Jag sitter just nu och "gömmer mig" inne på kontoret. Min sambo har möte i vardagsrummet med en person.

Jag skulle kanske egentligen sitta där ute som en normal människa och vara med. Men jag sitter här inne i stället.

De dricker kaffe och äter goda bullar, men jag sitter här inne och låtsas som att jag inte är sugen.

Jag sitter och försöker hålla ut till personen har åkt härifrån.

Han ska bara vara här en halvtimme max en timme. Men jag har varit nervös inför detta hela dagen,

vi har städat hela huset för att han skulle komma. Man vill ju göra ett bra intryck.

Shit, varför är jag så "rädd"?

Jag blir så nervös och magen gör volter, jag blir stirrig i blicken och kan inte fokusera, börjar stamma och tittar ner i golvet.

Mitt största problem är min mage. Det är där det känns mest. Det gör att jag inte kan göra normala saker. Varje gång jag blir nervös så snurrar det i magen och om jag inte har en toalett i närheten så får jag panik.

Nu är jag hemma och det finns en toalett här, men jag vågar inte gå på den när dom sitter i vardagsrummet :(

Vad skönt det är att skriva av sig, jag har redan lugnat ner mig smått.

Så sjukt att en sådan vanlig sak som att en kille ska komma hit på möte. Jag blir helt till mig och beter mig som om någon ska släppa in ett lejon i huset och att jag snart ska bli sliten i stycken.

Det är ju inte farligt egentligen, varför blir jag så nervös?

Jag skäms över att jag är så "konstig". Jag får folk att känna obehag. När jag beter mig så nervöst och inte ler och är glad. Då vet inte folk hur dom ska reagera, då blir de också nervösa och det blir en obehagligt stämning.

Som när killen kom in, jag stod i köket precis vid ytterdörren. Jag sa nervöst hej och han sa hej. Jag gick inte fram och tog i hand. Det syntes på honom att han inte visste riktigt hur han skulle bete sig, skulle han gå in i köket och ta i hand eller strunta i det? Det blev lite "awkward". Men då presenterade min sambo mig och då gick jag fram och tog i hand. Men min blick visste inte vart den skulle fokusera, jag blev säkert röd om kinderna och stod där och flackade med blicken. Sedan gick han in i vardagsrummet och där stod jag och kände mig dum. Tänkte att jag inte borde vistas bland människor. 

Om jag är med folk jag känner, då kan jag prata på hur mycket som helst, skämta och skratta.

Men med främlingar, då blir jag som en stängd mussla. Vägrar släppa in någon.

Hejsan,

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Men har inte riktigt haft lusten till det. Men jag tänkte nu att jag måste ju skriva och berätta hur det gick på det där "läskiga" mötet.

Timmarna innan mötet var jag ganska lugn, eller lugn och lugn, men jag hade bestämt mig och tänkte ta tjuren vid hornen liksom.

Sedan kom jag på att shit jag kommer inte kunna snusa under hela tiden (eftersom jag snusar baksnus)

så jag bestämde mig för att unna mig en portionsdosa så jag kunde snusa i alla fall.

När vi ska åka så tar jag djupa andetag och försöker lugna mig. När vi kommer till affären så flyger jag ut ur bilen. Min sambo försöker prata med mig men jag nickar bara och småspringer in på affären för att köpa snus. När jag kommer ut igen så ber jag om ursäkt för att jag inte hörde vad han sa, jag var tydligen helt virrig i huvudet.

Det visade sig att vi var lite tidiga så min sambo tog en omväg med bilen och vi körde runt lite innan mötet.

Vi pratade och pratade och pratade. Jag försökte peppa mig själv och vara positiv.

När vi kom fram till stället så stod det några bilar på parkerningen. Jahapp nu kör vi tänkte jag.

Min sambo förklarade senare att det kändes som att han skulle lämna sitt barn på skolan på första skoldagen. Han blev lite nervös han också, gulligt!

Men i alla fall, jag går mot byggnaden. Ser lite folk vid sina bilar, tänker att jag borde heja men gör inte det.

När jag kommer in så möts jag av något jag inte var beredd på. Där står ett långbord med bullar och kaffe 

OCH DET ÄR MASSA FOLK

Okej, ta det lugnt nu. Tankarna for runt i mitt huvud. Ska jag sitta här med så mycket folk helt ensam?

Haha, kolla ordvalet..

Jag gick och tog av mig jackan och försökte skärpa till mig lite, le lite och SLAPPNA AV.

Alla gick runt och "minglade". I en perfekt värld så hade det här varit ett skitbra tillfälle att träffa nytt folk och presentera sig. Men jag vågade inte riktigt. Det verkar som att alla går två och två, alla känner någon. Men inte jag jag är helt ensam, vad pinsamt, usch jag vill hem.

