Jag vet inte om jag har agorafobi, socialfobi, eller bara panikångest. Men något helvete är det som jag upplever i alla fall. Idag hade jag en så kallad helvetesdag. Enjoy..

Vi skulle åka och handla mat idag. Inte på någon av de två "trygga" affärerna utan i stället vid en affär som ligger en längre bit bort. Jag hatar att åka till den affären, det innebär över en timmes bilfärd på motorvägen plus massa mer folk i affären. Men jag kan ju inte undvika vissa affärer hela mitt liv utan måste åka trots att kroppen skriker nej.

När jag ska göra något "läskigt", något som för mig innebär att jag inte har kontroll, då försöker jag kontrollera det genom att planera och planera och planera, in i minsta detalj. Till slut märker jag att jag inte kan planera tillräckligt för att bli trygg, jag måste helt enkelt bara slänga mig ut och härda, bara åka till den där affären trots att jag inte vill. Den där affären har jag "tränat" på i över ett år nu och det är fortfarande en hemsk upplevelse att åka dit, men vissa dagar går det bra, andra dagar är det svårare.

Om jag ska sätta det på en skala från 1-10 där 10 är rejäl ångest och den värsta av värsta så var det kanske en 8a eller 9a idag :(

Jag tar det från början till slut...

På morgonen så började det med en noga uträknad frukost. Men den blir aldrig tillräckligt bra för mig och jag får alltid för mig att jag får ont i magen för att jag åt de där, att jag åt för lite och är för trött för att åka. Jag försöker komma på massa anledningar till att inte åka och skyller på frukosten. Efter det så ska jag sminka mig och göra mig i ordning. Jag försöker kontrollera situationen genom att sminka mig perfekt, sätta på mig finare kläder och får då för mig att om jag kontrollerar detta så kan jag i alla fall inte stressa över den saken.

Men egentligen så vill jag inte vara uppsminkad, jag känner mig inte bekväm då. Jag skulle vilja ha på mig mjukisbyxor och mörka färger, jag vill inte synas. Så fort jag är klar med sminket så ångrar jag mig och blir sur, stressad och nervös...

Sedan kommer illamåendet. Jag gick på toa minst 5 gånger. Min värsta madröm är att jag ska behöva gå på toaletten mitt på motorvägen, att jag ska bli toanödig inne på affären. Nu har jag tränat mig ganska bra på detta och har använt toan på affären flera gånger. Men fortfarande så är jag besatt av tanken att jag inte ska kunna gå på toaletten när det behövs och jag fantiserar ihop hemska senarion om detta, får ångest och vill bara vara  hemma.

Timmen innan vi ska åka så hyperventilerade jag smått. Min sambo frågar mig hur jag mår, men jag behöver inte svara, han vet hur det ligger till och det är samma varje gång. Jag säger att jag verkligen inte vill åka men att jag tvingar mig själv, jag måste ju kunna åka och handla! Innan vi ska gå utanför dörren så går jag på toa en gång till, bara utifall att. 

Jag sätter mig i bilen och mår sämre och sämre ju längre bort från huset vi åker. Längre och längre bort från tryggheten. Idag var det meningen att vi skulle handla var för sig, jag skulle handla "hemliga ingredienser" till en tårta. Men när vi sitter där i bilen så ändrar jag mig och vill inte handla själv, inte när jag mår såhär dåligt.

Det vackra snölandskapet som vi åker förbi får mig att bli lugn en stund.

Jag fryser i bilen, jag fryser fast värmen är på högsta. Vi går ur bilen och in på en affär, den korta biten utomhus får mig att frysa så jag skakar i hela kroppen. Fötterna är iskalla och händerna likaså.

Väl inne på affären så blir jag som förbytt, jag blir stirrig och det känns som att det inte finns något syre. Jag vill inte få ögonkontakt med någon, absolut inte prata med någon och tjejen som står med smakprover skyndar jag mig förbi...

