Sista inlägget för ikväll, oj vad många det blev på raken. Men bara att passa på. Jag skriver ju inte så ofta!

Att tänka bort ångesten..

Förut när jag hade mega-ångest-vakna-varje-dag-med-ångest-kommer-det-någonsin-ta-slut-ångest så trodde jag att jag kunde få bort ångesten bara genom att lära mig ett tankesätt. Jag googlade och läste och var väldigt envis. Bara jag hittade det där magiska sättet så skulle ångesten försvinna.

För det var det jag kämpade för, att få bort ångesten nu nu nu. Som att ta en ipren när man har huvudvärk eller dricka ett glas vatten när man är törstig.

Varje gång jag fick ångest så blev jag sur på mig själv. Sur på mig själv på samma sätt som man blir sur på en bil som gått sönder. Jag ville bara lyfta på huven och skriva fast den där skruven som satt löst och köra vidare liksom. 

Men det är inte riktigt så det fungerar. 

Hemligheten med att få bort ångest är inte att "få bort den". Utan tvärtom. Det är att leva med den!

Jättekonstigt eller hur? Låter ju som att man ger upp och erkänner att man är ett jävla ångest-freak och kommer så förbli resten av livet. Människan i sig självt är ju född till att kämpa för sin överlevnad, att inte ge upp. Hur ska man då "ge upp" och LEVA MED ÅNGEST?

Men det är sant, om jag kollar tillbaka på de tillfällena där jag "kände" att min ångest försvann så var det dom tillfällena då jag gav upp, då jag accepterade att ångesten fanns och att jag skulle leva med den.

En dag när jag var jätteledsen och grät. Jag ville springa ut ur huset långt långt bort. Men kunde inte. Ångesten gjorde mig till en fånge i mitt hem, jag vågade aldrig vara ensam. Men jag var så ledsen så till slut så tänkte jag bara: Men skitsamma ångesten får väl följa med mig ut, sen får den sitta där bredvid mig och se ful ut för nu vill jag gå ut och vara ifred! 

I samma sekund, när jag hade sprungit långt bort och satt mig på en sten på en äng och gråtit. Då var det som om jag kände det, ångesten fanns inte där. Jag hade accepterat den och sen försvann den!

Så länge man kämpar mot ångesten och bannar sig själv när tankarna kommer upp, så länge man surar och blir arg för att man har ångest, då blir den bara starkare.

Men om man i stället försöker tänka att, här är jag och jag har ångest. Då har den inte ett lika starkt grepp om dig. Man gör ingen stor grej av det, man ser på det med lite humor " oj, idag är ångesten verkligen igång, ojsan hoppsan!"

i stället för "neeeeej, jag vill inte ha ångest försvinn aaaaaaah"

Idag dom få gångerna som jag får ångest så tänker jag alltid, "jahapp är du här, usch då, men men.." och sen fortsätter jag min dag liksom. Den liksom sakta försvinner av sig självt.

Ibland kan den vara lite extra envis, som en attack som håller i sig i över en timme. Men jag ser det som en timmes mensvärk eller en timmes gymträning eller en timmes läxläsning. Jag ser det som en del i vardagen bara. Jag säger till min sambo "jo men det är bara lite ångest, det går nog över snart.. sätter du på kaffe?"

Detta tänket har gjort att jag har en väldigt avslappnad inställning till ångesten, jag välkomnar den som en del av mig och samtidigt så slipper jag se fanskapet lika ofta som förr! :D

Men visst, jag hatar den, och önskar att den aldrig kom. Men den lyxen får vi nog aldrig. Livet går upp och ner.

Så nästa gång ångesten kommer, bli inte överraskad, för du VET JU ATT DEN KOMMER KOMMA. Så när den väl kommer, låt den komma och samtidigt se hur den går igen. Se inte ångest som ett misslyckande, som om du är värdelös och aldrig kommer kunna funktionera normalt. Se det som en stund då kroppen sköter sitt. Rid med och sen sätter du på en kanna kaffe när det är klart bara :)

Ligger här i sängen och slösurfar. Ibland så kollar jag bloggen, skriver inte så ofta, men kollar om någon kommenterat ibland.

Säger till min sambo:

-Nu ska vi se om någon skrivit något.   

Säger det lite ironiskt för oftast så ekar det tomt.

Så möts jag av detta. OMG!

Jag får nästan en tår i ögat. Det finaste någonsin!

Ibland känner jag mig dålig för att jag inte skriver så ofta längre. Att jag "gav upp" bloggen. Men så kommer en sån här kommentar som säger att oavsett, bara att bloggen finns fortfarande så hjälper den tydligen folk!

Blir så glad i hjärtat att lilla jag kan hjälpa folk. Att jag genom att ha skrivit ner mina upplevelser kan hjälpa någon som mår dåligt.

Då har jag gjort något i alla fall. Då har jag lyckats på något sätt!

Tack tack tack för dom fina orden   

 och jag kommer aldrig glömma den dagen, när du Phobic, "botade" min skräck för dubbelslag. Alltså jag överdriver inte, du botade mig, tänk att en liten kommentar på en blogg kan sudda bort ett sådant stort problem som förr fyllde hela min vardag.   