Plötsligt hamnar jag bredvid en kvinna. Jag tar mod till mig och får fram en stapplande fråga

- Har du varit med här länge eller är du också ny?

Hon stammar lite tillbaka att hon också är ny.

Hmmm.. inte bara jag som är nervös här kanske?

Jag tar mod till mig igen och säger några meningar till en annan. Jag stammar lite, flackar med blicken och måste koncentrera mig som fan för att se någorlunda normal ut. Alltså jag lovar att det var ingen som såg eller märkte att jag var nervös, det är nog bara i mitt huvud. Men i den stunden när man är så nervös så känner man sig som världens idiot som inte borde finnas bland folk och bete sig konstigt :(

Till slut sätter vi oss ner. Jag hittar en perfekt stol på utkanten av bordet, utifall jag måste gå på toa eller bara gå ut. Jag hamnar också bredvid den nya kvinnan och mittemot sitter hon som jag hade mitt första möte med. Känns bra.

Okej, nu kommer den värsta biten, sitta stilla med främlingar och det är relativt tyst.

Jag grabbar tag i mitt anteckningsblock och försöker koncentrera mig. Vips så hade det gått över en timme!

Sedan var det kaffe och bullar. Jag försökte slappna av och intala mig att det är gott med kaffe, åh vad trevligt med kaffe. Oftast blir jag jätteglad över att fika. Men det är så tråkigt när jag blir så där nervös och inte kan njuta. Jag tog en kopp kaffe i alla fall, försökte njuta. Men kände att nu vill jag hem. Nu är vi klara snart va?

Alla satt och pratade länge, jag smög in ett torrt skämt om att "ja, vi får inte gå hem förens bullarna är slut va"?

Men vadå, jag försööökte i alla fall säga något.. höhö.

Jag hjälpte till med disken och städningen. Jag ville visa att jag ville vara där och att jag är engagerad. Jag hoppades att min nervositet inte skulle tolkas som att jag var ointresserad och surig. Så jag diskade och sprang omkring med hopp om att det skulle väga upp!

När jag tog min jacka och skulle gå ut så kändes det jättebra. När jag kom till bilen och kunde berätta för min sambo om alltsammans så var jag helt lyrisk. Jag var full med adrenalin och jätteglad! 

Min sambo var jättestolt över mig :) När vi kom hem hade han fixat med mer fika och köpt jättegoda cupcakes på affärn. Han är så omtänksam <3

Just i stunden är man jättenervös, men efteråt det är då man ser att "de där var ju inte så farligt". Nästa gång kommer det att gå ännu bättre tror jag :)

Ursäkta för svamlig text, men jag har inte ätit frukost än. Ska göra det NU! :)

"Vi behöver din hjälp! I vackraste Hälsingland finns vår lägergård som i sommar väntas besökas av cirka 90 ungdomar. Vi gör nu allt för att ungdomarna som lever med föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka ska kunna fortsätta spendera sina somrar på lägergården som de kallar för sitt andra hem. 

Dessvärre har lägergården sett bättre dagar och genomförs inte en omfattande renovering nu under våren 2012 så kommer vi inte kunna ha något läger i sommar. 

Därför behöver vi nu din hjälp! Privatperson som företag. Filmen ger en liten överblick över situationen, men vill du veta exakt hur just du kan hjälpa till; kontakta projektledaren Sanna på sanna@maskrosbarn.org.

www.maskrosbarn.org"

Nu är den här, tätt inpå.

Jag är ensam hemma och nu kommer den, ångesten.

Vad ska jag göra?

Jag startar ett blogginlägg och hoppas att jag kan skriva bort ångesten.

Jag andas djupt men får ingen luft, känner spänningen över bröstet och mår illa.

Händerna känns lite bortdomnade, armarna också.

andas in djupt andas ut....

Vad var det man skulle göra nu då?

Inte spänna sig, inte kämpa emot, låta känslorna komma. Acceptera.. flyta med på vågen.

Känna hur ångesten sakta försvinner av sig självt.

Svårt att skriva nu, händerna vill inte som jag vill.

Men om jag fortsätter skriva så kanske den försvinner, hoppas hoppas. 

Det smattrar på tangentbordet, försöker skriva utan paus.

Ojsan hoppsan.. *andas* jag har inte känt en attack på länge. Har varit mycket orolig och rädd. Men attacker har jag skonats ifrån på senare tid.

Det som triggar mig nu är att jag är ensam hemma, det är så mörkt och tyst. Försöker spela musik hela tiden.

Sjukt hur det känns i hela kroppen när ångesten kommer.

Vad jag har hört så är det naturliga känslor men på fel situation.

Jag har inget att vara rädd för nu, jag behöver inte något adrenalin i kroppen. Men ändå sprutar kroppen ut det i mitt blod och jag blir helt skakis.