Eftersom jag skulle ha massa ovanliga tårtingredienser så tar det lite längre tid än vanligt. Till slut säger jag till min sambo att jag måste ut fort, att nu måste vi bli klara och gå ut!

Sen kommer jag till kassan.

Kassan, det är där min ångest når sin topp. Jag planerar i huvudet alla steg jag ska göra, vad jag ska säga, vad min sambo ska göra. Allt ska planeras så jag har kontroll. Den här gången vare jag som skulle betala. Jag skulle betala mina saker först och sen min sambo sina. Annars betalar alltid han, en ändring i rutinen gör allt så mycket värre. Men jag såg framför mig hur jag skulle betala först och han sen.

När jag står vid kassan så är jag okontaktbar, som en robot. Min sambo mumlar något åt mig och jag bara nickar. Jag börjar lägga mina varor på bandet och vänder mig om.

MIN SAMBO ÄR BORTA!

Vart är han?! Vart gick han?! Vad sa han?! Kommer han snart?!

Jag fortsätter lägga upp sakerna, säger hej till kassörskan och ler nervöst.

Då ser jag min sambo i kassan mittemot. Han bytte kassa, han tog en egen. Min planering i huvudet krossades och jag blev helt ställd. När jag sedan står och packar så frågar han om det gick bra (om pengarna räckte) Jag mumlar ett "ja" och vi går ut.

På vägen ut så frågar jag 

- Varför bytte du kassa?

- Jag sa ju att jag skulle byta, det gick ju fortare.

- Men du mumlar ju jämt, jag hörde inte... 

Jag viskar: Jag var mitt i en attack....

- Men det kanske är dags att växa upp någon gång?

Jag svarar med: Men jag är inte invalid?! Jag förstår väl att jag måste kunna handla själv?! Det är inte det som det handlar om..

Jag avbryter mig själv, tårarna kryper fram..

Vi sätter oss i bilen och jag är helt tyst.

Vad sa han? Varför sa han det? Han vet ju om hur allt fungerar, hur det ligger till.

Jag blev så sårad. Mitt i en jävligt känslig situation så säger han sådär..

Men jag vet vad han menar. Vi är ju båda två i det här. Han kan inte vara min barnvakt jämt. Han är också en människa med känslor och humör, han kan inte vara stark jämt och stå vid min sida. Ibland måste jag klara mig själv och inte lita på att han alltid ska anpassa sig.

Jag gråter tyst i bilen, inte ett ljud, låter tårarna bara rinna sakta nerför mitt kladdiga smink som jag så gärna vill få bort från ansiktet just nu.

Han frågar hur jag mår men jag säger att jag inte vill prata om det, efter ett tag så börjar jag ändå att förklara.

Jag försöker förklara för honom att det inte var hans fel, att det är klart han ska kunna byta kassa, att jag förstår att han inte kan läsa mina tankar och att jag inte är rädd för kassor. Det var bara droppen som fick bägaren att rinnga över.

När vi kommer hem och kliver ut ur bilen så börjar jag frysa igen. Jag fryser brutalt mycket om jag får uttrycka mig så. Vi går in med kassarna. Blodsockret är lågt, jag har inte snusat på hela tiden vi har varit borta. Ångesten har växt och är som en stor svart klump i magen. Jag springer omkring där inne, sätter på mig täckbyxor, mössa, halsduk. Slänger in vedträn i huset och försöker tända en brasa i öppna spisen. Vi har ingen reklam kvar att tända med, bara pappkartong. Jag inser att jag inte kommer kunna tända en brasa så snabbt och plötsligt ger jag upp. Jag slänger iväg papperet, rusar in i sovrummet och bara gråter.

Jag skriker och gråter i min mössa. Jag gråter för att jag fryser, jag gråter för att spänningen i kroppen har hållit i sig så länge, för alla undertryckta känslor som jag haft medan vi var på affären. 

Jag går ut till vardagsrummet igen, tar min snusdosa, går direkt in till badrummet. Slänger av mig kläderna på golvet och ställer mig i duschen. Låter vattnet värma kroppen och tvättar bort det äckliga sminket som hållt mig fången och känns som ett klister i ansiktet så jag inte kan andas.