Dammade av den riktigt ordentligt, var ju några år sedan hehe. Men lägger upp den så fler kanske kan bli hjälpta :)

Satt och sökte på youtube förut när jag hade panikångest. Ville hitta någon " akuthjälp" vad som helst! Och hittade den här killen. Det kanske inte funkar men jag blev sååååå luuuuugn av hans röst. Det fungerade för mig,

hoppas det fungerar för dig   

((varning för flummigt inlägg, men skriver så som det kommer upp i mitt huvud hehe))

Nu vet jag hur det känns, att vara på gränsen till utbrändhet. Visst jag kan inte svära på att det var det som jag upplevde men det är det enda ordet som jag tycker passar in.

Jag var på gränsen, men jag kom tillbaka. 

Det är otroligt vilka påfrestningar det mänskliga psyket klarar av. Hur den lyckas väja och ducka för hinder för att hålla sig kvar ovanför vattenytan. 

Men jag kan ta det från början.

Man blir inte utbränd på en dag, på en vecka, på en månad. Det är slutresultatet av en lång process, en upprepning av att ha pressat kroppen gång på gång på gång. Till slut säger det stopp i kroppen.

Det var en mysig cocktail av jobb, hem, familj och allt därimellan.

Ni vet när man känner att man springer och stressar över allt, men gång på gång så springer man in i en tegelvägg. Men man slår sig i genom tegelväggen och fortsätter springa. En till tegelvägg och en till och en till. Till slut blir man van med att möta tegelväggar. Den där tegelväggen slår dig blodig varje gång du ska slå dig i genom. Men du fortsätter på skakiga ben och springer mot ett mål.

Till slut har du sprungit så länge att du har till och med glömt bort vad målet var för nått!

Du bara springer.

Och det är då du går in i den sista väggen. När målet är borta. Inget att sträva mot. Kroppen är mörbultad och blodig. Nästa vägg är den sista och kroppen ger upp. Du har slagit sönder dig själv psykiskt och allt stängs av.

Det är ett under att andningen och hjärtat fortfarande fungerar, för allt annat är borta.

Det finns inget svart eller vitt, inget bra eller dåligt, ingen hunger eller mättnad, ingen sorg ingen lycka.

Du bara finns i ett stort tomt intet. Du andas men du vet inte varför, du finns till men du vet inte varför.

Det är en sjukt läskig känsla. Man känner sig död fast man lever.  

För mig så gick det till så att jag under 3 års tid strävade mot ett mål. Vägen var lång och krokig, alltid uppförsbacke men jag kämpade på. När hoppet nästan var ute så såg jag plötsligt en möjlighet. Så jag sprang på. Jag har hunnit upplevt allt under min resa. Kroppsliga skador som värk i händer, ben och huvud. Viktnedgång, frosseri och matvägran. Panikångest och depression. Mobbning och alkoholproblem.

Men plötsligt såg jag en möjlighet. Allt jag kämpat för skulle vara värt mödan! Jag höll ut en månad till och sprang in i mina tegelväggar. En månad är ju ingenting jämfört med 3 år. Men så en dag, när jag skulle få bli fri. Då kom det. Den största tegelväggen som jag aldrig skulle kunna rasera. Det tog stopp. Min resa skulle stanna här. Allt jag kämpat för var förgäves. Men jag behöll lugnet tills jag kom hem.

Hemma så fylldes min kropp av alla känslor samtidigt som inga känslor alls. Jag kände det i varenda cell. Nu kommer det, nu kommer utbrändheten. Jag var så trött, så trött på allt. Detta var droppen. Jag ville krypa ur mitt eget skinn. Jag ville sova i 100 år. All förlorad sömn kom mot mig nu och jag kunde inte hålla tillbaka längre. 

Det känns inte kul men nu har jag tagit ett beslut. Jag ska endast jobba 50 %. 

Pengar är inte något problem längre, så beslutet va lätt att ta. Men jag har inte valt det själv. Min kropp har valt det åt mig. Jag kan inte längre, jag kan inte längre springa. Jag är inte den jag var förut.

Förut var jag stark och otroligt uthållig. 

Men nu.. mina händer är trasiga, mina axlar, jag har fått eksem på händerna som aldrig försvinner. Jag har problem med matrutiner. Jag kan inte somna på kvällarna och jag har blivit otroligt introvert och nedstämd.

Jag måste ta hand om mig själv nu. Gå ut i skogen och göra annat.

Någonstans inombords så har jag alltid trott på att allt var som i en disneyfilm. Att om man kämpar tillräckligt mycket så får man något tillbaka. Att den som gör rätt för sig får sin belöning. Men nej, livet är orättvist, sjukt orättvist.

Men nu mår jag bra efter mitt beslut. Jag är fri på det viset också. För nu behöver jag inte springa längre.

Jobba endast deltid och mycket tid till att fundera på livet och nästa steg, för nästa steg är fortfarande ett mysterium.