När jag skulle börja söka jobb, när jag var mitt i ångestträsket, då sa jag till min sambo:

- Men vem vill ha mig? Jag kan ingenting. Jag kan inte prata med folk. Jag är inte sprallig, utåtriktad eller social. Jag har skitsvårt för att vara "naturligt glad" och le hela tiden. Vem kommer någonsin vilja anställa mig?

Men så fel jag hade om mig själv. Jag har märkt att jag är mycket mer än jag trodde. Visst jag kanske inte är den hoppigaste, piggaste och spralligaste tjejen. Men jag är faktiskt jävulskt proffesionell, jag försöker alltid göra mitt bästa och jag ser alltid till att tänka efter innan jag pratar för att se till gästens behov och försöka få gästen glad.

Idag var en sån där framstegs dag!

Jag hade en konversation med en gäst. Alltså vi pratade avslappnat i flera minuter. Min längsta konversation på jobbet hittills. Annars är det bara tack och hejdå, har ni det trevligt, smakar maten bra och så vidare.

Men nu bjöd jag på mig själv, var trevlig, intresserad och PRATADE. Jag tappade nästan hakan åt mig själv haha.

Sen fick jag dricks av tre olika personer :)

Plötsligt kom det in en hel buss med ungar. Massa folk! Jag tog intitiativ och visade dom att man kunde gå ut på en altan. De tackade och bad mig hjälpa dom att fota dom. Jag hjälpte till att fota som bara den och stod med främlingar, tog kort på dom, bad dom att se glaaaada ut och allt haha!

Ojoj.. vilken konstig dag. Jag kände hur jag klev ett steg på "få bort blyghets stegen" eller hur man nu ska säga :)