Jag står där och gråter ett tag.

Sedan tar jag på mig handduken och går in i det mörka sovrummet. Lägger mig under täcket och känner värmen sprida sig i kroppen. Jag är helt slut, helt död. Jag bara ligger och blundar, det är det enda jag klarar av.

Till slut kommer min sambo in och frågar hur det är, han ber mig ligga och vila ett tag och sedan går han in och fixar mat.

Detta blev en extra lång dag. Jag har klarat att åka till de där affären flera gånger sen BAM så kommer det en helvetes dag. Man får helt enkelt inse att de kommer att komma. Man får inte känna sig som en loser då och glömma alla framsteg man gjort. Man får bara suck it up och hoppas på en bättre dag i morgon.

Min sambo föreslog att jag skulle kontakta psykologen igen, men jag vet inte. Vi får se.

Kommentera gärna om du har något tips, om du har upplevt samma, om du har frågor eller bara vill prata.

Jag gillar kommentarer :) Känns skönt om man inte är ensam.

Jag kan visa en bild jag ritade för några dagar sedan:

(klicka så blir den större)

Ni kan nog gissa vad den föreställer. 

å n g e s t

Jag har inte skrivit på ett tag nu, oftast när jag inte skriver på länge så betyder det att jag mår bra :)

Men i morse så fick jag ett meltdown som jag brukar kalla det, jag bara grät och grät och grät.

Jag grät för att:

-Jag inte har jobbat eller haft en "aktivitet" på 1 års tid

-Jag bara sitter hemma och inte gör något

-Jag inte ens orkar städa fast jag bara är hemma och nu ser det förjävligt ut här hemma!

-Att min sambo har jobbat hela året och försörjt oss, medan jag bara har kostat pengar och inte bidragit

-Att min sambo är så snäll och "tar hand om allt" och jag bara är ett jävla latarsle

-Att jag inte törs söka jobb

-Att jag inte har något körkort

-Att jag inte törs åka buss

-Att jag måste åka buss förr eller senare om jag ska skaffa ett jobb :(

-Att jag inte vet vad som är nästa steg, borde jag utbilda mig, vem vill anställa MIG, ??????

-Att jag inte ens törs ringa till katthemmet och volontärarbeta (det som gör mig så lycklig egentligen)

-Att jag är "frisk" från panikångesten men att jag är en jävla fegis nu och har blivit insnöad och vågar inte gå ut

-JAG ÄR EN JÄVLA FJANT, EN JÄVLA FEGIS SOM INTE KAN GÖRA NORMALA SAKER!!!!!!!!!!!!!!!!!! :(

Världens jävla prestationsångest. Jag vill göra allting bra, eller i alla fall någonting bra. Men just nu gör jag ingenting. Jag brukar tänka att om karln jobbar och jag sitter hemma. Det minsta jag då kan göra är att hålla rent och snyggt hemma så han slipper stressa över det? Men nu på sista tiden så har jag inte fått något gjort.

Jag fick ett ryck och städade köket, badrummet och hallen, dammsög lite snabbt i sovrummet.

Men sedan har karln jobbat i badrummet och fixat så det är skitigt och rörigt igen. De har gått in med skorna på så köket och hallen är skitigt igen. Sängkläderna behöver tvättas och vardagsrummet ska vi inte ens snacka om.

Jag har hållt efter med disken ganska bra men det är det enda jag har lyckats med!

Julgranen står och barrar och måste ut.....

Jag går och lägger mig vid två eller tre på natten. Sedan sover jag i tolv timmar om jag får. Men karln försöker väcka mig så jag inte sover bort dagen. Till tolv är det senaste jag får sova. Men jag är så himla trött ändå. Jag måste tvinga mig upp ur sängen, jag har världens värsta morgonhumör och "det är så synd om mig som bara får sova 10 timmar istället för 12" USCH och fy alltså, hur kan jag tycka så synd om mig själv och vara så himla slö?!

