta i tomatpure, rör om.

Häll över en tallrik spaghetti

Klart!

hehe, där fick ni ett recept också, lätt och otroligt smaskigt!

Haha jävlar vad jag har kämpat. Jag har slagits blodig och rest mig igen, jag har kämpat till utmattning men ändå fortsatt och nu sitter jag hemma och klappar mig själv på axeln.

Jag och karln for iväg på hotell. Det innebar en flera timmar lång bilresa, en natt på hotell (vilket jag aldrig gjort förut) och sen en lika lång bilresa hem. 

Det skulle bli så kul, romantiskt och underbart att komma iväg och bara njuta. Men såklart så vill panikångesten också hänga på och försöka förstöra som vanligt.

Första utmaningen var bilresan. För varje dag som gick, ju närmare vi kom till att sätta oss i bilen, ju mer var ångesten och viskade i mitt öra att jag inte skulle åka.

Hos psykologen fick jag lära mig att ångesten kan jämföras med en pratmaskin som sitter bredvid mig och babblar i mitt öra och försöker hindra mig att göra saker som jag egentligen vill, till exempel att dra på hotell och mysa med karln.

Pratmaskinen lät ungefär så här innan vi skulle åka:

-Nej, du kan inte åka du klarar inte av det.

-Det är jättelångt dit, tänk vad drygt det är att åka bil.

-Stanna hemma istället, det är tryggare, skit i det där

-Tänk om du måste gå på toaletten? Tänk vad obehagligt att inte kunna göra det om ni åker på motorvägen?

-Du kommer bli sjuk och det kommer bli den värsta bilresan i ditt liv

-Känner du dig inte lite sjuk?

-Jo men stanna hemma istället, ni kan ju faktiskt avboka.

-Du kommer att svimma, spy och få panik. ÅK INTE!

På morgonen innan vi skulle åka så gjorde jag allt jag kunde för att strunta i pratmaskinen. Jag åt frukost och gjorde mig i ordning, gick på toaletten 500 ggr. När jag väl satte mig i bilen så blev pratmaskinen desperat och skrek i öronen på mig.

DU KAN INTE ÅKA, DU KLARAR DET INTE, DU KOMMER BLI GALEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag nästan hyperventilerade och kämpade för att behålla kontrollen. Min karl frågade hur det var med mig men jag sa att bara vi kom ut genom stan så skulle det försvinna. Så jag satt där i bilen, halvt panikslagen och bara red ut stormen. Sant som jag hade sagt, efter att vi kom ut ur stan så försvann det och jag började njuta av bilfärden.

Nästa utmaning var middagen på hotellet. Jag var jättenervös inför detta och fick lov att intala mig att jag skulle njuta av resan, att vi spenderade massa pengar på att må bra. Att det inte är någon som ska döma mig, jag ska ju inte hålla föredrag inför 100 pers, jag ska ju för fan på restaurang och mysa och äta go mat!!

Även då gick jag på toa 500 ggr innan vi gick från hotellrummet till restaurangen. Vi hade bokat bord "lite avskilt" men när vi kom dit så var restaurangen tom vilket var väldigt skönt :) 

Tråkigt nog hade jag ingen matlust och mådde bara illa (inte undra på när man är så jävla nervös)

Men jag åt och ölen satt som en smäck i magen. När vi var klara så kom den bästa delen:

Att bara vara på hotellrummet och slappan av. Underbart!

På morgonen vid frukost så var jag så morgontrött att jag inte orkade bry mig, haha, så det gick bra.

Sedan var det dags att fara hem igen. Jag började andas tyngre och tyngre, in på toa, ut från toa, in på toa....

Sedan tar min karl tag i mig, ser mig i ögonen och säger "Det finns mackar överallt, om du vill gå på toa så  är det bara att säga till" Åhh va skönt det var att höra det, jag blev lite mer avslappnad i alla fall.

Det är så sjukt att något som är så enkelt kan bli så svårt för att man har hjärnspöken som flyger omkring i hjärnan. Jag var helt slut på vägen hem och kände verkligen hur all spänning och nervositet hade sugit all energi ur mig.