Ska jag lägga mig i sängen och blunda?

Ska jag fortsätta sitta vid datorn och försöka tänka på annat?

Gaah.. drygt detta.

Det är de där jävla mötet imorn. Jag har gjort det till en sådan stor jävla grej fast det bara är ett litet jävla möte!

Jag ser framför mig hur jag får en attack mitt i mötet och att alla tycker att jag är ett psyko.

Fy fan.

Jag vill gråta men det kommer inte några tårar :(

Det känns som att jag är två personer ångest-jag och vanliga-jag. 

Vanliga-jag försöker hålla ordning på ångest-jag och se till att jag har kontroll och inte skämmer ut mig med min nervositet. 

Ååååh nu vill jag att min sambo kommer hem :(

Jag fick ringa honom när jag ville sa han, men han är ju på jobbmöte så jag vill ju inte störa.

Jävla möte mitt i natten men så är det med eget företag, man får ta det man får för att få mat på bordet så att säga.

Pust.. nu känns det bättre. Jag knipsade av den där jävla ångesten. Shit det var nära där att jag skulle.. ja vad skulle jag? Bli galen?

Jag har aldrig blivit galen, fast jag har haft ångest länge nu. Men varje gång känns det som att man ska bli galen och göra galna saker. Man känner sig helt mentalt störd.

Jag ser framför mig hur min sambo kommer hem och hittar mig på golvet i ett hörn, liggande och skaka.

Men så blir det aldrig. Han kommer hem och jag ler och slänger mig i hans armar i stället. Jag berättar att jag har haft lite ångest och han pussar mig på kinden.

Jävla bröstkorgshelvet som ska spänna sig och greja. Jag blir så rädd hela tiden att jag ska känna en smärta vid hjärtat och ja... dö. Men jag har inte dött än, men ändå kan jag inte släppa det. Jag blir så jävla rädd varje gång.

Jag tycker inte om att vara ensam.

Imorgon ska jag på ett slags informationsmöte, det kommer vara ca 10 personer där tror jag.

Nu dagen innan så börjar jag bli nervös och hela kroppen skriker att jag ska skita i det och stanna hemma.

MEN JAG VILL DIT, jag är jättenyfiken på informationen, jag har massa frågor och jag vill faktiskt träffa de här personerna och jag vill att de ska träffa mig också.

Men jag har bara träffat två stycken en gång var tidigare. Alltså det är ca 10 främlingar jag ska träffa och detta i den värsta tänkbara situationen för mig.

Alltså:

Sitta stilla, vid ett bord och prata.

Jag känner mig så utsatt i den situationen med främlingar, jag blir jätte nervös. 

Jag försöker nu intala mig själv att jag faktiskt inte ska dit och hålla tal eller något. Jag behöver inte säga ett ord egentligen. Jag ska ju dit och bara lyssna och kanske anteckna. Vi är så många så jag kommer nog inte ens märkas.

Jag försöker intala mig själv att jag vet var toaletten är, det är bara att gå in på den om jag behöver.

Men ändå så känner jag mig instängd när jag tänker på det. Som om jag ska hålla tal inför 100 personer och alla kommer skratta åt mig och tycka att jag är KONSTIG.

Jag vill inte vara konstig.

Jag vill vara normal, öppen, trevlig, pratsam och glad.

Men jag är rädd att jag ska vara konstig, tyst, obehaglig och otrevlig.

Jag vill verkligen gå på det där mötet, jag brinner för detta, jag tycker att det är jättekul. Jag vill inte att de ska tro att jag tycker att det är tråkigt och att jag är ointresserad bara för att jag är så fucking nervös och sitter helt tyst.

Jag ser mig själv som ledare en dag. En dag vill jag starta eget och vara den som håller dessa möten och annat.

Men hur ska det gå till när jag nästan inte ens vågar närvara vid ett vanligt möte?

Jag blir så arg på att min oro och nervositet ska förstöra för min framtid.

VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA RÄDD?!

JAG ÄR LIVRÄDD FÖR VANLIGA SAKER SOM FOLK GÖR HELA TIDEN!

Jag kommer att gå dit i morgon. Jag kommer ta tag i mig själv och dra mig dit! Hehe.

Jag försöker tänka att om det värsta tänkbara händer, vilket jag inte ens vet vad det är, men om det händer, om jag gör bort mig totalt, så behöver jag faktiskt aldrig mer gå dit om jag inte vill. Jag behöver aldrig mer träffa de där personerna. Inget att förlora alltså.

Men jag vet, det kommer gå skitbra. Stunden innan mötet kommer jag nästan att sprängas och hyperventilera, kommer gå på toaletten 100 gånger innan vi åker dit. 

Men sen, sen när jag går in genom dörren så kommer allt kännas bättre, jag tror det, jag hoppas det.