Det känns som att jag är i en depression eller något. Dagarna bara släpar sig fram och inget blir gjort. Jag är trött, sjukt trött hela dagen. Ända till nio på kvällen då jag blir ganska pigg och glad och sitter vid datorn till två tre på natten :/

Jag går aldrig utanför dörren, utanför dörren finns det bara skog. En gång i veckan kanske jag får ett ryck och tar en promenad på max 30 minuter. Går runt och funderar. Men mer blir det inte. 

Vi handlar kanske en gång i veckan så då hänger jag väl på också.

Nu när det är vinter så lever jag i en bubbla. Jag sitter i huset och bara nördar vid datorn hela dagarna. Jag har fått ont i höften, axlarna, knäna, ryggen det ena efter det andra. När jag får ont i bröstkorgen så får jag panik och tror att jag ska dö, men jag vet att det blir så för att jag sitter krokigt..

Jag sminkar mig aldrig nu för tiden, kammar håret som mest. Inte ens när vi åker till affären...

Jag intalar mig att min sambo inte bryr sig om jag är sminkad eller ej, men egentligen så borde jag sminka mig för min egen skull och inte se ut som nått som katten släpat in.

Det är så jävla kallt här så det är täckbyxor och munktröja varje dag inomhus. Inte vidare snyggt eller sexigt. Så där försvinner lite av självkänslan också.

Jag intalar mig själv att så fort sommaren kommer så kommer alla problem försvinna. Då kan jag ha på mig mina snygga kläder igen, jag kan vara utomhus mer och pilla i trädgården, leka med katterna, sola och endast solljuset kommer nog göra under för mitt humör.

Men jag kan väl inte spendera ena hälften av året med att vänta?!

Jag vill vara en bra sambo och dra mitt strå till stacken, om jag inte kan söka jobb så vill jag att det ska se perfekt ut här hemma, men jag är så trött så trött. Jag vet att jag måste ut och promenera för att må bra. MEN JAG ÄR SÅ FUCKING TRÖTT!

Jag har trappat ner på snuset också, hujedamej!

Förut snusade jag en dosa på ett dygn ungefär. Nu har jag inte ens snusat två sedan nyår!!!!! :)

Men det gör väl sitt när det kommer till mitt humör, nikotinbristen alltså.

Vi får se hur det går med allt. Usch vilken skitdag. Kanske kanske får jag ett ryck och städar idag, det skulle verkligen vara passande. Då skulle jag må bra till kvällen, men som sagt jag är så *gäsp* trött :/

Idag är jag bara glad tralalalalalalaaaa!

Har tagit en promenad idag, första på länge, lätt värt!

Men jag sov ända till halv ett idag också, så nu blir det uppdrag gå upp tidigt!

Imorn ska jag ställa klockan på elva, sedan i övermorgon blir det tio och sen nio och så vidare.

Så kanske jag vänjer mig med att gå upp på morgonen och ta till vara på dagen.

Jag trivs verkligen med att vara hemma, jag mår så bra då, känner mig så trygg och lugn.

Jag älskar min sambo så himla mycket jag är så glad att jag har honom :)

Ååååhh vad skönt det är att vara hemma!

Vilket hemskt morgonhumör jag fick!

Jag sov till halv ett, vaknade och såg solen skina ute, underbart väder! Jag blev genast besviken på mig själv att jag hade sovit bort dagen :(

Jag var så himla trött, kroppen ville inte vakna riktigt. Sedan började det krångla med vem som skulle duscha först och si och så. En liten liten grej och jag lägger huvudet på bordet och börjar storgråta! Jag bara gråter och gråter, min sambo håller om mig.

Jag sa sedan "förlåt för att jag är konstig" men han sa att jag behöver inte säga förlåt, han förstod precis vad det handlade om. Alla spänningar och all stress och nu är jag hemma och då släpper kroppen taget.