Dock hade jag även väldigt mysigt och roligt. Jag ångrar det inte och är så glad att jag lyckades övervinna min ångest för den här gången. Men det var fan inte lätt när pratmaskinen kom igång och skrek på mig, man fick lust att bara slänga sig i en säng och lägga täcket över huvudet och skita i att leva. Men då gäller det att INTE GE UPP att bara köra på och fullfölja det man ska göra. Ångesten ska inte få styra mitt liv!

Men nu vet jag att nästa gång kommer bli ännu lättare i alla fall! :)

ATT ÖVA OCH GÖRA DET MAN ÄR RÄDD FÖR ÄR VIKTIGAST FÖR ATT FÅ BORT ÅNGESTEN.

... så det får bli ett litet nattblogginlägg hehe.

Idag skulle vi åka och köpa lite gottis på kvällningen. När vi sitter i bilen så frågar jag om vi ska till ICA,

nej säger karln, vi ska till tempo.

* Bam bam bam bam! *

Mina tankar började rusa och jag såg framför mig hur jag gick lov att styra om hela planeringen som jag hade i huvudet, vilken väg skulle jag ta genom affären? Hur ser affären ut? Hur lång tid tar det att åka dit?

Men sedan hejdade jag mig, nej fy fan, jag tänker inte sitta och fjanta över saker som jag hade svårt för förut. Idag klarar jag ju det här galant, det gäller bara att spräcka gamla rutiner och tankesätt.

Så jag började sjunga, nynna, tittade i kors så allt blev suddigt, allt för att göra mig okoncentrerad så jag inte kunde tänka på att jag miste kontrollen när vi plötsligt bytte affär.

Jag tror nämligen att det har blivit så med mig att när jag fick panikångest så kände jag att jag inte kunde kontrollera det. Det gjorde mig vettskrämd så för att inte få panik så försökte jag kontrollera allt annat. För att känna att jag hade en viss kontroll ändå.

Jag planerade allt i huvudet i minsta detalj. Om vi skulle åka någonstans så hade jag redan 3 timmar före planerat i huvudet exakt hur allt skulle gå till, när jag skulle sätta på mig skorna, när jag skulle gå på toa innan, hur affären såg ut, vad jag skulle köpa, hur jag skulle gå i affären, hur lång tid det tog innan vi var hemma igen.

När jag hade planerat klart så kände jag mig relativt lugn, men om det kom något, minsta lilla som rubbade allt, då bröt en viss panik ut. Till exempel om karln byter affär, om vi ska åka någon annanstans efter affären innan vi åker hem, om han byter tid så vi måste åka tidigare. Då blir jag lite panikslagen och reagerar med aggressivitet. Då tycker jag synd om min karl, det är ju inte hans fel. Men när man blir rädd så reagerar man oftast i försvar och det blir ungefär:

Men varför då?!

Varför säger du det NU?!

Men är det inte längre sträcka att åka dit?!

Jag liksom svarar aggressivt och det är något jag måste sluta med och i stället tänka mer att det är okej, att det är småsaker, inget att reagera på. Jag vet ju redan att det är småsaker men jag har vant in mig i en rutin och då är det lite lurigt att försöka ta sig ur den. 

Det är därför det är så svårt för mig att prova nya saker, nya vägar, nya affärer, träffa nya människor på nya platser. För då är det omöjligt för mig att planera i förväg, jag har ju ingen aning om hur det ser ut eller hur det kommer att bli och då känns det läskigt och som att jag helst hoppar över det.

Men då måste jag bara påminna mig om att det är inget att vara orolig för. Det är inte farligt för guds skull!

Tänk om man skulle sitta hela livet och aldrig göra något nytt. Gå på samma affärer, åka till samma badplatser, åka samma vägar och vara med samma människor. Tänk vad mycket man skulle missa!