Man måste våga för att vinna, eller hur säger man?

Jag är så glad att jag hittade den här listan med låtar.

De är otrooooligt avslappnande!

De här kommer att gå på repeat hela dagen idag. Så skön musik :)

Om det är någon låt som man tycker extra mycket om så kan man ju söka fram den och lyssna på den endast.

Låtarna som spelas är:

Secret Garden - Nocturne 0:00 - 1:07
Pietro Mascagni - Intermezzo from Cavalleria Rusticana 1:08 - 2:05
Max Steiner - Theme from a 'Summer Place' (Percy Faith and His Orchestra)2:06 - 2:49
Henry Mancini - Days of Wine and Roses 2:50 - 3:32
Tan Dun - For the world (From Jet Li - Hero) 3:33 - 4:11
Thomas Newman - Whisper of a Thrill (From Meet Joe Black) 4:12 - 4:44
Claude Debussy - Clair de lune 4:45 - 5:45
Thomas Newman - Any Other Name 5:46 - 6:27
Edward Elgar - Salut d amour 6:28 - 7:22
Giacomo Puccini - O Mio Babbino Caro 7:23 - 8:26
Glenn Miller - Moonlight Serenade 8:27 - 9:36
Franz Schubert - Ave Maria 9:37 - 10:31
Maksim - Claudine 10:32 - 11:47
Enya - Caribbean Blue 11:48 - 12:22
Michael Nyman - The heart asks Pleasure First/The Promise 12:23 - 13:05
Gheorghe Zamfir - The lonely Shepard 13:06 - 14:08

Jag börjar känna mig nervös, det pirrar i magen på ett negativt sätt.

Jag känner mig rädd och sorgsen, vet inte varför.

Som om man snart ska göra något jätte läskigt fast man egentligen bara sitter i soffan hemma.

Jag blir nervösare och nervösare och får lust att andas häftigare,

men jag försöker andas lugnt för jag vet att det blir värre om jag andas fortare.

Jag blir stel och spänd i kroppen, sitter och bara glor rakt fram,

tankarna flyger i huvudet och jag försöker kontrollera situationen men den känns okontrollerbar.

Jag blir på helspänn, väntar, känner efter, är rädd.

Plötsligt känns det bara tomt, som ett tomt papper.

Jag har inga känslor i kroppen, känner mig varken glad eller ledsen. Allt är bara tomt.

Jag sjunker djupare och djupare ner i ett mörkt hål.

Jag vet inte varför, kommer inte på någon anledning till varför allt känns konstigt.

Det bara gör det helt plötsligt.

Jag sitter och väntar ut det. Minuter känns som evigheter.

Alla känslor och tankar är borta. Jag känner mig som ett tomt skal.

Om jag skulle dö nu så skulle det inte spela någon roll.

Ingenting betyder någonting just nu.

Jag vet att jag egentligen inte vill dö, men i den stunden så är allt svart.

Jag försöker intala mig själv att jag är lycklig, försöker tänka på glada saker.

Men ingenting betyder något, ingenting betyder något...

Allt är borta, jag bara sitter och tittar rakt fram.

Jag blir rädd för mig själv, är jag galen? Blir jag galen nu? Kommer det sluta med att jag skriker rakt ut och gör något hemskt? Skadar mig själv eller skadar andra? Slår sönder saker?

Hela tiden känns det som att jag ska sprängas när som helst.

Men inget händer, jag sitter i stillhet som förlamad, tankar flyger samtidigt som allt står stilla.

Ingenting kan få det att försvinna, ingen kopp te, ingen promenad, ingen kram.

Det handlar bara om väntan, vänta ut det.

För det är samma sak varje gång, samma process.

Om en timme, eller kanske en dag så är allt normalt igen, Det vet jag.

Men den där väntan känns som en evighet, i den stunden så är jag någon annanstans.

Jag är i ett helvete, ett helvete som kallas ångest.

Jag drömde att jag gick runt i affärer, jag var välklädd och kände mig självsäker och glad.

Jag gick in på en klädaffär, började kolla på klänningar på en ställning. En tjej från personalen gick fram till mig och började snacka. Jag svarade glatt tillbaka, lugn och glad.

Hon sa att hon tyckte att jag var snyggt klädd och det kändes som att hon hade en slags respekt för mig, att hon inte tyckte att jag var konstig eller obehaglig utan i stället glad, framåt och trevlig!

Jag tänkte att nu är agorafobin borta, jag känner mig normal!

Helt plötsligt stod jag och kramade den där tjejen och säger att jag har haft agorafobi och att det har varit ett helvete, tårar kryper fram och där står hon och håller om mig och tröstar i en affär. Det var en sån otrolig känsla att agorafobin var borta. Jag kände mig så FRI!

Men sen vaknade jag....

Helkonstig dröm