Det var otroligt skönt att gråta. Men sedan ville jag bli glad igen, det är ju nyårsafton! Men fan va deppig jag var. Jag tog en macka och en chokladbit, vips så var jag normal igen.

Nu är det snart min tur att duscha sedan ska vi laga mat och bara vara hemma och mysa.

Det är så skönt att vara hemma!

Gott nytt år!

Sista natten håll ut håll ut håll ut.

I morgon kommer min sambo och hämtar mig och jag får åka HEM. Jag längtar hem så det är helt galet. Min trygga plats med min älskade sambo, katterna, lugnet. Jag längtar till och med efter att städa hemma!

Det har gått ganska bra ändå att vara hos familjen så pass länge. Men kvällarna är värst. Min dödsångest har kommit tillbaka eller hjärtfokuserad ångest kanske det heter?

I alla fall jag ligger och funderar på att mitt hjärta ska sluta slå, att jag ska få ont i hjärtat, att snart snart så kommer jag kanske få en sjukdom och dö en smärtsam död. Jag ligger och funderar och funderar till slut är jag helt vettskrämd och kan inte lugna ner mig.

När jag är med min sambo så går det bra. Men när jag är borta är det ett helvete när dödsångesten kommer.

Huuuh, hatar kvällarna här. Jag har jättesvårt för att somna så jag ligger och blundar i cirka en timme eller två samtidigt som jag har dödsångest och hoppas att jag ska somna så snabbt som möjligt.

Tankarna styr vad vi känner, så om man ändrar tanken så kan man också ändra känslan.

När jag tänker intensivt på mitt hjärta så jag blir jätterädd så gör det ont i magen och man blir liksom nervös. Jag försökte ändra tanken och kom på att ontet i magen kan liknas med fjärilar i magen när man är kär. Varje gång jag blev rädd och det kändes i magen så tänkte jag tanken "åh vad kär jag är i min sambo det pirrar i magen" Då blev pirret en positiv sak och jag började tänka positiva tankar som i sin tur ledde till positiva känslor i stället för rädsla.

Hehe, jag vet inte om det fungerade så där jättebra men jag blev i alla fall lite mer avlslappnad när jag försökte tänka så :)

Åh jag längtar hem jag längtar heeeeem!!!

Varje gång jag tänker för mycket på hjärtat så försöker jag upprepa "Det är bara en tanke och tankar är inte farliga" som jag lärde mig på KBT:n men fan det är så svååårt.

Det är svårt att förstå hur allt kan hänga ihop. Hur kan jag börja bli rädd för hjärtsjukdomar för att jag är stressad över min familj? Det har ju inget med varandra att göra, men tydligen har de det.

När jag var hemma i 3 mån utan att träffa min familj så hade jag nästan noll panikångest. Glad och lugn för det mesta.

Sedan när jag åker ner till familjen så kommer ångesten tillbaka steg för steg. Nu har till och med dödsångesten kommit tillbaka vilket jag brottades med mest i början av året, känns konstigt att den kom tillbaka nu men det är som att när jag blir stressad så kommer ångesten tillbaka och blir värre och värre ju mer jag pressar mig själv till stress.

En lista på symptom jag får när jag blir för stressad.

Den första är det minsta och den sista är det värsta och mest hemska.

Blir otroligt trött och nedstämd

Blir tyst och lite apatisk

Gråt attacker, andas häftigt

Vågar inte snusa, dricka kaffe, fet mat, för mycket socker

Dödsångest - tror att jag ska dö och kan inte tänka klart

Panikångest attack

Man kan säga att ju mer stressad jag är desto fler av symptomen visar jag. Förra gången jag var hos familjen så kanske jag bara hade ettan och tvåan. Men den här gången så har jag haft allihop.

Det kanske är kroppens sätt att säga åt mig att ta det lugnt eller något. Eller så är det jag som måste ändra mitt tankesätt så jag inte blir så himla stressad. Klurigt de där...