Men jag tycker att jag har kommit så långt nu så jag skäms faktiskt av att jag har ett sånt där fjantproblem kvar. Men skillnaden nu från då är att jag nu förstår vad problemet sitter i och hur jag ska hantera det :)

Jag har ju åkt tåg till sthlm, då kunde jag inte planera alls eftersom jag aldrig har gjort det förut. Men jag gjorde det ändå och utmanade min rädsla. Men det krävs tydligen tusentals tillfällen att utmana sin rädsla innan man övervinner den. Sakta men säkert så känner jag att jag går framåt i alla fall och det är väl det som är huvudsaken :)

Jag såg den här dokumentären på tv idag. Kände igen mig jättemycket. Jag hade nog en depression i våras och ångest har jag haft hela året, har även haft svårt att vara med människor.

Jag har även problem med att se och läsa om ångest. Om jag gör det så kommer ångestkänslorna fram och jag byter gärna kanal eller bläddrar vidare i boken.

Men jag tycker att det är intressant och vill ju veta så mycket som möjligt så brukar tvinga mig igenom det.

Idag tvingade jag mig själv genom det. Det gick ganska bra, jag är ju ganska stabil nu och det är inte lika svårt att kontrollera det nu som det var förut.

Jag kände vid ett tillfälle att jag blev lite yr och såg suddigt, att jag blev lite apatisk så att säga. Men jag ignorerade det bara och fortsatte att titta.

Här är länken till programmet, ett väldigt bra program som tar upp mycket gällande ångest, social fobi och depression :) Det är ca en halvtimme långt.

http://urplay.se/158453

Idag var jag på mitt sista möte hos psykologen.

Tänk att jag har kommit så långt? Jag kommer ihåg första gången jag var dit, gud va nervös jag var!

Men nu var det mitt sista och jag kände mig som en ny människa när jag klev ut därifrån, som om jag hade bestigit ett berg!

Det viktigaste från mitt sista möte som jag fick lära mig var:

Förväntan

Tolkning

Upplevlse

Alltså, man förväntar sig saker och tolkar saker från det och känslorna man upplever efteråt blir resultatet.

Om jag mår dåligt över något så är det för att jag har förväntat mig och tolkat situationen på det sättet.

Man kan undvika att må dåligt genom att tolka situationen på ett annat sätt.

Att tolka situationer gör man automatiskt, men man kan välja att stanna upp tänka efter och tolka på ett annat sätt.

Till exempel:

Jag blir jättestressad och mår dåligt när min familj ringer till mig. Jag tänker att om jag inte svarar när de ringer så blir de sura och ledsna.

Alltså tolkar jag situationen att de blir ledsna och min upplevelse blir att jag får dåligt samvete om jag inte svarar och mår dåligt.

Men om jag skulle välja att tolka på ett annat vis:

Att de ringer till mig för att de är rädda att jag ska bli ledsen annars, jag som sitter här helt ensam, långt bort. De måste ringa mig varje dag för att jag inte ska känna mig ensam.

Då blir upplevelsen helt annorlunda helt plötsligt! Om jag tolkar på det sättet så blir jag inte stressad längre, det känns inte svårt att säga att man är upptagen, för de ringer ju för min skull.

Tänk vilken skillnad det blir bara av att ändra tolkningen!

För om sanningen ska fram så har jag aldrig frågat dom om de blir ledsna när jag inte kan prata. Så att jag har trott det och mått dåligt över de, det har jag bara tagit från de blå.

Väldigt onödigt kan man tycka nu i efterhand, att må dåligt över något som man inte vet något om. Och att allt kan lösas genom att man enkelt tolkar på ett annat sätt!

När mötet var slut så sa psykologen att jag kunde få ett möte tillgodo UTIFALL jag skulle vilja gå dit igen. Han sa att det kanske kändes bättre om jag hade ett tillgodo än om jag "skulle boka ett nytt". För man kanske tycker att det bara är småsaker och så vidare, att man drar sig för att gå dit. Men om jag har ett tillgodo så är det bara att slå en pling om jag har lust :) Det var snällt tycker jag!

Kanske skriver lite mer senare, kommer inte på något mer just nu.

Kram till er alla!