Jag hade varit på mellandagsrea utan att ha ätit riktigt med mat innan. Jag skulle träffa en vän efter det men min familj ville att jag skulle följa med dom hem och sova där.

Jag kände mig stressad, mådde dåligt och ville bara ta det lugnt MEN familjen ville ju umgås och jag ville inte svika dom. 

Jag hörde varningsklockor i huvudet, jag borde inte åka. Jag borde ta det lugnt hos mormor. Men jag packade ihop grejer och ignorerade det.

Sedan när jag sitter ensam i bilen och väntar på en parkering. Då kommer attacken. Jag börjar andas häftigt, jag skakar i hela kroppen och det bara skriker i mitt huvud ÅK HEM TILL MORMOR.

Jag ringde min sambo, jag ringde min mamma sen bestämde jag mig för att säga nej, att åka hem till mormor i stället.

Jag sa rakt ut till pappa att nu har jag ångest och jag vill vara ifred och ta det lugnt. Han tjatade lite men gav sedan med sig. Han gav mig också en hundring, det var väl hans sätt att säga "ta hand om dig" eller något. Han har ju så svårt att prata om sånt där.....

Väl inne hos mormor så lägger jag mig på soffan och gråter, helt slut är jag. Mormor frågar vad som står på och jag bara ropar rakt ut

JAG HAR PANIKÅNGEST!!!!!!

Hon säger att det låter ju inge bra, är det så illa med dig?

Jag säger tillbaka att jag har gått hos en psykolog sedan augusti, klart det inte är bra då..

Min familj har så svårt att prata om detta, de förstår inte riktigt, mamma förstår lite eftersom hon också har ångest men annars förstår dom inte.

När jag hade gråtit klart så blev jag helt lugn. Det var så skönt att stå upp för sig själv och inte låta sig pressas till saker man inte vill göra. Jag säger nästan aldrig nej. Jag säger ja till allt och stressar och pressar, får ångest och mår dåligt.

Men nu sa jag nej!

Ska lägga mig i badet nu för jag har frossa som fan!

Saknar min sambo och vill bara åka heeeeeem nu men han kommer inte och hämtar mig förens om två dagar.

Jag får härda ut!

Hujedamej vad bakfull jag är. Självförvållat, jag försökte supa bort ångesten igår. Jag vet att det inte är bra, men det var juldagen, jag var med gamla vänner som jag inte träffat på länge och jag ville ha så kul som möjligt!

Jag hade varit på julmiddag och hade bråttom att komma iväg på förfesten så jag sprang hem från middan, sminkade mig fort som fan och hann inte tänka efter. Till slut kom jag på att shit jag ska på förfest och jag började bli nervös som vanligt.

Jag bestämde mig för att skynda mig dit så jag inte skulle hinna tvivla och bli för nervös. Så jag nästan sprang till festen, när jag kom in var jag helt slut och hällde i mig vatten haha.

När jag blir nervös så pratar jag jätte mycket. Pladdrar på som fan tills folk kollar konstigt på mig. Jag blev bjuden på vin och hällde i mig ett stort glas plus en öl och ett till glas vin. Vi tjejer hade jätteroligt men jag kände oron i kroppen och försökte supa bort den.

När vi kom till krogen så söp jag ännu mer. Jag var som en helt annan person, jättekonstig. Gapig och flängde runt, snackade med allt möjligt folk, och det syntes att vissa blev lite störda på mig.

Det var en konstig känsla, rädsla, nervositet, högt tempo och jag bara hivade i mig och var helt speedad.

Jag kommer på nu att jag hade behövt en kram och att någon sa det är lungt du behöver inte vara orolig.

Då hade jag nog blivit lugn. Jag funderade på att berätta för tjejerna om min ångest men det blev inte av. Det är så himla obehagligt att vara med folk som inte vet att jag har ångest, då blir jag mer nervös.

Äh, jag vet inte vad jag ska skriva mer. Jag mår skit i dag och "tänker aldrig mer dricka alkohol"

Jag längtar hem, jag saknar mig sambo som fan.